annons

Månadsarkiv: maj 2016


Att umgås med eller utan barn.

Att vara en i gänget är något vi vill lära våra barn. Det är väl alla föräldrars önskan att barnen ska få goda vänner som kan stå vid deras sida under alla år. Med dessa kompisar ska de hitta på roliga saker. Kring 4-års åldern märkte vi att det började med våra barn, önskan om att följa med kompisar hem och leka. Detta tycker jag är toppen. Om barnen ska ha underhållning på helgen så är det lekplatser eller lekland som gäller för att få utlopp för sina aktivitetsönskningar.

Jag har dock tyckt att det är viktigt att lära mina barn vad en god vän är genom att låta barnen delta när vi umgås med vänner (och då pratar jag inte om barnfria fester eller liknande, jag pratar om de tillfällen vi hade innan vi skaffade barn och umgicks med våra vänner på café, åkte båt, gick på stan etc). Dessa vänner behöver inte ha barn och en lördag kan handla om att sitta med när man tar en kaffe på ett café och pratar med polaren, utan att fokuset är på barnet eller att aktivera det.
hugo och jimmy på havet
I fredags handlade det om att åka båt på havet med polare. Väldigt sällan ser man kompisar i vår vuxna ålder som bara hänger och umgås där barn i 3- till 5-årsåldern är med, utan att barnen för den sakens skull står i centrum. Varför? Har man inte lärt sin 4-åring att sitta still en timme på ett café? Har man inte lärt barnen att det ibland inte handlar om dem? Utgår man från att det inte funkar så man inte ens provar? Har man inte lärt barnen att ibland får man underhålla sig själv sittandes på en och samma plats?

Jag hoppas att genom att låta mina barn observera vår vuxenvänskap kan detta ge barnen vägledning i hur de ska vårda sina vänner i framtiden. Samtidigt som våra barn får enormt mycket av våra polare i form av perspektiv och kunskap.

För våra barn har det betytt att det finns dagar då våra barn själva inte låter leklandet eller lekplatsen eller sina egna kompisar står överst på önskelistan att göra. Det kan stå att umgås med våra vuxenpolare, oavsett om de har barn eller inte, och oavsett om de har leksaker eller inte. Jag tycker det är häftigt!


Jag är mamma, so what?!

Det finns ett oändligt antal barnpsykologer som i analys efter analys påvisar vikten av att som förälder alltid vara nära sitt småbarn. Mammans roll framhävs särskilt. Under ungefär ett och ett halvt år har vi i Sverige förmånen att vara hemma med våra barn. Under denna tid vågar vi knappt lämna barnen till någon annan ”då mamman och pappan är det viktigaste för att barnen ska känna trygghet”. Det får mig osökt att tänka på hur barn mår runt om i världen. Är amerikanska barn extremt otrygga då de växer upp med föräldrar som ibland måste återgå till arbete efter sex veckor? I länder där större sociala sammanhang tar hand om barnen, känner de sig mer otrygga där? Svaret är nej, barn känner sig ungefär lika trygga världen över, men i Sverige ökar den psykiska ohälsan, både hos barn och vuxna. Är det dags att vakna upp och rannsaka vårt beteende?

Jag tillhör den grupp av mammor som faktiskt vill tona ner vikten av mig själv. Jag vill inte undvika ansvar, jag vet att jag tar ett stort ansvar för mina barn. Men jag anser att mina barn måste få en större omgivning där de känner sig trygga redan från småbarnsåren, utöver sina föräldrar. Ett barn som aldrig sovit borta kommer inte vid 4 års ålder att helt plötsligt komma på att det vore roligt att inte sova nära mamma och pappa.

Vi lämnade våra barn i fem dagar till mina föräldrar när de var 1 år och 3 månader, respektive 4 månader gamla. Detta för att vi skulle åka iväg på ett bröllop som skulle äga rum i flera dagar utomlands. För många framstod vi som egoistiska. HUR kunde, framför allt jag som mamma, lämna bort mina små barn så länge? Resultatet var glada stimulerade barn, två utvilade föräldrar och trötta, men nöjda mormor och morfar.
tennis
(Foto på mig, taget av Elin under en av mina tennisträningar

Jag är dessutom så egoistisk att jag två gånger i veckan fokuserar på mig och spelar tennis i en timme. Då maken ofta är bortrest får barnen lära sig att själva sitta stilla och titta på. Det har de gjort sedan de var 2 respektive 3 år gamla. Det har gått alldeles utmärkt, och ibland om de missköter sig säger mina tennispolare till barnen. Jag blir enormt tacksam för detta, jag tror ju nämligen att barn måste kunna få tillsägelse från någon annan än mig. Dessutom mår jag som mamma otroligt bra efter en timmes hård träning och goa skratt. Nog inser jag att resultatet av denna timme är positivitet som sprids till barnen.

Min man ska resa utomlands ett år för att arbeta för fred via FN. Då kommer frågorna, ”hur kan du som pappa resa iväg så länge utan barnen”? Och till mig kommer frågan, ”hur kan du släppa iväg honom?” Jo, vi tycker att det är viktigt att ge barnen perspektiv på olika värden i livet. Att pappa ska åka ut i världen för att säkerställa att andra barn får leva i fred, är den diskussion som står i centrum hemma, snarare än att han ska åka bort. Tryggheten kommer på distans via digitala tekniken, tillsammans med vänner och familj som blir mer närvarande.

Måhända är vi i mångas ögon egoistiska, men ibland kommer barnen spontant och säger att de älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar. I nästa mening säger de att de vill åka till mormor, morfar, farmor eller farfar, eller några av våra vänner, ”de har ju så roligt där”. Väl där har barnen inte alltid tid att prata när jag ringer, något som inte tär på min självkänsla, jag känner snarare stolthet över att jag gjort mina barn så trygga att de vågar åka iväg på äventyr.

Så snälla föräldrar, sluta sätt er själva som föräldrar i centrum, sätt lycka i centrum istället. Otrygga barn är vanligt i Sverige och än vanligare är olyckliga föräldrar. Jag tror att detta kan förebyggas genom att vi som vuxna skapar en lycka i livet även utanför barnuppfostrandet, och då måste vi våga lämna bort dem. De största vinnarna på lyckliga föräldrar är nämligen barnen. Men då måste ni våga släppa taget tidigt, vilket verkar vara svårt för många curlande mammor och pappor i Sverige idag.

PS. Denna artikel skrev jag som ledare i lokaltidningen Spegeln, vill du läsa den där hittar du den på länken här.


Varför pratar vi inte om vad som händer efter en graviditet?

Så står man där, lite skamsen och kan inte hålla tätt. Det är pinsamt och det spelar ingen roll hur mycket man än försöker, det går inte. Och sen har vi det där ordet som man bara säger om man skojar, hemorojder. Du känner dig aldrig ren och du skäms inför din partner. Sen har du pigmentränderna, strecken på magen påminner om att du varit gravid och de markerar hur din mage ökat om omfång. Också håret, varför tappar man så mycket hår? Slutligen måste vi prata om de hormonella förändringarna, finnar kommer tillbaks, du är konstant trött och du måste börja experimentera med preventivmedel och du konstaterar att du inte längre reagerar på samma sätt som du gjorde före graviditeten.

Varför kan vi inte tala om dessa saker? Jag tror att en majoritet av oss har en eller flera av åkommorna beskrivna ovan. Likväl så ska vi inte diskutera det, det är något skämmigt och något som ska hållas tyst om. Under tystnad eller genom att skylla på något annat genomgår kvinnor operationer för att reparera den skada som skett. Och ibland upplevs det som att sjukvården på något sätt anser att vi kvinnor ska ta det som naturligt, ”då vi ju faktiskt har fått barn”.

Jag tror inte att tydliga varningar hade fått mig att inte vilja ha barn. Men jag tycker om att vara informerad. Jag hade uppskattat om någon kunde berättat för mig att detta är väldigt vanliga fenomen. Måhända hade man dessutom tagit barnmorskans tjat om att äta allsidig kost på allvar. Nog för att man försökte äta bra, men om någon kunde informerat att trycket på analöppningen blir så stor när man är gravid att man kan få hemorrojder så hade man gått det extra steget.
elin och jag
Det är dags för oss kvinnor att vara öppna med dessa besvär, det är först då som sjukvården kommer sluta hyscha med det. Och för dig som vill vara en god partner, kvinnan klagar inte för att det är roligt, hon klagar för att hon har kraftiga besvär, men hon orkar oftast inte ta tag i det när barnen är små för det är så mycket annat att hantera. Pinsamma besvär tar man inte tag i så lätt, så vi går hemma och skäms för omgivningen. Så du som partner, uppmuntra din kvinna att söka för de besvär hon fått efter graviditeten, hon behöver det för att må bra i livet.

Och barnmorskor och läkare, bli bättre på att veta hur kvinnliga hormoner påverkas av graviditet och informera om vilka exakta besvär som oftast uppträder. Det viktigaste är att inte marginalisera problemen bara för att de kan sättas samman med en graviditet. De måste åtgärdas omgående, och bland en uppsjö av olika så kallade jämställdhetsproblem så är detta en fråga som klart ligger inom området!


Ska han vara borta ett helt år?!?!? 11

Då är det klart, beslutat och planerat, året då min man ska resa utomlands. Han ska arbeta för FN och kommer att vara borta från juli iår till juli nästa år. Fyra resor hem, men i praktiken är han borta nio veckor i stöten. Med detta kommer en massa känslor. Hur ska jag klara av barnen själv under året då Elin ska börja skolan, eller Hugo ska klara sista året på förskolan? Hur ska jag hantera allt praktiskt som kan strula med huset? Kommer jag orka eventuella sjukdomar i under vintern?

Men för mig finns det en annan dimension i detta. Jag är så otroligt stolt över att min man arbetar för att skapa en bättre värld. Han arbetar för att andra familjer ska få leva i fred. Han bidrar, med livet som insats, för att andra än han själv och hans familj ska få det bättre.
1
(min man under en av sina uppdrag för FN)

Detta är för mig vad livet handlar om. Det handlar om att ge och ta. Det handlar om att jag tar ett tungt lass hemma, för att han ska bidra till en bättre värld för någon annan. Det handlar om att jag och min man kan prata med våra barn om hur andra barn i världen har det och använda hans insats som ett gott exempel. Underlag för dessa diskussioner delar jag gärna med mig av.

I Sverige finns många yrkesofficerare som ägnar hela sitt liv åt detta, att göra det bättre för andra genom olika fredsinsatser. Att då få ta del av media som beskriver att yrkesofficerare blir attackerade och ifrågasatta i mataffären om de har uniformen på sig får mig att må illa! Eller kommentarer om att min man är egoistisk för att han inte stannar hemma med sina barn och mig, när han egentligen är allt annat än egoistisk. Det gör mig vansinnig!

Jag önskar att ännu fler kunde släppa sina telefoner, lyfta sig ur TV-soffan, skippa en barnaktivitet av de fem som barnen får gå på, och faktiskt prata om viktiga saker och värden som skapar skillnad.

Om vi ska få en bättre värld, måste vi idag visa för våra barn vad det betyder att göra något för att någon annan ska få det bättre utan att själv vinna på det. Det gör min man och jag är så stolt att ord inte räcker till! Han är underbar, med livet som insats avstår han sina barn och sin fru i ett år, han och alla andra yrkesofficerare som arbetar för fred borde få ett pris! Så om du möter en officer eller soldat i affären, ge honom eller henne en kram för att de offrar sina liv för att vi ska få ha det bra. Och om jag ser sliten ut i november när ungarna är inne på sin tredje halsfluss, påminn mig om detta inlägg så slutar jag gnälla…;-)

Dela gärna detta bland era vänner och ta er två minuter och titta på länken nedan, det är en av de bästa filmer jag sett på länge i ämnet!
Se videon här: Sveriges roll i världen


Hur förbereder du ditt barn för sportaktiviteter? 1

Hur förbereder du ditt barn i femårsåldern för sportaktiviteter? Ibland kan jag bli lite förvånad över att föräldrar inte verkar ha förberett barnen för aktiviteten utan barnen bara kastas in i aktiviteten och allt som oftast uppstår kaos. Vi satte oss ner och hade ett samtal med Elin innan hon skulle börja spela tennis. Vi förklarade vilka regler som gällde och att hon ska följa dem om vi ska låta henne spela. Hon gick med på dem. Samtalet var inte långt och kan verka självklart, men det är viktigt att prata igenom det ordentligt så hon är väl förberedd. Allt eftersom lektionerna rullar på brukar jag återkoppla vissa kontrollfrågor så att jag hjälper henne att minnas.

”På tennisen finns det en tränare. När du träffar honom/henne så börjar du med att hälsa och berätta vad du heter. Innan lektionen så springer du inte runt på planen, du står och väntar tills läraren säger åt dig vad du ska göra, oavsett vad andra barn gör. Om du behöver gå på toaletten under lektionen så går du fram till läraren och frågar om du kan gå på toaletten. När du gör det så vet han nämligen varför du går iväg och det är viktigt att han har det för han ansvarar för dig under denna timme. Du lyssnar på vad han säger och gör som han säger, det är nämligen så du lär dig det roliga i att spela tennis. Om han/hon säger åt dig att hämta bollar så gör du det. När lektionen är slut säger du ”tack för idag” och sen får du gå ut.”
tennisracket boll och skor
Kan verka självklart men det är otroligt många barn som inte kan dessa enkla regler. Och oaktat samtalet så älskar Elin att spela tennis efter två terminer. Visst, ibland har hon inte gjort som vi kommit överens om, men då tar vi ett snack om det när vi kommer hem. Jag bävar inför att hon ska börja skolan. Om det kan vara sådan oordning på en timmes tennislektion där läraren gör allt för att göra det roligt för barnen, hur ska det då bli under flera timmar i skolan?