annons

Månadsarkiv: april 2016


Det otäcka samtalet som sköttes så snyggt!

Så kom då det där otäcka samtalet från förskolan, Hugo har trillat och kort tappat medvetandet och klagar på smärta i bröst och mage. Jag tror att det är ett samtal som alla föräldrar fasar inför. Framför allt för att man inte själv är där, jag har inte sett vad som skett och jag kan inte trösta. Nu finns Hugo i händerna på förskolepersonalen och jag är långt borta.

Vi åkte in till akuten och de trodde att han fått en liten hjärnskakning men annars var allt okej. Vi behövde inte stanna för observation om han kunde vara med mig på jobbet.

Hugo har hängt med mig på jobbet idag. Möten i Malmö och byggt lego när jag suttit djupt försjunken i rapporter. Med andra ord är ”faran över”. När jag väl kommit över den första oron börjar jag reflektera. Tänk om….
Hugo glad
(extremt glad Hugo som nu mår bra)

Det som slår mig är hur otroligt professionell förskolepedagogen var när hon ringde mig. Trots det otäcka så var hon lugn och saklig. Hon fick mig att inte köra bilen av vägen och inte köra allt för fort. Hon började med att berätta att Hugo verkar nu okej men har varit med om en olycka. Hon hanterade mig på ett sätt som fick mig att förstå allvaret samtidigt som jag inte fick panik. Jag inser att det inte är helt självklart, men jag vill verkligen understryka hur skönt det är att det finns personal som arbetar så.

Väl på plats kunde jag konstatera att pedagogen inte lämnat Hugos sida utan talat med honom hela tiden, hållit honom lugn, haft honom i en bra position om han skulle vara skadad och försökt få sig en uppfattning om hur han mår.

För mig som förälder såhär i efterhand är jag grymt imponerad. Inte bara tog hon hand om Hugo, hon hjälpte mig att agera korrekt i den situation jag befann mig.

Imponerande!


Att bli Karin igen… 1

Att bli förälder är fantastiskt! Samtidigt som det är svårt att bli en ”ny person”. Från att ha varit Karin blev jag ”Elins mamma” och senare ”Elin och Hugos mamma”. Jag antar att du känner igen dig. Med en ny identitet följde ett antal nya saker som jag inte kände till i förväg, både positiva och negativa.
– Förskolan, en institution som ska ta hand om ditt barn när du arbetar, med alla sina fördelar och nackdelar.
– Övervikten, man blev större och orkade inte snabbt gå tillbaks i den kropp man hade förut.
– Diverse krämpor, graviditeten satte sina spår på olika delar av kroppen.
– Nya vänner, förskolekompisars föräldrar som man inte hade umgåtts med förut.
– Totas ihop med olika människor genom barnen, vilket kan vara både positivt och negativt.
– Diskussionerna förändras, vi kvinnor har en tendens att bara prata barn när vi träffas.
– Vid besök hos doktorn välkomnas man inte med sitt namn utan ”är det du som är Elins mamma?”
– Trötthet, jag hade ingen aning om hur trött man kan vara som förälder.
– Att fatta beslut över någon annans liv, där omgivningen utgår från att man är rutinerad trots att man känner sig som en gröngöling.
– Inrutat liv, att hinna hämta i tid på förskolan, planera lov och semester på ett sätt som är totala motsatsen mot hur man gjorde före barn.

Det som hänt när barnen nu är lite större är att jag ibland är ”själv hemma” och då kommer jag på mig själv med att undra vad jag ska göra. Jag behöver hitta Karin igen. Vem var hon egentligen? Sakteligen börjar jag hitta tillbaks. Eller? Jag hittar nog inte tillbaks, vilket inte gör så mycket. Mitt liv har tagit ett nytt steg framåt. Kroppen har återhämtat sig, jag har börjat gå ner i vikt även om jag inser att min kropp inte kommer vara som den var före barn. Umgänget börjar ”sätta sig” med sina gamla vänner och de nya man fått genom barnen. Det inrutade livet finns kvar ett tag till, men jag känner att jag kan ta mig an det som Karin, den ”nya Karin” som fått med sig nya dimensioner. Det är kul att ha fått nya dimensioner. Före barn kunde hela jag gå in i små bekymmer på arbetet, idag kan jag ha haft en eländig dag på jobbet, komma hem och få världens största kram för att direkt kasta mig in i de ”riktigt stora problemen”, att batteriet i den radiostyrda bilen är sönder. Denna distans är nyttig och jag hoppas jag får bära med mig den hela livet.
Karin ny
”Den nya Karin”
Så ”nya Karin” känns bra, jag har landat och det kommer du också göra!


Ska både män och kvinnor bli gravida i jämställdhetens namn? Ja, enligt Fanny Åström

I Nyheter 24 råkade jag trilla över en debattartikel av Fanny Åström. Det handlar om att graviditet är en kvinnofälla och bör behandlas som en sjukdom precis som åldrande eller sjukdomar. Den bör därför försöka automatiseras så den inte ”drabbar” enbart kvinnor. Detta fick mig att häpna. Läs hela artikeln här.

Jag tillhör inte den skara kvinnor som hyllar graviditeter. Jag tycker själv att graviditeten var mest dryg och jobbig. Likaså kände jag att de första månaderna med ett spädbarn upplevdes mer som ett fängelse och inte den fantastiska känslan som många beskriver. Men anser jag att det är skäl nog för att försöka könsneutralisera möjligheterna för att föda barn? NEJ! Anser jag att detta är ett korrekt steg i jämställdhetens namn? NEJ, verkligen inte!

För mig handlar jämställdhet om att ge båda könen lika förutsättningar i samhället. I denna kalkyl finns det biologiska skillnader som jag inte anser förstör jämställdhet, det skapar dynamik.

Fanny verkar anser att man ska montera ner könen och då tro att det jämställda dynamiska samhället växer fram? Betyder det att vi kvinnor också ska få penisar för att det ska vara lika smidigt för alla att kissa om man blir akut kissnödig?

Jämställdheten i min uppfostran av barn handlar om att min flicka och min pojke ska känna samma möjligheter att göra vad de vill i livet, givet sina biologiska skillnader. Det betyder att jag kommer att stötta min dotter om hon vill bli mamma. Jag kommer även stötta henne om hon väljer att inte bli mamma. Lika mycket kommer jag stötta min pojke i att bli pappa eller inte. Båda två kommer jag säga åt att de ska dela på föräldraledighet och ansvar om de blir föräldrar. Detta är nämligen enda sättet för att skapa lika förutsättningar på arbetsmarknaden och lika förutsättningar i hemmet.

Många tror att man gör jämställdheten en tjänst genom att radera ut skillnaderna mellan könen. För mig handlar det tvärtom mer om att plocka fram det bästa i könen för att skapa en dynamik. Att min son är pojke kommer jag aldrig försöka radera. Lika lite som jag kommer försöka radera att min flicka är en flicka. Däremot är de exakt lika mycket värda, trots att radikala jämställdhetsfanatiker försöker förstöra detta!


Varför tror många att tydliga ramar hämmar kreativitet? 1

Ibland får jag mail från läsare av bloggen som tycker att jag är för hård i min uppfostran. Ofta hänger det samman med att jag skriver om tydliga ramar. Den grupp som motsätter sig detta tycker oftast att jag hämmar mina barn i sin kreativitet och att jag fokuserar på småsaker. Det kan handla om att barnen ska sitta stilla vid matbordet eller att de inte alltid får välja vad de ska ha på sig.

För mig är detta inte ett val som baseras på att jag vill vara hård mot mina barn, det handlar om att jag vill underlätta för mina barn. När de blir större så kommer de i allt större omfattning vara i ett sammanhang med andra människor. Då finns det regler som till exempel arbetstid. Du ska komma i tid. Du får en timmes lunchrast, du ska leverera rapporter till din chef oavsett om du vill eller ej. Detta har jag inte fötts med att förstå som 18-åring när jag lämnade hemmet. Detta har mina föräldrar lärt mig.

Idag ser jag ofta barn som kommer försent utan att ens reflektera över den brist på respekt det är mot andra, de kastar mat vid matbordet bara för att de vill trots att de är fem år gamla. Jag ser barn i skolan som ställer sig upp, går ut under lektionen för att svara i mobiltelefon. Barn som totalt ignorerar när läraren säger ifrån och barn som pratar när läraren håller undervisning.

JAG ANSER att dessa barn aldrig fått lära sig ramar. De har aldrig förstått vidden av det som för dem framstår som oviktig tenderar att påverka andra mycket.

Min mamma och pappa sa ofta till mig att jag skulle behandla andra så som jag själv skulle vilja bli behandlad. ”Det är så det fungerar i ett samhälle där människor ska leva tillsammans”. Hade jag velat att den jag skulle ha möte med kom försent utan att ens be om ursäkt? Skulle jag vilja att när jag förberett en presentation under lång tid, att andra bara sitter och pratar istället för att lyssna? Hade jag velat att någon bara går ut från det möte jag håller i? Hade jag velat plocka upp fullt med matrester på golvet bara för att andra tycker det är okej att kasta mat på golvet?
time to change
Troligtvis säger de flesta nej på dessa frågor. Jag anser inte att mina barns respekt för andra enbart ska komma genom lärare i skolan eller, vilket vissa verkar tro, helt plötsligt en dag få detta till sig som en trisslott. Detta måste jag som förälder lära dem från det att de är små.

Genom att ge dem tydliga ramar i livet så kan de känna sig fria att utveckla sin kreativitet inom dessa ramar. De vet vad som gäller och jag uppmuntrar dem och berömmer deras kreativitet. Om de målar en fin teckning så blir jag jätteglad, tackar för teckningen, samtidigt som jag ställer kravet att de måste plocka undan ritsakerna efter sig.

Jag hade önskat att fler resonerade så, jag tror inte att lärare då hade gått på knäna. Dessutom tror jag att vi kunde undvikit konflikter i samhället, respekt är det viktigaste redskapet för konfliktlösning.


Precis när du vant dig….. så ändras det….igen..

På något sätt är detta föräldrarskapets kärna. Barnen utvecklas i en fart som vi inte hänger med i. Det betyder också att vi knappt hinner med att skapa rutiner förrän saker ändras. Den psykiskt mest knäckande som småbarnsföräldrar är brist på sömn. Helt plötsligt kommer man in i en fas när barnet sover hela natten. Man nyper sig i armen, man vaknar med ett ryck. Ett ryck av rädsla för att barnet inte lever längre. Man smygspringer in i barnrummet och inser att barnet….sover gott. Energin den dagen flödar och man tänker att styrkan i linserna blivit starkare då man ser allt så tydligt och man känner sig pigg. Natt två inträffar samma sak och du tror att du hamnat i himlen. Är det såhär livet ska vara? Är det såhär underbart det är att få sova hela natten?

Efter några dagar har du vant dig. Du börjar därför ta ut svängarna. Vara uppe liiiite längre då du ändå får sova. Kanske kolla färdigt på den långa filmen och kanske till och med ta en kväll hemifrån på stan med vänner. Vad händer då?

Barnet vaknar på natten såklart! Du vaknar upp mitt i natten av skriket och sömndrucken känner du dig omtumlad över det där som var vardag för några veckor sedan men som du redan förträngt. Det känns olidligt. Väl tillbaks i sängen lägger du huvudet mot kuddan, sluter ögonen…. och där skriker barnet igen.
elin och jag
Efter denna natt sitter du där med grå påsar under ögonen och undrar bara en sak, varför? Varför togs det underbara ifrån dig? Sömnen, den så evinnerligt viktiga och ljuvliga sömnen. Men det var kanske bara var en engångsföreteelse…. Men skriken kom även dag två och tre.

Det är väl just detta som kännetecknar barn. Du hinner precis vänja dig vid en fas i utvecklingen, så skuttar barnet vidare till nästa. När du väl vant dig vid att barnet kryper, så börjar det gå. På något sätt är det sunt, att utvecklingen går framåt och att barnen hela tiden tar nästa kliv. Men där och då i stunden är det tungt, väldigt tungt!