annons

Månadsarkiv: januari 2016


Hallen i förskolan, viktig ur många perspektiv.

Hallen i förskolan är en viktig plats. Det är där barnen klär på och av sina kläder. Det är där som avskedet sker mellan barn och förälder på morgonen, en process som kan gå jättebra, men även katastrofalt dålig. Det är även där som det varma återseendet sker på eftermiddagen. Däremellan är hallen en plats för barn och pedagoger. Skolinspektionen har gjort ett antal oanmälda besök för att se hur det fungerar i hallen. Det finns pedagogiska möjligheter i hallen, men allt för få pedagoger tar den möjligheten. Länken till reportaget hittar du HÄR

Om vi nu ser på hur vi föräldrar upplever hallen, så har vi nog olika känslor inför den. Det är där vi kommer på att vi glömt blöjor idag igen, trots att vi noterade ”mina blöjor är slut”-lappen igår. Det är också där vi stannar kvar liiite för länge för att vi, precis som barnen, vill ha en kram till innan vi stressar iväg till jobbet. Relationen mellan hallen och föräldrar hänger ofta samman med hur man upplever pedagogerna. Vissa pedagoger är fantastiskt snabba på att möta upp i hallen, ta emot barnen med öppna armar och ta kommandot så avsked mellan barn och förälder blir enkel. Vissa däremot lyser allt som oftast med sin frånvaro, men får själv gå in i förskolan och ropa efter pedagogen, vilket är tufft, särskilt om dessa stunder sammanfaller med när man har bråttom till jobbet.

I Samhällsnyttan kan du skriva en kommentar om hur du upplever din förskola. Hur du upplever din förskola, varför är det viktigt att skriva ner det i Samhällsnyttan? Jo, för att dina åsikter är väldigt viktiga av två skäl. Dels hjälper du andra som vill söka förskola och som uppskattar att veta vad du tycker, rent generellt. Dels driver Samhällsnyttan frågor kring förskolan som vi märker kommer upp i olika delar i Sverige. Personalomsättning är en sådan fråga. Så skapa Samhällsnytta genom att gå in på www.samhällsnyttan.se och hitta din förskola och skriv vad du tycker!


Vilken värld ska min dotter växa upp i?

Min dotter ska fylla sex år. Hon är en liten flicka, uppväxt i en miljö där det största problemet är att hon måste städa sitt rum ibland. Så sakteliga kommer hon ta steg ut i den stora världen, jag tror att alla mammor genom alla tider varit oroliga för detta. Men med tanke på vad som hänt i världen på sista tiden så är jag genuint orolig. Övergrepp och trakasserier på flickor skrivs det om dagligen i tidningar. Jag tror att jag skulle gå sönder om det hände henne något så vidrigt. Vad kan vi göra för att skapa en trygg miljö för våra barn? Hur ska vi göra så att jag kan inspirera henne att slå ut sina vingar och flyga iväg och erövra världen. Just nu känner jag mig mest rädd.

Jag vet att det jag kan göra är att prata med mina barn om att respektera varandra, men kommer det att hjälpa i det stora hela? Hur kan jag få fler föräldrar att ta det på största allvar om ni får veta att era söner kallat tjejer i klassen för hora? Hur kan vi alla ta ansvar för våra barns beteenden istället för att hitta förklaringar för att de betett sig illa? Hur kan vi vuxna samlas och istället för att försvara våra barn, skapa gemensamma strategier för att skapa trygghet för våra barn? I detta fall känns det verkligen som att man måste ta ett rejält tag om samhället och inse att vi är de som måste ta ansvar. Vi måste dessutom föregå med gott exempel, hur ska de annars lära sig?

Usch, det är ett tungt ämne, vars lösning jag inte har, har ni goda idéer?


Vardagskärlek, in viktig ingrediens i livet!

Många småbarnsföräldrar separerar och jag kan förstå att det händer. Man får inte sova, man måste ”hålla skenet uppe” på jobbet och någonstans där måste man försöka hitta tid för varandra som partners. Många väljer ju också det idiotiska att skaffa barn och ”hoppas att det då ska bli bättre”. Jag tror inte att det finns något som är så påfrestande på ett förhållande som att få barn, så var säkra på varandra innan ni utökar familjen!!

Att åka iväg en helg är en god idé för att värna om sin relation om man är småbarnsförälder, men det kan vara svårt att hitta barnvakt. Då kommer vardagskärleken in. Den viktiga vardagskärleken. Att hitta tid för varandra en tisdagskväll mellan barnaktiviteter och tvätthögen. Jag tycker inte det behöver vara så mycket, det räcker att titta varandra i ögonen, röra vid varandra och säga något hjärtligt. ”Vad fin du är idag”, ”vad glad jag är att jag har dig”, ”tack för allt du gör här hemma”, ”kommer du ihåg när vi var på den festen och det där roliga hände”, ”minns du när vi träffades och du sa såhär”. Allt detta är kommentarer som plockar fram den goda känslan i magen. Det behöver inte vara dyra presenter, stora blombuketter, det räcker med orden eller ett roligt filmklipp på telefonen. Den där stunden när det inte handlar om barnen, det handlar om två vuxna, föräldrarna.

Jag vet att det är ett känsligt ämne, men vi har valt att göra vårt sovrum till vårt rum, inte barnens. Det är den enda plats i huset som vi får ha som vår plats där vi vuxna i huset får tid att umgås. Våra barn är trygga i sina sovrum, de har aldrig vetat om något annat alternativ än att sova i sina sängar, så det är inte så konstigt. Om de drömmer mardrömmar kommer de in och lägger sig på en madrass på golvet. De somnar direkt och känner sig trygga. Jag vet också att om man ska lära en 4-åring att sova själv är det ett betydligt svårare projekt än att lära en 6-månaders att sova själv. Däremot ställer det högre krav på dig som förälder till en 6 månaders som måste gå ur sängen för att mata på natten. Men det faktum att vi har natten själva utan barn i sängen gör att vi får avsluta dagen tillsammans, prata igenom allt som hänt under dagen och kanske skratta åt något roligt som hänt. Vi får dessutom sova en hel natt i vår egen säng utan varma små kroppar som ligger kors och tvärs (vilket är mysigt när man somnar på kvällen, men som tär på sömnen). Jag kan varmt rekommendera er som har riktigt små barn, börja tänka över detta. Ett barn måste inte hålla mamma eller pappa i handen hela natten för att känna sig trygg. De kan sova gott i sitt mysiga rum, med mysiga lampor och annat och dessutom våga sova borta enklare. Men precis som det är med allt annat i uppfostran, man måste förbereda sig för detta, börja tidigt, vara enade och konsekventa. (och nu pratar jag såklart inte om när de är väldigt sjuka).

I mina ögon är barnen fortfarande väldigt små, men vips ska dottern börja skolan. Om det går lika fort innan de flyttar hemifrån vill jag att maken och jag ska ha varandra kvar och ha samma gnista som före vi skaffade barn. Precis som med pensionspengarna gäller det att planera i tid för detta, och därför tycker jag vardagskärleken är den viktigaste. Varma ord till varandra, en oväntad kram, lägga sig samtidigt eller ett gott gemensamt skratt, är bästa investeringen för framtiden!

äldre paret


Då har vi pratat mänskliga rättigheter hemma!

Vi tjuvstartade Facebookevenemanget ”Sluta kränka varandra” lite då det var fikadags. I vårt hem finns en 5-åring och en 6-åring. Det blev en fantastisk diskussion som inkluderade regler i vårt hem kontra regler på förskolan (i jämförelse med lagar i Sverige kontra världen, och att dessa oftast överensstämmer men inte alltid och att man då måste lyda de regler som gäller där man befinner sig).
Att det aldrig kommer vara okej att kalla någon bajskorv och vad man ska göra om någon blir kallad bajskorv. Jag läste FN:s första artikel gällande mänskliga rättigheter och trots de svåra orden kunde vår dotter konstatera att det handlade om att man vi skulle vara snälla mot varandra.
bakad kaka
(bakad kaka, dagen till ära)

Även Malala kom på tal, som ett bra exempel på en flicka som jobbar för att alla barn ska få gå i skola. Jag är grymt imponerad över vilka diskussioner man kan ha med små barn. Vi avslutade med en bok som handlade om vita och svarta fjärilar som bodde med en hög stenmur mellan sig och hur de gjorde för att kunna leva i harmoni tillsammans när muren försvann. En fin berättelse om att vi alla måste kunna leva tillsammans.
Detta gav mig minst lika mycket som det gav barnen.

Lycka till med era diskussioner!
Karin


Dags för handling, föräldrar!

Det har blivit en stor debatt kring händelserna i Köln, Kalmar och Stockholm om sexuellt ofredande av flickor. Det gör mig så ont att dessa flickor utsatts för dessa händelser. Är det en sådan värld mina barn ska växa upp i? Det som dock gör mig ännu mer ledsen är att flickor vittnar om att bli kallad hora tillhör vardagen i skolan. Jag frågar mig lite hur det kunde bli såhär? Jag är hyfsat säker på att inte bara ensamkommande pojkar kallar flickor för hora, det är vanligt bland många barn och då menar jag barn i skolålder. Vad hände som gjorde att vi vuxna helt plötsligt köpte läget att våra barn kallar varandra hora? Är vi ovetande om att barnen bryter mot mänskliga rättigheter, eller tycker vi att ”det inte är så farligt?” Är lärarna ovetande om detta?
vi som använder samhällsnyttan
Jag tror att vi föräldrar kan göra mycket för att förändra detta. Vi måste sätta oss ned och diskutera med våra barn. Därför har jag manat till ett upprop! Nu är det dags att sluta kränka varandra. Ta dig tid på söndag, ta en fika med dina barn och diskutera mänskliga rättigheter. Dags att förändra!