annons

Månadsarkiv: oktober 2016


Idag fyller FN 71 år!

Det är en stor dag, det är FN:s födelsedag! För oss med respektive ute i världen som arbetar för FN är det en stor dag. Det är en dag då vi vill fira att FN finns, för även om FN har sina brister så hade de troligtvis varit betydligt sämre om FN inte fanns. Idag vill jag fira främst mina barn, barnen som saknar sina mammor och pappor för att de verkar för FN utomlands, men som ändå kan tycka att det är bra att deras förälder bidrar till att andra barn får det bättre. Tänk att vi får ge detta till våra barn.
FN BLOGG
Här hemma ska vi fira, och fira med tårta! Så det blev prinsesstårta och fina tröjor på sig! När jag frågade Hugo vad som var bäst med FN? Han svarade ”de coola bilarna”. Elin hade en något mer nyanserad bild ”jag tycker att FN är bra för att när pappa jobbar där så blir det fred istället för krig. Och när det är krig så dör man och åker till himlen och då saknar vi på jorden dom som åkt till himlen och då är det bättre att de stannar kvar, och då måste det bli fred”. Ja, det var ju sant!

Så därför firar vi alla som arbetar för FN idag, ni gör ett fantastiskt jobb! Grattis FN, 71 år gammal!


Jobbet: förälder, vill du ha det?

Så var det dags för föräldramöte på förskolan. Jag minns mitt första och det var helt annorlunda mot det igår. Frågan är om det är jag som växt i min roll som förälder, eller har mötena blivit bättre?

Att bli förälder är helt omvälvande, det handlar inte om dig själv längre, det handlar om att ta hand om ett annat liv. Ett liv som inte gör som du säger utan ett liv som kör sitt eget race, och jag måste ”docka in” i den rytmen. Från att ha varit en självsäker affärskvinna var jag helt plötsligt ute på ny mark. Kände inte igen min kropp, var ständigt trött, kunde inte längre planera dagen utifrån mina egna önskemål. När man inte hittade svar på varför barnet skrek eller inte bajsade eller inte började gå när de andra gick, så fick jag kasst självförtroende och började lyssna på alla andra. Tusentals tips på hur man fick barnet att sova bättre, hur man skulle lyckas med amningen och så vidare. När man sedan gick vidare till förskolan var jag helt värdelös i kontakten med dem. De styrde mig helt och hållet och jag vågade inte försvara det jag tyckte var rätt och kände mig otroligt utlämnad och svag.

Tills en vacker dag då det vände. Vad exakt som hände minns jag inte, men av något skäl valde jag att börja se mina barn som ett jobb. Hur hade jag hanterat en kund som agerade på det oberäkneliga sätt som mina barn gjorde? Jag gjorde projektplaner och började lyssna på min intuition. DÅ vände det. Jag gjorde inte som alla andra mammor, jag och min man hittade ett sätt för att köra vårt race. Direkt kunde barnen känna att det var med ett lugn och en auktoritet jag nu talade, inte med google i ena handen och en kompis råd i den andra. Jag gjorde det på VÅRT sätt och kände mig trygg i det. På många sätt har vi kanske inte valt den väg som andra gör, men vi står för vår väg och vi gör den tillsammans. Tänk, jag fick mitt självförtroende tillbaks, jag vågade ta fight för frågor på förskolan jag ansåg viktiga, och Karin var tillbaka.
E första skolavslutning
Så åter till föräldramötet, det var så trevligt även om agendan var densamma som på mitt första föräldramöte.Jag tror nog att det är jag som förändrats. Jag har blivit trygg i min roll som förälder. Samtidigt får jag sova numera, därför tänker jag lite klarare och luften är lite enklare att andas.

Så för er som har små barn hemma, härda ut. Hitta er själva och gör barnen till ert projekt! Och när barnen är lite större får du sova, du tänker klarare. Därmed inte sagt att problemen minskar, men du blir helt enkelt bättre på att hantera dem.

Äntligen säger jag!


så var det dags igen…

Igår morse kl 04.30 var det slut för denna gången. Jerry har nu varit hemma på så kallad leave, dvs ledighet från missionen. I vanlig ordning har dagarna varit sprängfyllda med aktiviteter, alltifrån middagar, till att vinterställa trädgården, träffa hantverkare för en ombyggnad, badland, besökt barnens kusin som samtidigt lyckades få ett syskon, teckna om avtal, försöka jobba däremellan, och njuta av varandra. Det är alltid såhär när han kommer hem. Intensivt och fantastiskt roligt. Vi åkte iväg ett par dagar, bara vi. Det var otroligt skönt, att bara få vara och inte ha en massa måsten eller besök runt omkring.

Samtidigt som känslan av att han är hemma är enorm och härlig, så andas man på något sätt ut när han åkt. Nu återgår vi till normala rutiner. De rutiner vi ställt in oss på att ha under ett år. Skola och förskola precis som vanligt, samma duster på morgonen, och jag kan fokusera på arbetet igen. Det är verkligen konstigt detta med att han är iväg på mission. Såklart saknar man varandra massor, samtidigt ställer man in sig på att klara ett år själv med barnen och han korta besök hemma vänder upp och ner på det mesta.

Elin sa i morse att hon fick tårar i ögonen då hon saknar pappa, men samtidigt så sa hon att hon gläds med andra barn som nu tack vare pappa får leva i fred. När hon sa kände jag så tydligt förklaringen till varför vi detta så kände jag precis varför vi gör detta. Det handlar inte om att vi tar en pappa från sina barn i ett år. Det handlar om att vi lär våra barn att världen kräver uppoffringar för att den ska bli bättre. Det handlar om att istället för att få massor av julklappar, ta en del av dessa pengar och ge till barn som har det svårt. Det handlar om att lära sina barn mänskliga rättigheter och att alla barn inte har förmånen att få leva efter dem. Det handlar om att barn som Malala gör en enorm insats för att flickor ska få gå i skolan, något vi tar för givet här hemma.

Alla kan inte jobba för FN eller verka för fred, men vi kan alla göra små saker. Vi kan stötta officerare som verkat utomlands för fred, använd dem som ett gott exempel på vad osjälviskhet handlar om. Prata med era barn om Jerrys jobb och varför vi gör detta. Prata om att världen ibland kan se mörk ut, men att detta är exempel på att någon satsar för att göra det bättre. Resultatet är våra barn som självklart saknar sin pappa allt som oftast, ändå förstår vikten av att han behöver vara någon annanstans. Jag anser att detta är en otroligt stor gåva att ge våra barn. I gengäld är deras pappa väldigt närvarande när de väl ses, kanske till och med mer närvarande än de som alltid är hemma…..

Glöm inte att ni kan stödja de officerare som åker utomlands i fredens tjänst. Jag har satt denna dekalen på vår bil, det kan du också göra!
stöd våra utländska soldater

Samtidigt som du sätter den på bilen så stödjer du Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna som säljer denna och använder medlen för att hjälpa de som är iväg och dess anhöriga som är kvar hemma. En liten insats som kan göra mycket!