annons

Döden kom och knackade på


Döden har hälsat på i vår familj, två gånger på kort tid. Jag tycker inte om döden. Den är så definitiv. Hur gärna man än vill, så kan man inte återskapa livet. Visst, det är naturligt att en 94-åring dör, men i 94-åringen fanns ju gammelfarfar Hugo från Österlen, han som berättade roliga historier från förr och blev tårögd när Elin, 5 år, gav honom en stor blöt puss mitt på munnen. Han tyckte det var roligt att det nu fanns tre Hugo Nilsson, han själv, vår son och en ”boonne i hammenhög”. Våra barn älskade att åka till gammelfarfar, han var ju annorlunda, gammal. Barn behöver umgås med gamla människor, de har levt ett helt liv och har otroligt mycket att berätta och erbjuda. Samtidigt ser man hur de gamla njuter av att svara på frågor som till exempel handlar om varför de är så skrynkliga.
IMG_0942
(Hugo och Hugo)

I Sverige är vi inte så duktiga på att umgås med äldre, man hör ofta barn som tycker det är tråkigt att besöka äldre släktingar. Jag tror att skälet till det är att vi föräldrar inte engagerar oss i äldre. Vi engagerar oss inte och frågar inte om deras spännande livsöden, vi sitter och gäspar samtidigt som vi tycker att vi nu ”gjort en välgärning” när vi besökt dem. Dessa signaler till barnen skapar ju inte direkt intresse. Jag har själv växt upp i ett hus med mormor och morfar. Detta gjorde att vi umgicks tätt och ofta. Den relationen har jag glädje av idag, även om det var flera år sedan de gick bort. Så mina varmaste rekommendationer är att låta barn umgås med gamla, så mycket det bara går!

Så när vi satt där i kapellet igår, och när musiken flödade, trängde solstrålarna in i lokalen. På något sätt ville gammelfarfar Hugo berätta att han nu har det bra, nu får han äntligen träffa sin kära Svea igen. Det vi får göra är att bära med oss de underbara minnena vi fick tillsammans, och prata ofta om honom med barnen. De har ett otroligt logiskt förhållande till döden. Är man inte här på jorden, är man i himlen och alla som redan åkt dit leker nu tillsammans, inklusive hundar, fåglar, spindlar, fiskar och annat som tyvärr dött. Jag kommer aldrig vilja ta den tanken från barnen. De ledsna känslorna tar sedan uttryck på sitt sätt. Elin saknade gammelfarfar Hugo en kväll när hon satt och pysslade. Hon kom sedan med ett brev till mig och ett till Jerry som det stod Hugo på, omgivet med en massa hjärtan. ”När jag saknade honom skrev jag hans namn och då kändes det bättre, nu får ni breven så om ni också blir ledsna kan ni titta på namnet, mamma och pappa”. Ja tänk så rätt en 5-åring kan ha!

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>