annons

Månadsarkiv: november 2016


Mammahjärtat får sig en törn….

Elin började skolan i augusti. Jag trodde nog inte att det skulle vara så stor omställning som det faktiskt blev. Hon började på en ny skola, kände inte många alls och min lilla lilla flicka skulle lämnas på en skolgård där grinden oftast är öppen, där man inte träffar lärarna så ofta och barn som ju är mycket större än henne. Jag insåg att denna process var tuff för både mig och henne. De där mornarna när hon med tunga steg gick in på skolgården och inte hittade någon att leka med. Hon stod där och ville inte att jag skulle gå. Hon tittar på mig med stora ögon och säger ”mamma, kan jag inte få följa med dig på jobbet istället för att vara på skolan?”. Mitt hjärta går sönder, helst hade jag velat krama om henne och säga ”japp, nu rymmer vi härifrån. Vi åker hem och gosar i soffan istället”. Men nu kommer de där orden ur min mun som egentligen strider mot vad hjärtat säger ”Elin, du är en fantastisk tjej och att börja skolan är inte alltid enkelt. Men du ska se hur roligt det blir när du får lära dig en massa spännande saker och om du är en bra kompis så kommer du att få kompisar, du får ge det lite tid”. Det kommer en lärare och ser situationen och tar henne i handen och säger att de kan prata lite medan jag ska gå. Jag ger henne en puss och sen vänder jag mig om och går. Jag har en dag full av möten som borde ta all min tankeverksamhet men jag har bara två tankar i huvudet, jag får inte vända mig om och jag får inte själv börja gråta. Jag går ut genom grinden och vänder mig om, hon står och tittar sig omkring. Hon tittar inte på mig längre, men hon står där själv. Det är fruktansvärt!

När jag pratat med lärarna så får jag bekräftat att hon funkar bra i gruppen och har kompisar, så jag jobbar mycket med att prata med henne om detta med att det tar tid att lära känna varandra och att jag är så stolt över hur duktig hon är och hur hon kämpar på. Jag försöker att uppmuntra varje steg hon tar i rätt riktning och har insett att mammahjärtat får överleva på något sätt under resans gång.
15134086_10154811964788474_996437225_o kopia
Nu har det gått en tid, nu börjar hon vilja leka med sina nya kompisar efter skolan och med stolthet kommer hon hem och visar papper där hon skrivit själv med små bokstäver, där hon själv räknat ut att 200+200=400. Den tuffa inskolningstiden är förbi, men det gick månader. Hoppas detta kan vara en tröst för er som också tycker det är tufft. Har man bra lärare (som varit fantastiska på hennes skola) som jobbar i team med mig som förälder, så kommer det gå! Ibland tar det bara lite tid. Eller som Elin sa härom kvällen ”mamma, vet du vad tyngdkraft är?” Jag svarade att jag visste men att hon gärna fick förklara. Hon gjorde en korrekt redogörelse och därefter avslutade hon med ”mamma, vilken tur att jag går i skolan, annars hade jag inte lärt mig detta”. Tänk om hon visste vad som väntar…..


”Mamma, jag hoppas tjejen vinner”

Skärmavbild 2016-11-10 kl. 11.22.44
Igår stod Elin framför tv:n och sa ”mamma, jag hoppas att tjejen vinner”. Jag frågade ”vilken tjej?”. Elin svarade ”hon som heter Cliton”. Jag insåg att hon menade Hillary Clinton. När jag frågade varför Hillary skulle vinna valet så svarade hon ”tänk vad coolt om en tjej blir president”. Jag berättade för henne att jag höll med, det är coolt att tjejer kan bli presidenter, men denna gången vann inte hon. Detta för att alla amerikaner har rätt att rösta på den kandidat de tycker passar bäst och denna gången vann ”en gubbe”.

Jag berättade att det tyvärr finns länder i världen där kvinnor inte har samma möjligheter. Där kvinnor inte får köra bil, de får inte ha egna bankkonton, de får inte tilltala andra män än sin egen man, de måste beslöja sig och hålla sig i hemmet. Elin frågade ”varför”. Jag svarade att det är en kultur som finns i vissa länder och som vissa kallar för religion. Det är då jag inser att barn ofta är klokare än oss vuxna, då Elin svarar ”men mamma, det kan ju inte ha med religion att göra för Gud älskar alla lika mycket och då är vi ju samma, om vi är pojke eller flicka”. Tack Elin för att du förklarar det som verkar så svårt för många att förstå.

När vi ändå talade om ämnet kände jag att det var dags att lägga till en viktig diskussion. Jag berättade att skälet till att vi får känna att flickor och pojkar har samma möjligheter är för att vi i Sverige lever i en demokrati och vi har under många år arbetat hårt med jämställdhet. Det betyder att uppfostra våra barn med att det inte finns skillnader i möjligheter för barn, oavsett om de är pojkar eller flickor. Det betyder att de har samma värde och samma möjligheter att göra vad de vill med sitt liv. Det är då jag slås av något otroligt viktigt. Elin tittar på mig med förvirrade ögon. Jag inser att hon förstår vad jag säger men tycker det är så självklart för henne att de inte behöver förklaras. Det är väl självklart att pojkar och flickor har lika möjligheter.

Det är då jag slås över det faktum att vi i Sverige tar demokrati och jämställdhet för givet. I en tid då många kommit till vårt land från länder där detta inte gäller är det otroligt viktigt att vi värnar om demokratin och jämställdheten för våra barn. Det ska vara lika självklart som när jag berättade det för Elin, och det måste gälla för alla barn, oavsett bakgrund. Alla ska känna att de kan bli presidenter, Hillary var ett bra exempel på detta. Men den viktigaste måste vara Malala, hon vet vad det handlar om och jag hade önskat att fler hade tagit sig tid att prata med sina barn om Malala.


En kopp te och full förståelse!

14881366_10154766134348474_1167246998_o kopia

Igår var jag hemma hos en väninna som befinner sig i samma sits som jag. Hon har två små barn hemma och hennes man är på FN-mission. Tänk vad skönt det är att prata med någon som vet EXAKT vad det innebär. Att gå upp mycket tidigare än vanligt för att sköta hela morgonrutinen själv, rädslan för att sjukdomarna, de små marginalerna om något krånglar, och den totala uppgivenheten som kan uppstå när ett litet problem som att ett par gummistövlar går sönder, då man ska trycka in shoppingtur i det redan fullspäckade schemat.

Vi kunde prata om den tur jag har som har familj nära som kan stötta upp när det krisar. Hon har längre till sina anhöriga. Förra veckan vaknade jag med närmare 40 graders feber och halsfluss. Jag kunde messa vänner som kunde lämna barnen åt mig på morgonen och sen kunde barnens farmor flytta ut och ta hand om mig och barnen resten av veckan. Jag kämpade med den höga febern och smärtan i halsen som gjorde att jag bara kunde dricka små mängder med vätska. Det är då, precis just då, som det är tungt när ens respektive är borta ett år. Att inte orka ta hand om sina egna barn är förfärligt! Det är lika tufft för min man att via FaceTime inse hur dålig jag var och inte kunna hjälpa till.

Det är då jag blir trött på politiken som gärna berättar på tv om vikten av att Sverige värnar om FN-insatserna, men ingenstans ser man att i ansvaret för insatserna borde det inkluderas att underlätta för oss anhöriga som är hemma. Just nu måste bilen in på service, löven skulle behöva hanteras i trädgården, det närmar sig att jag måste byta däck på bilen. Allt detta kan man köpa tjänster för att få hjälp med, men det spelar ingen roll. Jag måste ändå mitt bland provning av barnens vinterkläder, packning av gympapåsar, tvättning och läkarbesök med barnen, trycka in också dessa även dessa saker. Allt samtidigt som mannen riskerar sitt liv för FN med svensk flagga på armen. Det finns många länder som gör betydligt mer för anhöriga, Sverige är verkligen inte ett sådant land.

Så vi sitter där och diskuterar över en kopp te och höstvindarna viner utan fönstren. Vi pratar om rädslan för snö i vinter, då det är tungt att skotta på morgonen när barnen ska iväg. Vi pratar om den ”bubbla” som våra män befinner sig i när de är iväg, de måste fokusera hundra procent på missionen, annars riskerar de sina liv ännu mer, men det gör att de inte kan finnas i vår vardag. Rädslan för att värmepumpen krånglar om det nu blir en kall vinter. Vi pratar om rädslan för sjukdomar, vi pratar om livet efter missionen när livet ska ”återgå till det normala”. Just nu är jag och barnen det normala och lika mycket som jag saknar min man så inser jag att vi tre hemma kommit in i en lunk, en lunk som han måste ”docka in i” när han kommer hem. Och just detta kan min vännina förstå, för hon lever också i detta. Tänk vad skönt det är att få prata om det med någon som verkligen förstår. Man pratar, man blir frustrerad tillsammans, man skrattar tillsammans och man förstår varandra till hundra procent!