annons

Månadsarkiv: augusti 2016


Vad är oansvarigt egentligen?

Idag hade jag en intressant diskussion, som jag haft förut, och som jag dessutom förstått att andra tyckt utan att prata med mig om det. Diskussionen gick ut på att den jag talade med ansåg att vi riskerade ”för mycket” av vårt förhållande för att min man var utomlands. ”Men tänk om ni glider isär”, ”tänk om han träffar någon annan”, ”tänk om du träffar någon annan”. Dessutom kryddas alltid analysen med att det är liiiiite orättvist/oansvarigt mot barnen att deras pappa är borta ett helt år. Jag inser att jag varit dålig på att förklara vad vår familj gör och varför.

Jag och min man älskar varandra, vi har respekt för varandra och tar inte varandra för givet. Vi investerar tid i varandra som par, utan barn, för att vårt förhållande ska hålla hela livet. Vi inser att ett äktenskap kräver hårt arbete och vi arbetar så gott vi kan för att uppnå det, men vi är inte perfekta på något sätt. Vi grälar ibland, men vi ser till att somna sams. Vi anser också att det är viktigt att blicka ut över vad som finns utanför huset och närmsta omgivningen. Vi ser en värld som inte ser bra ut. Vi ser en värld där det behövs människor som ställer upp för varandra, och framför allt ser vi en möjlighet att genom internationell tjänstgöring för fred ge våra barn det perspektivet. Perspektivet att livets största problem inte är att barnet inte fick just den tröjan eller inte fick ladda ner ett visst spel på Ipaden. Våra barn har via min mans uppdrag fått lära sig att vissa barn får inte gå i skolan på grund av krig, att vissa barn inte får gå i skolan för att de råkar vara flickor, och att många barn svälter.

Så för er som tycker att vi riskerar för mycket av vårt förhållande, bekymra er inte. Låt oss vårda vårt förhållande såsom vi tror är bäst. Lika mycket som vi bestämt oss för att hålla ihop, har vi bestämt oss för att det finns saker i världen som är viktiga för oss och som kräver uppoffringar från oss båda. Om det skulle vara oansvarigt att lämna familjen ett år för att arbeta för fred i ett annat land, så anser jag att vi tar ett stort ansvar i att ge våra barn ett perspektiv som handlar om att man måste göra uppoffringar för att andra ska få det bättre. På barnspråk brukar jag säga ”vi lånar ut pappa till länder där barn inte har det lika bra som i Sverige, för att han ska kunna hjälpa dem att få det bättre”. Motsatsen till det agerandet anser jag vara egoism, en farlig sjukdom i vårt samhälle, som tyvärr verkar sprida sig.

Avslutningsvis vill jag delge en film som organisationen Invidzonen skapat. Den speglar exakt den uppoffring som min man gör och de känslor han ofta förmedlar till mig. Jag känner såväl igen känslorna, särskilt som jag också varit med utomlands, vilket är en styrka när man är kvar hemma. Jag hoppas att du då ska förstå bättre…..


När hjärtat är större än vad man själv tror! 1

Det är mycket nu. Elin har börjat skolan, Hugo går sista året på förskolan och kan inte längre luta sig på storasyrran, nya morgonrutiner med ett barn som ska ha frukost och ett barn som inte ska ha, packa gympakassar och komma ihåg informationslappar. Dessutom har jag extremt mycket på jobb, vilket kom till sin spets när fritids ringer en kvart innan jag ska hålla i en konferens. När allt detta är på gång och jag måste hantera allt själv, så finns det inte energi kvar för något mer ska gå fel. Vad händer då? Ljusen på bilen slutar funka. Att ljusen går sönder är egentligen en liten skitsak, men på en amerikansk monsterjeep så ska det gärna vara liiiiiiite mer komplicerat. Jag har gjort det förr men tajmingen med en fullpackad helg och inga bilfirmor öppna i byn kunde inte varit sämre. Tillsammans med allt annat när Jerry är borta, så blir detta en grej för mycket. Liksom droppen som får bägaren….. känsla.

Jag försöker lyckas, min pappa har lärt mig en del om bilar, man ska kunna byta däck och lampor och veta vad alla lampor på instrumentpanelen betyder. Jag suckar, längtar efter Jerry som löst det på fem minuter, tittar in mot vardagsrummet där barnen har fredagsmys. JAG VILL KLARA MIG! Jag vill inte framstå som gnällkärring nummer ett när Jerry är borta. Jag måste bita ihop, klara det och gå vidare.

Jag inser att jag måste ge upp, jag drömmer mig över till USA där fruar i samma situation som jag, kan få hjälp med just saker som detta. Jag stegar in i huset, är lite sur men inser att jag måste släppa det och försöka lösa det på något sätt under de få timmar jag inte är iväg under helgen. DÅ KOMMER DET! Ett sms från en polare. Kort och koncist ”Ska jag komma över och fixa lamporna?”. Helt plötsligt blev livet lite ljusare. Jag frågar när det passar honom. Han svarar ”är där om fem minuter”. Jag påpekar att det faktiskt är fredagskväll och hans sambo ska få barn vilken dag som helst. Han svarar bara ”lugnt, jag kommer”.
20160826
Det tog inte lång stund förrän Martin fixat lamporna. Det hade hunnit bli mörkt ute och jag höll i ficklampan. Jag noterade att han hade tre armband på armen, jag frågade vad de stod för. Det första var ”fuck cancer”. Det andra var ett armband där man stöttar människor som arbetar i uniform och utsätts för våld i tjänsten. Det tredje var soldier to soldier, för att stötta anhöriga till de som dött i strid.

Jag stod där stum av flera skäl. Att ställa upp sådär, trots att han inte visste hur mycket jag verkligen behövde hjälpen just idag, och samtidigt överraskas över de fina statements han gjort med sina armband.

Imorgon är det dags att besöka regementets dag i revinge. Det ska bli kul för barnen att få träffa pappas kollegor och vänner och att allmänheten får se revinge, vars många soldater just nu riskerar sina liv i Mali. Det handlar om att stötta varandra och imorgon kommer jag träffa fler som jag. Fler mammor och pappor, vars bilar går sönder, vars barn blir sjuka, vars släktingar och vänner som ifrågasätter vårt sätt att leva. Ett liv som innebär att en medlem i familjen försakar familjen för att arbeta för att andra familjer ska få leva i fred och frihet.

20160829

Och medan Jerry jobbar för fred under FN-flagg är jag så otroligt tacksam för sådana som Martin och Sofie, ni tror att ni hjälpte mig med en liten skräpsak ikväll, men i mina ögon var ni ikväll hjältar, riktigt goa hjältar!


När sociala medier exploderar

Jag tror vi är många som har haft svårt att släppa bilden på den lilla pojken Omran 5 år, som skadades i en bombattack i Syrien. Jag kom på mig själv att jag grät när jag såg bilderna på tv. Jag grät för att det är ett skadat barn. Barn är oskyldiga och har inte bett om krig. Jag grät för att jag har en 5-åring hemma, tänk om samma hade hänt honom? Och med gråten i halsen la jag ut en bild på Hugo och Omran och jämförde deras situation. Jag vill att vi i Sverige ska veta hur bra vi har det som gör att vi får leva i fred, och även påminna oss om att inte ta freden för given. Inlägget såg ut såhär:

h bild krig

Min önskan var att folk skulle reagera, men jag trodde inte att Facebook skulle explodera! I dagsläget har 470 000 personer nåtts av inlägget, 120 000 personer har klickat på inlägget, 5 700 har tryckt på ”gilla”-knappen, 1770 har delat inlägget, och 206 har kommenterat inlägget. I kommentarerna kan man hitta hjärtliga sympatier för pojken, diskussioner kring Omrans existens eller ej, hur Sverige berörs av invandring, synen på ISIS och att strida i religionens namn.

Först var jag lite chockad över alla reaktioner, och funderade på att stänga av flödet, men insåg snabbt att det är just detta som är demokrati. Jag kan lägga upp vad jag vill och folk kan reagera på olika sätt inför det. Visst har jag synpunkter på vad vissa skriver och de som nättrollar borde se sig själva i spegeln och lägga av, men vi har inget att vinna på att sätta upp pekfingrar, verka lite bättre än alla andra och styra diskussioner, vi ska vara tacksamma för att folk tycker till. Det är det fria ordet som jag är stolt över i vårt land. Det betyder att jag får tycka som jag vill och samtidigt skärpa mina argument.

Och gällande Omran, barn som krigets offer finns överallt och jag tror att vi bara har att tjäna på att sprida budskapet om hur krig förstör barn


Sex veckor utan pappa….

Idag firar min man sex veckor i missionen. Tiden har mest flugit förbi, och det kan kännas som att det inte hänt så mycket. Men när man tänker efter har det hänt massor, främst i barnens liv. Om vi summerar har Elin:
– fått sin första läxa
– tappat sin första tand
– fått ytterligare två lösa tänder
– slutat på förskolan
– börjat på fritids
– börjat första dagen i skolan
– träffat sin första kompis i skolan
– sovit över hos kompis
– läst sin första mening själv i en bok
– fått ett trauma så stort att hon smällde igen dörren så en böcker trillade ner från bokhyllan utanför
e i skolan
Hugo har:
– blivit äldst på förskolan
– beskrivit sitt ansvar med att vara killen i huset och hjälpa mig med pumpen till poolen
– fått en lös tand
– lärt sig vika sina egna kläder
– börjat använda en tandkräm för större barn
– sagt en hel mening på engelska (I love you, mummy)
– blivit av med sin första vårta under tån
– slutat bita av alla naglarna

Kanske kan det te sig som inte så viktiga saker, men för oss är det enormt stort. Att lämna på skolan är en helt annan grej än att lämna på förskolan. Tryggheten i den omfamnande förskolepersonalen finns inte på samma sätt, vilket är helt naturligt, men förändringen är stor för främst mig som förälder. Det handlar om att bita ihop och uppmuntra Elin så hon tycker det är kul, vilket hon tycker. I morse när jag lämnade henne hade inga av hennes kompisar kommit, jag frågade om jag skulle stanna tills de kom, hon svarade att jag skulle åka och känslan av att se henne gå runt och titta på de andra som lekte gjorde ont i hjärtat. Det är ju inget konstigt, jag vet att hon reder det och jag måste se glad och stolt ut när hon vandrar iväg, även om jag bara vill smyga efter och krama henne tills kompisarna kom. Hennes summering av hur dagen varit var enbart positiv. Samtidigt har de nya rutinerna med att lämna barnen på olika ställen börjat sätta sig, men oj vad det tar på krafterna att som ensam förälder göra alla dessa ändringar.

Och i missionen rullar livet på i full fart för min man. Han behöver göra tester som är ganska kluriga vilket tar enormt mycket av hans tid. Detta gör i sin tur att det väldigt sällan passar med att prata med barnen. Det är tufft, tufft för honom och tufft för barnen att inte hinna gå igenom vardagen. Men det är bara en månad kvar tills han får komma hem. Och lika mycket som jag längtar efter att han kommer hem, har jag redan börjat känna lite stress för att stuva om i jobbkalendern för att ”hinna” träffa honom och familjen när han är hemma. Det får inte bli stress, samma hemska stress som det blev innan han åkte. Vi får se om vi lyckas….


SKÄMS FÖRÄLDRAR!

I morse läste jag en ledare i Expressen angående skolan. Där konstateras att var femte barn i skolan väljer att använda öronproppar för att kunna koncentrera sig. VAR FEMTE BARN!!!! Tänk själva om man ska formulera något viktigt på jobbet, tänk om man inte kunde hitta lugn och ro någonstans, frustrationen hade varit ett faktum. Hur har det kunnat bli såhär? Jag blir så upprörd att jag saknar ord. Min dotter ska börja skolan i höst, är det till detta sammanhang jag ska skicka henne? Ska hon komma hem, trött över det faktum att hon inte kan ta del av undervisningen på grund av att andra barn är så stökiga? Vad händer? Har lärarna gett upp? Varför strejkar inte lärare, för att få lugn i klassrummet? Varför händer inget? Hur länge ska detta få pågå? När ska vi föräldrar inse att vi är en stor del av problemet?

defaultLekplats

Jag fullständigt kokar inombords. Nu får vi faktiskt ta oss i kragen och börja uppfostra våra barn hemma. Vi kan inte lägga allt i knäna på lärarna, vi måste kunna lära våra barn att vara tysta om en annan vuxen (läs läraren) säger åt dem att vara tysta. Vi måste kunna samverka med lärarna för att tillsammans jobba med de barn som har svårt för detta. Sluta se det perfekta barnet i ditt barn. Om ditt barn inte kan vara tyst i klassen har du misslyckats som förälder! De som har bokstavskombinationer är en grupp och den har skolan koll på, jag talar om de som helt enkelt är dåligt uppfostrade, och jag tror det är en majoritet av barnen som stör. Barnen är vår framtid. Det är de som ska utbildas för att skapa spännande innovationer som säkrar vår välfärd, det är de som ska styra vårt land när vi blir gamla. Hur kan vi missbruka vårt uppdrag som föräldrar så pass att var femte barn inte ens kan försöka lära sig i skolan utan att ta på sig öronskydd! Skäms föräldrar, SKÄMS!!!