annons

Så har han åkt….


Dagen kom så till slut. Dagen som planerats i över ett halvår. Dagen då han skulle resa. Det är samma tuffa känsla varje gång. Jag har ju varit med flera gånger att säga farväl när han har åkt iväg under ett halvår till ett år. Samma känslor infann sig nu, men dessutom med dimensionen av att ha barn. När man då sitter där på sängkanten på morgonen och inser att snart kommer taxin började underläppen darra. Känslorna väller upp i mig och jag har svårt att hantera det. Inte för att jag är orolig för att något ska hända honom, inte heller för att saknaden blir olidlig. Ledsamheten är en signal av total trötthet. Han packar ihop sina sista saker, gosar med barnen och barnen inser att det är annorlunda från alla de gånger han rest iväg och bara varit borta en månad. Något är annorlunda. Deras mamma är annorlunda. Känslorna sitter på utsidan av kroppen och tårarna väller fram under den långa kramen. Han inser att jag är ledsen och håller kvar lite extra länge så jag kunde samla mig i lugn och ro innan barnen skulle se mig igen. Jag ser i hans ögon hur jobbigt det är för honom att lämna. Han vet att saknaden kommer bli tuff, och han vet vad jag ska hantera här hemma.

I vårt hem delar vi på alla aspekter i föräldraskapet, och det underlättar så mycket nu när han är iväg. Han vet hur det är att vara hemma med barn som har streptokocker varv nummer tre. Han vet hur snabbt tvätthögen växer och vad som krävs för att den ska försvinna. Han vet hur det är att handla med två trötta barn. Han vet hur trött man blir av att ta tag i ett projekt hemma och samtidigt ha två barn vid sidan. Han vet hur drygt det är när kvällsprocessen havererar. I hans ögon kunde jag se att han insåg att detta är vad som väntar mig hemma. I hans ögon kunde jag också se sorgen över att missa alla roliga kommentarer från barnen, morgongoset, kvällsgoset, och små roliga utflykter som vi brukar göra. Och någonstans bland alla dessa känslor för barnen så inser vi att vi också kommer att sakna varandra.
avresa
Han går ut genom dörren. Barnen springer efter och vinkar vid taxin. Jag står kvar vid dörren och vinkar. Bilen åker iväg och där står vi tre kvar. Då var vi här. Han är borta och vi är kvar. Mina tårar kommer och när barnen tittar på mig ser jag att de också gråter. Vi går in och kryper upp i soffan och gråter tillsammans. För mig kom nu tröttheten över mig. Tröttheten över det späckade schema som uppstod i och med att jag fick planera semestern så tidigt på sommaren för att han skulle åka och därmed inte hinna allt jag skulle med jobbet. Tröttheten över att försöka njuta av tiden tillsammans samtidigt som alla mail från jobbet inför sommaren strömmade in. Stressa hem från mötena som inte gick att skjuta på så vi kunde fortsätta vår gemensamma ledighet, varvat med alla praktiska spörsmål som att sälja bil, måla fönster (som behövde göras inför hösten) och klämma in middagar med vänner som han ville träffa innan han skulle åka. Tröttheten över att haft semester som inte blev semester.

När vi hade gråtit en stund i soffan så insåg vi att det är dags att ta tag i livet och göra nåt kul. Vi började med att slå på Justin Timberlakes ”Can´t stop the feeling” på högsta volymen och dansade loss. Därefter åkte vi till Malmö och fikade. Någonstans går livet vidare, och vi med det. Nu har vi ett år framför oss med en kompott av tråkiga och roliga saker. Resten av dagen bestod av att klippa gräset, hantera tekniska prylar hemma och börja landa in i det nya livet.

Nu är det måndag. Barnen är på förskolan och jag har börjat arbeta. Vi har sovit och gråtit mycket i helgen och andas nu framtidsluft. Jerry har kommit fram till sin del i världen där han ska göra nytta. Våra resor, som delvis är tillsammans och delvis är på varsitt håll, har nu börjat. Det finns många familjer som har det såhär. Måhända kan man tycka att vi får skylla oss själva eller till och med kalla oss oansvariga. Men jag är övertygad om att vi finns i världen för att bidra. Vi kan bidra på många sätt för att skapa en bra värld. Jerry har valt en väg som handlar om att bidra till att bibehålla fred. Detta är ett vägval som inte premieras i Sverige, det talas inte om det och många tittar till och med lite snett på vårt val av liv. De som gör det har tagit freden för givet, anser jag. Detta val av liv borde premieras. Det finns många familjer i vårt land som avstår en förälder till förmån för att bidra till fred. De jobbar på i det tysta och kämpar med att hålla samman familjen och allt praktiskt hemma. De svär i det tysta över ryggont vid snöskottning på grund av att ens respektive gör nytta någon annanstans i världen efter beslut fattat av Sveriges riksdag och regering. Detta borde uppmärksammas mer, jag tycker att vi är hjältar. Vi som är hemma och gör att livet fortsätter här är hjältar, de som åker iväg med livet som insats är hjältar. Men vi talar i det tysta. Men det vi har gemensamt är att vi tror på att det skapar en bättre värld för våra barn, så om vi får ”offra” ett år så är det väl värt det!

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>