annons

Jag är en konstig mamma…


Idag på stranden låg jag bredvid en familj med en liten bebis och började fundera på hur det var när vi fick barn. Många känner nog att när bebisen läggs på din mage under förlossningen så kommer en lycka som aldrig går att beskriva. På något sätt är det också så man inom sjukvården förhåller sig till det hela. In med flagga och macka och alkoholfritt bubbel och efter någon dag åker man hem. När man därefter i föräldragruppen träffar olika föräldrar så är det mest denna bild man fått, lycka, lycka och åter lycka. För mig var det inte så.

Längre fram kan jag berätta om de olika detaljerna kring förlossning och hur det var att bli mamma, men idag så väljer jag att fokusera på Er som precis som jag inte kände den där lyckan. Jag hade ju ett fantastiskt liv innan vi fick barn och jag trodde ju såklart att livet skulle bli ännu bättre med barn.

Istället kände jag mig instängd. Jag var låst och kunde inte komma någonstans. Överallt och hela dygnet så fanns barnet där och krävde min närvaro. Mina bröst hade också blivit någon annans egendom (för att inte tala om smärtan vid mjölkstockningen) och jag hette inte Karin längre, jag var någons mamma.

På öppna förskolor kändes det (om det bara var mammor med) nästa tabu att prata om något annat än barn. Några pappor kom dock som räddande änglar och jag minns med glädje vid ett tillfälle när vi satt under hela fikan på babycaféet och pratade renovering.

Lyckan över att bli förälder och genuint känna den enorma kärleken för mina barn kom när de kunde kommunicera, när de blev individer. Jag började genuint älska mina barn när de var ca 2 år. Jag vet, så får man inte säga, men så var det faktiskt! Innan dess var det ”ett jobb” som inte var kul. Att vi fick två barn med precis ett års mellanrum bidrog säkert till mina känslor, men jag kände verkligen så redan under tiden då vi hade vårt första barn.

Måhända finns ni därute som tycker att jag är en egoist, men i så fall har ni inte upplevt dessa känslor och jag skriver inte till Er. Jag skriver till dem som krystar fram hur lyckliga de är på föräldragruppen, trots att de känner som jag gjorde. Jag vill skriva till Er och säga att det är okej att säga att Du har ett ”skitjobb” och Du behöver inte vara orolig, kärleken till barnen kommer. När jag och Jerry diskuterade det faktumet att han ska vara bortrest i långa perioder framöver, så var det första gången vi talade i termer som att det inte var synd om mig som skulle vara hemma utan synd om honom som måste vara borta från Elin och Hugo.

Så alla ni som känner som jag, kämpa på, strunta i alla dessa ”lyckliga föräldrar” som ni ser runt omkring er. Jag brukade peppa mig med att säga att om de tycker att lyckan är så enorm när man sitter, med mage och mjölkstinna bröst i mjukisbrallor hemma i huset, hur kul hade de innan de fick barn!

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>