annons

Skrapsår och nedräkning….. Idag kommer han!


Igår kväll när barnen hade lagt sig så gav jag dem tio pussar och frågade om de visste vad som skulle hända ikväll. Jag berättade att de även då skulle få tio pussar, men av PAPPA. Pappa kommer ju hem ikväll. Efter 11 veckor är det dags att få tid för varandra. Båda barnens ögon sken upp på samma sätt som på julafton och båda undrade om man kunde göra något särskilt för att tiden ska gå extra fort tills ikväll. Jag gick och la mig och funderade kort på om det verkligen är värt det. Är det värt att barnen ska få vara utan sin pappa så länge? Jag avslutade med att gå in på nyheterna på telefonen och fick snabbt svaret på att vi gjort rätt val. Vår värld är så orolig och det viktigaste är att arbeta för att andra ska få leva i fred. En liten tår rann ner för kinden, jag vet inte om det var för att jag kände hopplöshet inför världens alla krig eller om jag kände mig tacksam över att jag fick gifta mig med en man som har ett så stort hjärta. Att lämna dessa glittriga barnögon under så lång tid, för att bidra till fred.

När jag vaknade i morse så var det en sådan där dag när allt bara tar tid! Elin hade skrapat båda knäna när vi gick hem från skolan igår, och hur man tar på leggings på dessa småblodiga knän framkallade både skrik och tårar. Det är så jobbigt med dessa morgnar när allt bara krånglar, klockan springer och man ska hinna med sig själv samtidigt som man parerar sonens morgonbestyr. När båda barnen väl gått ner så var det dags att släcka på övervåningen. När jag kom in på Elins rum så stannade jag till. På hennes skrivbord fanns två saker, en bok och en bild.

Boken är framtagen av försvarsmakten för barn vars föräldrar tjänstgör utomlands. Där finns en nedräkningsfunktion som Elin tydligen använt för att själv komma fram till när pappa ska komma hem första gången. Hon började för 77 dagar sedan, tänk hur lång tid 77 dagar är för en sexåring! Varje dag har hon dragit ett streck för att komma ett steg närmare att han kommer hem. Det datumet, idag alltså, har hon gjort ett hjärta runt. I morse, någonstans mellan tårarna över skrapsåren, har hon strukit det sista datumet. Tänk så mycket tankar som får plats i en liten 6-årings hjärna.
14453988_10154637517188474_1043266133_o kopia
När jag så lyfte blicken så såg jag fotot. Framför boken har hon ställt den julklapp hon önskade sig förra året. En bild på Malala. Det är Elins stora idol då ”hon, trots att hon nästan dödats, vågar prata om att alla flickor ska få gå i skolan”. Helt plötsligt försvann allt morgontrassel, jag bara begrundade över det fina i min dotter. Tänk att våra samtal med barnen om Jerrys val av arbete för fred framkallat dessa tankar hos Elin. Stoltheten var helt överväldigande, samtidigt som jag vet att hon ikväll äntligen får gosa med pappa!! Nu är det dags att fokusera på varandra, samla energi, fortsätta våra samtal med barnen och bara vara. ÄNTLIGEN! Välkommen hem, pappa!

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>