annons

Månadsarkiv: november 2015


När kommer tiden man uppskattar?

Att det skiljer precis ett år på våra barn är säkert en bidragande faktor till att jag inte uppskattade småbarnsåren (från nyfödd till tre år). Vi hann ju aldrig riktigt börja njuta av den första förrän det skulle planeras för ankomsten av den andra. Min kropp tog dessutom väldigt mycket stryk av två så täta graviditeter, med tre operationer som följd. Men jag tror någonstans att jag aldrig varit en person som älskar små bebisar. Jag hade en romantisk syn framför mig hur jag skulle gå på promenad med bebisen i det fina vädret och hur man skulle ligga hemma och gosa med sin lilla bebis.

Verkligheten innehöll mer en dimmig tillvaro med konstant trötthet, krämpor, ett schema med matning och byta blöjor som aldrig tog slut. Och mitt i detta, vara konsekvent i uppfostran, trots tröttheten. För mig var detta tungt, det var inte alls mysigt. Visst fanns det stunder då det var mysigt, som när första leendet kom och då barnen sa mamma eller pappa första gången, men på det hela taget tyckte jag inte att det var särskilt spännande.

Jag hade önskat att man kanske kan få en lite mer nyanserad bild av vad som komma skall på bvc, att säga att man inte är en dålig mamma om man tycker att den första tiden är jobbig och trist. Att berätta att det kommer en tid då det vänder. För det har det gjort hos mig. Nu är barnen fyra och fem och allt det där praktiska jobbet är förbi, man får sova hela nätterna och även få lite sovmorgon på helgerna då barnen går upp och sätter på barnkanalen på tv:n själva.

Men det som gjorde att det vände för mig var det faktum att barnen nu blivit individer, en motpart i en diskussion. Att lyssna på deras egna funderingar och få alla varför-frågor är extremt underhållande. Lägg därtill alla spontana gos-attacker och kärleksförklaringar, tillsammans med alla logiska lösningar på problem som egentligen är lite mer komplexa. Detta är min grej!

Nu har jag det absolut roligaste framför mig, att hjälpa till med läxor. Att själv ”återlära” mig svensk grammatiks alla delar, att ta del historieundervisningen, att räkna matte med metoder från idag, det ska bli såååå roligt!

Så för dig som inte älskat bebistiden, om du är som mig, känn ingen oro, du har ett tufft jobb i början och sen kommer belöningen!
elin och jag
Elin och jag
15Axet-Froet-2720-13b
Elin fem år senare


Tips till dig som fått barnbarn!

– Förvänta dig inte att nyblivna föräldrar vill diskutera konstruktivt i olika frågor, de är trötta och vill sova, sova och sova.
– Kommentera inte att gardinerna behöver tvättas hos nyblivna föräldrar, de kämpar för att komma ihåg att tvätta sig själva.
– Du får tillbaks det du satsar i ditt barnbarn. Det betyder att om du inte engagerat dig i dina barnbarn när de är bebisar, vill barnen inte vara bästisar med dig när de fyller fem och du helt plötsligt kommer på att du vill umgås med dem.
– Proklamera inte uppfostringstekniker från 70-talet, det har hänt grejer sedan dess.
– NEJ, hur naturligt det än är att amma så vill mammor inte visa brösten för mor- och farföräldrar. Låt oss som vill, gå undan och amma, du kan väl diska fikatallrikarna så länge.
– När barnen blir större, betona inte att du gör föräldrarna en tjänst när du är barnvakt. Att ha lite större barn är inte närmelsevis så jobbigt som att ha bebisar, så var tacksam istället för att du har barnbarn som älskar dig och vill vara med dig.
– Börja aldrig en mening med ”när jag var hemma med barnen så gjorde jag minsann…..”. Troligtvis skötte du allt i hemmet, men du arbetade inte heltid och hade inte kraven på karriär på samma sätt som dagens mammor.
– Jämför inte mitt barn med andra barn, jag är inte intresserad, och om jag är det så frågar jag!
– Engagera inte ihjäl dig i en perfekt middag om barnen och barnbarnen kommer på besök. Småbarnsföräldrar har inte behållning av den goda maten då ungarna stimmar. Lägg istället krutet på att vara utvilad och erbjud dig att ta barnen på morgonen, det är en dröm för småbarnsföräldrar!
IMG_1188


Mitt barn har blivit så stort!

Jag har funderat lite på dessa signaler vi sänder till våra barn. Det där outtalade som påverkar barnen. Ibland gör vi det omedvetet och ibland tror jag att vi gör det för att vi arbetar med känslor inom oss själva. Dessa signaler kan ju vara både positiva och negativa.

Igår var vi på ytterligare ett informationsmöte inför att välja förskoleklass till vår dotter. Skolorna är duktiga på att sälja in sig och betonar olika pedagogiska moment de använder för att förbereda barnen för första klass. Gemensamt för alla informationsträffar vi varit på är vikten av att barnen ska känna trygghet. Sunt och bra, tycker jag och det känns spontant som att de gjort allt för att skapa en ”smidig” övergång från förskola till skola.
time to change
Därefter kommer det som gör att jag höjer lite på ögonbrynen. Rektorer och lärare betonar med ett leende hur stort det är att börja förskoleklass, vilket då talar emot den trygga pedagogiken. Jag tror de egentligen vill säga att det är stort för oss föräldrar. Och de har ju rätt, men resultatet blir föräldrar som står inför sina barn och berättar till andra ”åhhhh mitt barn ska börja skolan, det är så stoooort”, ”tänk att min lilla pojke nu blivit så stor”, ”tänk att jag ska lämna mitt barn på en skola med elever som går i sjätte klass”, ”mitt barn är så stort nu att det verkligen behöver gå vidare från förskolan” osv osv. Inte undra på att barnen också tycker att det ska bli stort och därmed lite läskigt. Jag tror inte att barnen upplever denna förändring som så stor förrän vi föräldrar och lärare proklamerar det på barnen.

Jag säger inte att man inte ska lyssna på sina barns känslor, men barn agerar utifrån de signaler vi sänder. Ungefär som när ett barn trillar (för hundrade gången) och man inser att de inte slagit sig. Om du tittar på barnet och säger ”hoppla, trillade du, upp och hoppa igen” så kommer barnet i nio fall av tio leka vidare. Om du däremot lägger huvudet på sned och säger ”men lilla gumman, hur gick det där, slog du dig?” så kommer du ha ett gråtande barn i knäet.

Samma känslor har jag inför skolan. Jag skulle önska att föräldrar och lärare slutar tjata om hur stort det är att börja skolan, skolan har ju sett till att det inte är det! Det vi kan göra är att naturligt hjälpa barnen med förberedande saker (ta på sig kläder själva, lära sig att lyssna på de instruktioner som en lärare ger, torka sig själva, lära sig att packa kläderna till fotbollen själv inför att ta med gympakläder osv) och betona att skolan är ungefär som förskolan med massor av nya roliga kompisar, barnen kommer att klara det galant!

Däremot är det väldigt stort för oss föräldrar. Våra älskade små småttingar som vi gullade med i spjälsängen igår har blivit stora idag. Men de signaler de känslorna sänder får vi hålla för oss själva, det stjälper barnen snarare än hjälper!

Och slutligen, kommentera gärna din skola i www.samhällsnyttan.se, så vi kan hjälpa varandra!

foto: www.freedigitalphotos.net


Hur ska det gå för våra barn?

Vi har nog alla känt oss drabbade av den terrorattack som skett i Paris. Framför allt tänker jag på våra barn, det är de som ska leva i den värld som vi som vuxna skapar. När jag själv var liten tänkte man aldrig på världen runt omkring, oroligheterna fanns liksom inte där. Likväl skedde ganska dramatiska saker i vår omvärld, Berlinmurens fall och allt därtill. Men våra föräldrar kunde i Sverige ge oss en trygghet som gjorde att vi kunde leka cowboy och indian och se fram emot Gomorron Sverige på TV.

EU har skapat en trygghet som gjort att vi knappt behövt tänka på pass när vi ska resa i Europa, och resandet blev under vår uppväxt tillgängligt för en större skara genom lågprisbolag. Vi har ju växt upp med tanken på att världen är tillgänglig.

Det som nu skett skapar en större ovisshet. De typer av attacker som skedde i Paris i fredags, skedde när jag var ung i länder långt borta som UD avrådde oss från att resa till. Det kom oss aldrig nära. När bomber nu briserar mitt i den stad där man kanske pluggat, varit au pair eller turistat i, så kommer konflikten nära. Väldigt nära. Detta skrämmer oss, den trygga världen som vi är uppväxta i finns liksom inte riktigt kvar. EU, fredsprojektet, börjar vackla. För oss är EU lika självklart som att vi kör till Tyskland för julmarknad, via Danmark. Men ledarna börjar vackla även här. Cameron ställer krav på mindre samarbete och folkomröstning kring utträde ur EU. Detta sänder ju signaler till oss att världen håller på att ändras.

Pass, den där lilla röda (tidigare blå) boken som man alltid ska försöka hålla koll på för att inte slarva bort under utlandssemestern kommer att bli väldigt viktig i framtiden. Många skulle göra mycket för att få ha det passet som vi har, för att få bo i Sverige.
pass
Jag vill att mina barn ska känna trygghet. Det politiska ledarskapet behöver ta sig en rejäl tankeställare och försöka agera som ledare med ambitioner och pondus, vi ska ju känna oss trygga. Det betyder i praktiken att de ska hantera vidriga organisationer som IS. De är avlönade av mig som skattebetalare för att lösa flyktingkrisen och jobba dag och natt för att hitta metoder så att de som kommit hit verkligen integreras i samhället och får ett arbete.

Samtidigt kan vi göra skillnad för våra barn. I en osäker värld kan man i det lilla sammanhanget agera. Vi kan besluta oss för att vara goda medmänniskor. Det handlar om att sätta upp en nolltolerans mot mobbing i skolan, att vi vuxna föregår med gott exempel och är goda medmänniskor och slutar bråka om idiotsaker. Att berätta för barnen att de är bra, precis som de är och att de är en viktig pusselbit i vårt samhälle. Att prata om alla människors lika värde, detta är en julklapp som vi kan ge våra barn. Då får barnen med sig grunden i en demokrati, att du ska få vara som du är. I ett samhälle där alla känner att man är viktig, föds inga terrorister, där föds medmänniskor!