annons

Missfall – har vi rätt att sörja? 5


Något fruktansvärt som många går igenom är missfall. Ofta sker detta när man inte ens berättat att man är gravid, vilket betyder att man har sorg, trots att vänner inte vet om det och kan stötta. Att prata om missfall är inte särskilt vanligt, trots att många drabbas av det. Denna sorg vill jag ska få ett ansikte och jag vill att vi ska bli bättre på att berätta och därför kunna stötta varandra. Jag har full respekt för de som anser att detta är privat och då ska det få vara det, men för de andra, hur ska man hantera det faktum att man i flera veckor burit på en underbar hemlighet som sedan försvann och kvar finns bara en tomhet?

gravidmage

Jag vill berätta om min upplevelse av missfall och ni får gärna dela med er av era erfarenheter i kommentarsfältet nedan, så hjälper vi blivande mammor och pappor som går igenom detta och känner sig ensamma.

Jag fick 2003 operera bort min ena äggstock så jag visste att chanserna att få barn var reducerade. 2008 flyttade vi till Pakistan och vi levde ett spännande liv i ett annat land. På grund av oroligheter fick alla ”utländska familjer” lämna landet och jag fick flytta hem till mina föräldrar ett par månader innan vi skulle få tillbaks vår lägenhet. När min man kom hem på semester så blev jag gravid. Jag minns hur det kändes märkligt att via Skype få berätta för min man, som var kvar i Pakistan, att han skulle bli pappa. Vi gladde oss otroligt åt detta, särskilt då jag trodde att jag inte kunde få barn. Så var det dags för ultraljud och glädjen av att se två små kroppar gjorde mig chockad, samtidigt som läkarens tystnad gjorde mig konfunderad. Efter någon minut (som kändes som en evighet) berättade läkaren att hjärtat inte slog hos någon av dem. Jag stirrade tomt framför mig när läkaren berättade att vi skulle ”ge det en vecka” så jag kunde få missfall naturligt, annars skulle han ge mig någon tablett som satte igång det. Min pappa som följde med mig bara höll om mig när tårarna kom utanför mottagningen. Hur kunde detta drabba oss? Om jag nu hade två små barn i magen, varför fick inte deras hjärta slå?

I samma stund så slutade kommunikationen med Pakistan att fungera, jag skulle berätta detta på Skype, men det gick inte att komma fram. Det enda som kom fram var ett sms från min man där det står ”hur mår min lilla familj?” som inte gick att svara på. Till slut lyckade vi nå varandra och jag fick tre minuter på mig att berätta för min man som befann sig i bergen i Kashmir att han inte skulle bli pappa och att jag skulle få ett missfall den närmsta veckan. Därefter försvann kommunikationsmöjligheterna de kommande tre veckorna.

Själva missfallet var hemskt, att sitta på min systers toalett och få missfall för att därefter bli tröstad av mina föräldrar samtidigt som jag längtade efter min man, detta var ju vårt ”projekt”.

Ur denna historia så kommer erfarenheter som jag bär med mig resten av mitt liv. Att många säger att missfall är vanligt och att de tidiga missfallen är naturligt och kroppens sätt att stöta bort det som inte mår bra, de kommentarerna hjälper inte. Min sorg är stor och jag ville inte att den skulle vara naturlig. För mig var det fruktansvärt! Varje år vid det datum då de två lämnade min kropp så sörjer jag. Jag saknar de två jag hade i min kropp, jag undrar hur det hade blivit. Men jag har haft den stora glädjen att få bli förälder och resten av året så fokuserar jag på dem och gläds med att få dela livet med dem.

Jag hoppas att andra kan hitta stöd i min berättelse. Din sorg är berättigad och stor. Det får den vara, den har all rätt att vara det. Du behöver inte känna att det marginaliseras för att det var ”naturligt”. Att vänta barn är den största förhoppningen du går igenom, och när den grusas, så är sorgen enorm och det får den vara! Men prata gärna med era vänner, de vill stötta er och fler än du tror har dessutom samma erfarenheter som ni.

Det finns de som har oändligt stort antal missfall med sig i bagaget, jag lider med er. Jag har upplevt den en gång och det har påverkat hela mitt liv. Av hela mitt hjärta hoppas jag att ni blir föräldrar en dag, även om missfallet aldrig kommer glömmas!

(freedigitalphotos.com)


Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

5 thoughts on “Missfall – har vi rätt att sörja?

  • Niklas S

    Tack Karin för dina fina ord. Jag känner igen mig i det du skriver. Särskilt min fru som fick höra att detta var så naturligt och ”det är bara att ta nya tag”. Hon var bara ledsen och blev ännu mer ledsen av dessa kommentarer. när hon kommer hem så ska jag tipsa henne om att läsa det, hon kommer att känna att äntligten tar någon upp detta.

  • Mamma med två missfall

    Niklas, åhhhh, håller med. ”ta nya tag” och ”detta är naturligt” står mig upp i halsen! Detta är skitjobbigt, men ingen pratar om det. Tack för du skriver om det du varit med om Karin.

  • FruBrun

    Tack för att du är en av dom som väljer att vara öppen med dina erfarenheter. Vad hemskt att inte ha din man hos dig när det hände!
    Jag har precis gått igenom ett missfall, i slutet av vecka 11. Det är en stor sorg och känns så oerhört tomt. Min man och jag längtar verkligen efter barn och hade försökt i över ett år när vi blev gravida. Nu måste vi börja om och jag känner mig bara så trött.
    Vi får mycket stöd från våra nära vilket hjälper massor, men många är också dom som säger precis så som du skriver ”åh vad tråkigt. men man vet ju att det kan hända, det är ju så vanligt”. och just det hjälper ju faktiskt inte alls. Jag vet naturligtvis att det kan hända och att det är relativt vanligt. Men jag är så ledsen och just nu känns det bara så orättvist.
    Jag har sökt en del på nätet och tycker att jag hittar ganska lite om känslorna efter just missfall. Om själva graviditeten går det att hitta hur mycket som helst. Men när det går fel då? Varför pratar vi inte mer om det? Jag har börjat blogga om mina känslor och vår längtan efter barn. För jag behöver en ventil. Och jag känner redan att det hjälper.

    • Karin Inläggsförfattare

      Hej FruBrun,
      Tack för ditt inlägg. Hela jag lider med dig och med det du och din man går igenom! Att börja om är tufft, flera veckor av kanske illamående och ovisshet… för att sedan göra om samma process igen. Att det är vanligt var också min värsta kommentar från folk. Sörj det ni gått igenom, hitta styrka i varandra att orka gå på det igen. Gå in i en bubbla där du och din man inser att det är en tuff process ni går igenom, och samtidigt få lite tid att njuta av varandra. Det är ju ni två som verkligen vet vad ni går igenom. Åk iväg en helg om ni har möjlighet till det, umgås inte med alla dessa som har så logiska svar, de kan ni umgås med längre fram. Jag önskar och hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att gå vägen nästa gång och att ni får ert efterlängtade barn. När den dagen kommer, då kommer ni att ha nytta av denna fruktansvärt tuffa erfarenhet, ni kommer inte att ta saker för givet och uppskatta det ni har, för ni vet att det inte är självklart. En erfarenhet som gör att du och din man står starka inför föräldrarskapets alla utmaningar! Jag önskar dig allt gott och håll mig gärna uppdaterad! Varm kram Karin