annons

Månadsarkiv: mars 2016


Hur ska jag förklara för våra barn?

Givet den tragedi som slog mot Bryssel, mot Europas huvudstad, så står jag handfallen. Tagen av sorg, kopplad till att jag är arg, så oerhört arg! Vem kan ta sig rätten att på ett så kallblodigt sätt avsluta någon annans liv? Barn som blivit utan sin mamma eller pappa. Partners som förlorat sitt livs kärlek. Döden kom och på det vidrigaste sätt tänkbara, bomber med spikar som ger största skada. De sägs göra det i Guds namn, enligt mitt förmenande är det hjärntvättade människor som tror att de själva är Gud.

Samtidigt vet jag att min vrede inte gör det bättre. Jag måste låta sorgen leda till att jag kan prata om detta med mina barn. Måhända minns jag historien fel, men när jag växte upp uppmuntrade mina föräldrar mig att erövra världen. Man skulle hålla sig borta från knark, undvika hiv och inte dricka sig så berusad att man tappade kontrollen. Mitt pass var biljetten, biljetten till hela världen. Att jag dessutom bodde i Europa gjorde att jag på ett enkelt sätt var välkommen till många länder. Jag tog Europa för givet, det var ju så tillgängligt.

Aldrig hörde jag mina föräldrar varna mig för självmordsbombare, undvika fönster eller stora samlingar. Nu är det en vardag ute i världen. Min man var precis på Bryssels flygplats ett par dagar före attacken, tänk om…. Jag vågar inte tänka tanken, tyvärr blev den tanken en hemsk verklighet för många drabbade.
bild kopia
Vilka signaler ska jag ge mina barn? Ska de våga att ge sig ut och erövra världen? Att tro gott om människor måste balanseras med att inte lita på okända. Jag inser att mitt föräldraskap nu står inför en stor utmaning. Jag vill att mina barn ska känna världen som en del av deras identitet, mer än bara Sverige. Jag vill att Europa, som fredsprojekt, ska få fortsätta att skapa fred och tätare samarbete. Jag vill att FN ska få ny luft under vingarna för att skapa skillnad i världen. Nu finns det många som försöker motarbeta detta, men de kan inte få vinna. Mina barn ska vinna! Deras framtid måste få vara ljus. Efter andra världskriget reste man sig och skapade något bra. Det måste ske även nu.

Från att vi i Sverige och Europa mest fått hantera så kallade i-landsproblem, befinner vi oss nu i krig som gör att vi får nyttiga perspektiv. Istället för att strida mot grannen som har ett träd som ger lite otrevlig skugga på tomten, kanske man kan bjuda varandra på en kopp kaffe och diskutera hur vi kan bidra till att skapa en bättre värld. Det är på tiden att Sverige och svenskar fokuserar på annat än i-landsproblem.

Så måhända är det nya förmaningar som jag som förälder måste få in hos våra barn, men jag får inte låta dem bli rädda för världen. Som 70-talist har jag fått den stora äran att njuta av världen, en dörr som nu inte går att stänga.


Barnkalas – hysteri av sällan skådat slag 1

Idag fyller Elin år. Tiden går så fort och man älskar varje steg de tar framåt i livet. Från att ha behövt hjälp med allt så har hon på så kort tid blivit en självständig liten flicka som funderar över väldigt relevanta frågor.

En viktig sak hon funderat över är barnkalas. Det har också fått mig att tänka på barnkalas. Av släkt och vänner bli firad att man blivit ett år äldre, utan krav på övrig prestation, är ju ett intressant och trevligt fenomen. Att fira och bli firad är ju trevligt och vi borde fira varandra oftare.

Däremot ser jag en trend gällande barnkalas som är lite märklig. Det är en hets utan dess like. Vi kan börja med tema, barnkalaset måste ha ett tema. Hello Kitty, Frost, Spiderman, Kalle Anka och så vidare. Detta används när man skickar ut inbjudningskorten. Utifrån detta ska man därefter köpa muggar och tallrikar till ett överpris. Sen har vi tårtorna. Gräddtårtan har blivit utbytt mot avancerade barbie/spiderman tårtor. Korven har blivit utbytt mot mini-hamburgare med speciella tillbehör. Då barnkalaset har ett tema så ska lekarna stämma överens med temat. Därefter har vi utsmyckning, ballonger och dekorationer på bordet. Många lyckas även klämma in glass mellan maten och tårtan. När detta är gjort ska barnen såklart ha en påse med godis med sig hem.

Detta är i mina ögon en hysteri som är fel ur väldigt många perspektiv. Att låta en tre åring ha så höga förväntningar för en födelsedag kommer inte underlätta när de blir äldre. Och då har vi inte kommit till det värsta, presenterna. Föräldrar stressar runt för att köpa presenter för hundratals kronor till helgens alla kalas. Väl på kalaset öppnas presenterna i all hast och barnen hinner knappt reflektera över vad de fått för att föräldrarna stressar på för att hinna med alla aktiviteter på två timmar. Jag skulle önska att barn, åtminstone i förskoleålder, skulle kunna ge varandra teckningar eller någon liten lerfigur som de har gjort själva. Att ge bort presenter är viktigt för att visa på vikten av att dela med sig. Men det behöver inte vara dyra köpta presenter.
barn leker
Vad brukar vi vuxna säga om vad som gör en bra fest? Jo, gästerna! Desamma torde väl gälla barnkalas. Så låt oss tagga ner lite. Låt barnen fokusera på varandra och låt dem bli tacksamma för de fina teckningar som kompisarna lagt ner tid på att göra till kalaset.


Tiden går fort!

Jag minns igår som igår när Elin precis fyllt ett år och jag väntade ut Hugo. Tiden där och då kändes ibland oändligt lång, men samtidigt så har den bara rusat förbi.
IMG_1161
Foto: Elin 1 år och Hugo tre veckor före födsel i magen

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel och också fått sitt andra barn. En underbar Oscar. Tiden kommer nog också springa för dem. Vips är det dags för förskola. I Samhällsnyttan har prinsessan Estelles förskola blivit betygsatt, något som kanske var hjälp för dem.
H.K.H.+Prins+Oscar.+HRH+Prince+Oscar.+Copyright+The+Royal+Court,+Sweden+Foto+Kungahuset.se+
Foto: kungahuset.se

Prinsessan sa att hon blivit rekommenderad förskolan av andra föräldrar. Precis det syftet har Samhällsnyttan, och om du inte råkar känna någon som har barn på just den förskolan, så kan Samhällsnyttan vara samlingspunkten.

Så om du har barn i förskolan, hjälp till genom att betygsätta och kommentera den. Om Du är intresserad av en förskola, titta i Samhällsnyttan vad andra tycker om den!

Att hjälpa varandra är bästa sättet att påverka, för Samhällsnyttan tar allas samlade åsikter och driver dem i hur förskolan ska utvecklas.


Vilken träningsförälder är du?

När det är dags för barnens idrottsaktiviteter står vi föräldrar och hejar på och filmar alla framsteg. Jag skulle önska att vi filmade varandra istället. Hur vi som föräldrar beter oss medan barnen aktiverar sig tycker jag är ännu roligare. Vid sidan om banan/planen står det olika kategorier av föräldrar. Jag har försökt kategorisera dem, vissa är renodlade, men många kan nog vara en kombination av flera.

Vilken idrottsförälder är du?
Den mobila. Troligtvis har du inte hunnit klart på jobbet så barnens aktiviteter är ett gyllene tillfälle att hinna ikapp de sista mailen. Djupt försjunken står du där och stirrar i mobilen, tittar upp ibland för att ropa ”heja” och därefter återgår du till mobilen. Barnen tittar önskande på föräldrarna och vill att de ska titta upp, bara en gång för att visa vad man gör på aktiviteten.
Den sociala. Det första man ser när man kommer till idrottshallen är den andra trevliga föräldern man inte sett på en vecka. Direkt så hamnar man i ett trevligt samtal och även dessa barn står ofta och tittar drömmande mot föräldern och vill att den ska se vad man gör.
Den som alltid kan bättre. Denna förälder kan mer än tränaren, såklart. Denna förälder står vid sidan om och hejar på barnet när det går bra, men skriker åt barnet när det går dåligt. Den vill ofta ha ett samtal med tränaren efter träningen för att förklara att hans/hennes barn minsann hade någon minut mindre speltid än de andra och tränaren ska nu förklara sig. Barnen står ofta lite generat vid sidan om och vill mest sjunka genom jorden.
Barnvakten. Denna föräldern åker mellan massor av aktiviteter. Det är ju så skönt att slippa uppfostra sina barn att det är bättre att en aktivitet gör det istället. Dessa barn lyssnar sällan på tränaren och lever rövare på planen, vilket skapar oro bland alla de andra. Föräldern orkar ju inte bry sig och åker iväg under träningen och hämtar ofta barnet lite försent efteråt så tränaren får vänta med barnet. Väl tillbaks hämtar denne barnet för att åka och lämna den på nästa aktivitet.
Den curlande. Denna förälder har inte vågat lämna bort sina barn och anser att barnen måste vara i arms längs avstånd för att överleva. Detta tar sig uttryck på aktiviteten genom att föräldern i stort sett måste springa bredvid barnet för att den ska våga. Ofta klarar dessa barn inte av en hel aktivitet utan att få gråta lite i förälderns knä. Föräldern anser att det är märkligt att just deras barn har sådana krav att vara nära föräldern, totalt oförmögen att se sitt eget ansvar i beteendet.
Den elittänkande. Denna kan ofta ibland ha samma drag som den som alltid kan bättre, men behöver inte ha det. Den ser den stora stjärnan i barnet och tränar ofta hemma med barnet för att utvecklingen ska gå snabbare. Den har ofta synpunkter som berör träningen, ibland konstruktivt utifrån engagemang. Har dock svårt att ta det faktum att barnet inte var mer talangfull än de andra barnen.
Alla andra gör det. Föräldern som lite osäkert tittar på vad andra föräldrar låter sina barn göra och därefter beslutar sig för att göra samma sak. Barnens önskemål är totalt irrelevant, det handlar om att smälta in bland andra föräldrar, i valen som berör barnen.
Jag reparerar mina egna misstag genom barnen. Du som själv inte lyckades med fotbollskarriären ska nu visa att ditt barn minsann kan lyckas. Ofta kan denna grupp ha samma drag som ”den som alltid kan bättre”.
Den som vill hjälpa till. Kan ibland ha curlande tendenser men inte alltid. Det är den där föräldern som ställer upp med fika och körning….igen….och igen….och igen….Är motivet barnens bästa eller eget behov av att känna sig behövd, jag vet inte.
Mor- och farföräldern. Dom tycker att detta är roligt, de bryr sig inte så mycket om prestation i samma utsträckning. De tittar förvånat över föräldrarnas engagemang och minns inte att de någonsin var med sina egna barn på träningen, de gick ju dit själva. De följer barnet spänt och tycker att de är oändligt duktiga, oavsett hur det går. De avslutar gärna med ”vad du var duktig, nu går vi hem och äter pannkakor”.


Att våga släppa taget!

I lördags kom min svärfar och hans fru på besök. Väl här sa Hugo 5 år: ”idag vill jag följa med er hem och sova fyra nätter hos er”. Sagt och gjort, hans väska packades och nu har han sovit fyra nätter hos farfar. Han är sååå nöjd. Han är ute och gräver i trädgården, ute på utflykter och njuter av tiden med farfar. Han är grymt cool i sina arbetsbyxor som han tog med sig och sprack nästan av stolthet över de nya arbetshandskar som farfar köpt till honom. Han berättar att han kommer hem till jul, och kanske till påsk också…

Det hade varit enklare för mig att ha honom hemma. Särskilt som jag hade kunnat titta på honom varje kväll när han somnat, få den goa kramen på morgonen och se honom ropa mitt namn i glädje när jag hämtar på förskolan. Varje kväll tittar jag på den tomma sängen och längtar efter att han ska ligga i den igen. Jag kämpar med mig själv i balansen av att han ska känna sig saknad och samtidigt inte längta hem. Men som vanligt, föräldrarskap handlar inte om vad som är bäst för mig, det handlar om vad som är bäst för mina barn. Att min femåriga son känner sig modig nog att åka iväg från mamma och pappa ett par dagar gör att jag blir glad över att han vågar ta ett steg ut i den stora världen. Själv plågar jag dottern hemma med pussar och kramar så hon blir trött…

OCH IDAG KOMMER HUGO ÄNTLIGEN HEM!!!!

Hugo sover sådär skönt!

Hugo sover sådär skönt!