annons

När luften gick ur…


22251220_10155858580863474_710160886_o kopia
Till sist kom han hem. Barnen och jag tog emot på flygplatsen. De stod och hoppade jämfota förmodligen 20 minuter innan hans flyg landade. Jag berättade för barnen att de varit hjältar. De har lånat ut sin pappa till landet osams i ett helt år för att att andra barn ska få leva i fred. De såg omåttligt stolta ut, samtidigt som de vägrade ta blicken från ankomstdörrarna. Så kunde jag konstatera att hans flyg landat och personer började sakta promenera mot bagagebandet. Så såg jag honom på avstånd. Jag satte mig på huk och sa ”hörni, nu ser jag pappa”. De sprang!!! Utan att ha sett honom sprang de mot ankomstdörrarna. När de fick syn på honom kastade de sig om halsen på honom så han nästan trillade baklänges. Själv stod jag med filmkameran för att föreviga detta ögonblick samtidigt som jag kämpade med tårarna. Vi är ju vana vid att han åker och kommer hem, men nu är denna omgång slut och jag är så otroligt stolt över barnen och maken som klarat att vara ifrån varandra. Jag vet att jag och maken valt detta liv, men det har inte våra barn gjort. Men vi har valt att inte fokusera på det faktum att pappa är borta, vi har valt att fokusera på att de ska känna en stolthet över att pappa gjort något viktigt i världen.

Nu stod de där med ena armen om pappa och den andra viftade med en svensk flagga. Vi åkte hem och skojade i bilen om hur många dagar som pappa skulle vara hemma nu innan han skulle iväg. Sen skrattade vi över att det inte var samma situation. Nu är hans år slut, så tillsvidare är han hemma.

Deras pappa har varit i ett av de farligaste länderna i världen. Han har varit i Syrien. Han har bott nära Damaskus. Det som slår mig är hur rapporteringen kring landet skiljer sig mot den rapportering man ser på nyheterna. Visst är det kaos i vissa delar, men i andra delar är det ett helt vanligt liv som pågår och det är så pass lugnt att min man obeväpnad kan granska fredsöverenskommelser mellan länder i mellanöstern. Däremot är det inte många mil från ett regelrätt krig. Vid en av ledigheterna valde min man att besöka dotterns skola och berätta om sitt jobb, iförd uniform. Han fick tid att berätta om detta fantastiskt vackra land Syrien, och en flicka, vars familj flytt från Syrien, fick något varmt och stolt i blicken. Hennes hemland handlade inte bara om krig och elände, det handlade om godhjärtade människor, fantastisk mat, natur och kultur.

När han väl är hemma inträffar det som alltid inträffar. Den enormt starka tröttheten trillar över mig. All energi försvinner. Jag behöver inte hålla uppe ”hushållet Nilsson” på mina egna axlar, vi är två. Jag är stolt över att jag klarat av ett år själv med barnen. Efter denna erfarenhet hyser jag enorm respekt för alla ensamstående (inte varannan vecka livet) mammor och pappor som år efter år drar hela lasset själv. Visst, jag missade något föräldramöte, glömde gympabyxorna till barnen någon gång, och fick ta in hjälp när jag fick halsfluss två gånger efter varandra. Men jag fixade det!

Samtidigt tycker jag att barnen växt med detta uppdrag. Vi har inte haft tid eller ork för att fjanta runt kring småsaker, och barnen har på största allvar tagit ansvaret för vissa saker. De klär sig själva numera och går själva till köket och äter frukost. Hugo lovade pappa att hjälpa mig med poolen, så det fanns inte en sekund i somras då jag gått ut för att fixa något med poolen som Hugo har stått bredvid ”mamma, vad ska du göra? Du vet att jag hjälper dig. Jag har lovat pappa att jag ska hålla koll på poolen, jag kan den, förstår du”. Han är sex år, med världens störst hjärta!

I den energibrist som uppstod när han kom hem så försvann mitt bloggande. Jag orkade helt enkelt inte. Jag behövde i lugn och ro landa in i det ”nygamla” liv som nu skulle uppstå. Jag och min man har en nykter syn på de utmaningar som krävs för att ”bli sambo igen” som det ju faktiskt är när man bott isär ett helt år. Det kan handla om allt från pålägg i kylen, märkliga tvättvanor, val av tv-program, som nu behöver jobba ihop sig. Jag vet att vi fixar det, och det gör vi av det skälet att vi inte underskattar utmaningarna med att vara ifrån varandra.

Nu har jag varit i Stockholm i två dagar med mitt ”andra jobb”. Lyxigt att inte behöva bekymra sig om hämtning och lämning. Jag njuter, samtidigt som jag missade den lösa framtanden på Elin som trillade ut igår. Å andra sidan har min man missat flera tänder, kul att han fick njuta av det.

Nu är det höst, vi är tillbaks i vardagen, och jag har hittat till bloggen igen. Detsamma gäller mitt hjärtebarn Samhällsnyttan som under våren genomgått ett stort förändringsarbete. Under senhösten här kommer en nylansering av Samhällsnyttan och jag hoppas att ni vill bidra så jag kan driva debatt som gör skolor och äldreboenden bättre för oss som använder dessa tjänster.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>