annons

Månadsarkiv: september 2015


Mamma, jag älskar dig!

Finns det något skönare för hjärtat än när dottern kastar sig om halsen och säger ”mamma, jag ÄLSKAR dig mest i hela världen!”? Det är så underbart skönt och man inser att känslorna är så starka att man inte kan greppa det.

När våra barn var mindre så lämnade vi ofta bort dem. Till kompisar och familj som vi litade på. Jag minns särskilt vid ett tillfälle då farmor ville ta med Elin på en veckas semester. Elins glädje visste ingen gräns och det tittades på Youtube-klipp på Lollo och Bernie och på flygplan osv. Elin nämnde nog detta varje dag i två månader innan det var dags för avfärd. Jag var så otroligt glad över farmors vilja att ta med Elin på sin semester, men samtidigt infann sig en oro.

Oron berodde inte på att farmor inte skulle kunna ta hand om Elin, jag vet att Elin överöstes med både kärlek, godsaker och upplevelser under en vecka. Oron insåg jag handlade om mig själv. Skulle jag kunna klara mig utan Elin under en hel vecka, vi hade aldrig varit ifrån varandra så länge (hon var fyra år när hon reste). Väl tillbaks insåg jag att de mycket riktigt hade haft en fantastisk vecka och något som Elin pratar om ett och ett halvt år senare. Efter den veckan så uppstod även något som jag ser effekten av idag. Farmor och Elin har en alldeles speciell relation och idag fick Elin åka till farmor för att de två ”skulle gå på stan” och sen sova över. Elin sa till mig: ”mamma, jag kan väl få sova över mer än en natt?”.
mormor
(Bild på mig i min mormors knä när jag fyller ett år. Mormor och jag hade en speciell relation som jag burit med mig hela livet)
Det är här som det tudelade i mammans hjärta uppstår. Det faktum att Elin inte alltid vill vara hos mamma och pappa, utan hellre vill vara ett par dagar hos farmor kan vara jobbigt att ta, då mammarollen hellre hade tänkt ”hon vill alltid vara nära mig”. Men vi har bestämt att våra barn ska vara trygga i olika sammanhang och då måste de också få vara i olika sammanhang. Jag tror ibland att vi håller lite hårt i våra barn och inte vågar lämna dem ifrån oss. Vi tror kanske att det beror på att vi själva är oroliga för hur barnet ska klara sig utan sin förälder, men egentligen så tror jag att det är vi föräldrar som känner en oro för att barnet inte alltid vill vara hos oss. Den gåva Elin har fått i sin relation med farmor hoppas jag hon bär med sig genom hela livet. Att skapa goda relationer med andra är enormt viktigt och det kan man inte helt plötsligt lära en tonåring. Elin har nu byggt en alldeles egen relation till farmor som bara hon och farmor delar.

Jag vill att Elin ska veta att jag alltid kommer att finns där när hon behöver mig, men att hon måste få ta små kontrollerade steg ut i den stora världen. Och jag måste återigen lära mig att gott föräldrarskap handlar om vad som på sikt är bäst för mitt barn, inte vad som är bäst för mitt hjärta i stunden!

För övrigt tycker jag att farmor är cool, det är inte vem som helst som tar med sitt 4-åriga barnbarn på en veckas semester utomlands!

Ha en trevlig helg!


Varför är vi så stressade?

I min senaste ledare skriver jag om varför vi är så stressade. Hela artikeln hittar du här

Sjukskrivning? Nä, det hinner jag inte med!

I debatten kan man läsa om kvotering av kvinnor in i bolagsstyrelser, sidor som argumenterar för och emot. Samtidigt kommer nu alarmerande siffror som påvisar att stressrelaterade sjukskrivningar hos kvinnor på två år ökat med hela 73 procent, radikalt högre än männen. Vi talar om att Sverige är så jämställt, hur kan det då skilja så mycket mellan könen och vari ligger det egentliga problemet?

Sifo har i en undersökning beställd av tidningen Amelia undersökt hur det står till med den psykiska ohälsan bland kvinnor. Resultatet är skrämmande. Kvinnor, mitt i livet (mellan 24 och 45 år) mår väldigt dåligt. Sjukskrivningar som kan kopplas till stress har de senaste två åren ökat med hela 73 procent. Överläkare Alexander Wilczek konstaterar det är ungefär 80 procent kvinnor som sjukskrivs för stress, och 20 procent män.

Är vi kvinnor då mindre stresståliga än män? Studier visar att när kvinnor och män utsätts för stress i lika stor omfattning, så hanterar de stressen lika. Hur kommer det sig då att kvinnor är så mycket mer stressade än män? Jag tror att svaret har flera ingredienser. Skillnaden från 70-talet gör ju gällande att i stort sett lika många kvinnor som män står mitt i karriären när barnen föds, men kvinnor som tjänar mest i familjen väljer att vara hemma betydligt längre än när mannen tjänar mest. Att vara borta en längre period från arbetet skapar en stress som även förstärks genom de påvisade inkomstskillnaderna som ökar efter föräldraledigheterna.

I de fall där mannen tar det största ansvaret för hemmet har försäkringskassan konstaterat att stressrelaterade sjukskrivningarna ökar även för dem, så varför delar vi inte mer lika på ansvaret?

När en kvinna kommer hem från jobbet ökar stressnivån och när en man kommer hem så minskar stressnivån. Att vi kvinnor är stressade har vi oss till viss del själva att skylla. Vi sätter krav på att hemmet ska matcha fina instagrambilder, vi ska träna våra kroppar tillbaks till före graviditeterna på rekordkort tid och vi ska hantera barnens alla praktikaliteter. Detta är krav som vi sätter på oss själva, det gör inte männen (och i de fall som männen sätter den pressen så har de paren vad jag kallar ett osunt förhållande). Ibland kan man till och med se mammor som tillrättavisar hur pappan utövar sitt föräldraskap på sitt eget barn. Detta självgoda exempel på beteende som utgör oss mammor till de bästa föräldrarna är enligt mig ett tragiskt arv från tidigare generationer och hämmar all önskan om mer jämställd fördelning i hemmet.

Däremot kan man se att det finns män idag som anser att de fortfarande inte behöver ta ett lika stort ansvar för hemmet, trots att båda arbetar heltid. På något sätt hittar den mannen alltid logiska förklaringar till varför hans aktiviteter är så viktiga att hemmets alla ansvar måste vila på kvinnan. Detta är tragiskt och i de fall där familjen fungerar så, kan jag informera er män om att er respektive troligtvis är på väg in i den hemska statistiken som beskrivs ovan!

Om vi ska bli ett jämställt land i praktiken så måste vi börja i den minsta sociala gemenskapen, familjen. För er kvinnor och män så vill jag vädja till att faktiskt sitta ner och se över fördelningen i hemmet. Att släppa på ansvar och att ta ansvar kan vara minst lika svårt, men det krävs för att statistiken inte ska bli ännu sämre. Kvinnor måste i hemmet, precis som den överrepresenterade manliga skaran i styrelser, släppa på ansvar och släppa in den andra parten. Väl på plats och efter lite misstag som skapar erfarenhet är jag övertygad om att dynamiken som kvinnligt och manligt skapar tillsammans äntligen blomstrar, helt av sig själv!


Hygien på förskolan

Vi har blivit ganska hårt drabbade i familjen med sjukdomar såhär tidigt på hösten. Halsfluss drabbade mig två gånger och Elin en gång, denna höga feber slog ut mig i närmare tre veckor. Äntligen är jag på väg tillbaks och det känns som alldeles för länge som man varit borta från arbete och ”sitt liv”. Grunden till denna halsfluss var ett streptokock-utbrott på förskolan som inte hävdes. Det var när jag talade med min mamma i feberfrossan som hon faktiskt kom på att vi borde testa resten av familjen då jag drabbades andra gången. Efter envetet tjat på vårdcentralen så fick till slut Hugo, som verkade fullt frisk, också testa sig. Det visade sig att han gick och bar på smittan och troligtvis smittat mig efter min första penicillinkur.
antibiotika
Dock undrar jag lite över hur förskolan gör vid olika utbrott. Jag kan tänka mig att de säger att de gör ”så gott de kan”. Men jag skulle vilja se extraordinära insatser för att häva smittspridning. Det är enormt kostsamt för samhället med dessa långa sjuktider och jag tror att det är naivt att oftast hänvisa till att skälet har att göra med föräldrar som lämnar sjuka barn till förskolan. Ale kommun har gjort extraordinära åtgärder och sänkt sjukfrånvaron med 20 procent. Detta är något som behöver spridas för att åstadkomma förändring. Artikeln finns att hitta här

Hugo var inte sjuk, tilläts inte av vårdcentralen att testa sig, och var bärare och troligtvis gjorde att jag, och kanske fler, blev sängliggande ytterligare en dryg vecka. Frustration är bara förnamnet när man känner att ”ja, det är sånt som händer”-mentaliteten finns hos både förskola och vårdcentral. ”Min och din kassa”-mentaliteten inom det offentliga är skadligt, det behövs ett tätare samarbete för att sänka totalkostnaden. Det Ale kommun gjort är föredömligt och om man kan koppla snabb hantering på vårdcentralen till detta, kommer samhället tjäna in kostsamma sjukskrivnings- och vabdagar.


En ny värld öppnar sig….

Så har vi kommit dithän att det är dags att låta vår 5-åriga dotter gå på en aktivitet i veckan. Många säger att barnen ska få välja det som de själva tycker verkar roligt. Jag förstår inte hur en femåring ska veta vad som är roligt, jag inser att det val som barnen vill göra speglar mycket de värderingar vi som föräldrar har satt på våra småbarn. Jag spelar själv tennis, och älskar det. Barnen brukar ibland få följa med och plocka bollar, en slags win win då barnen älskar att plocka bollar och vi som spelar älskar att slippa plocka bollar.
tennis
Givetvis när jag frågar vår dotter om hon skulle vilja prova någon aktivitet kommer tennis på tal, kanske inte en stor överraskning. Fördelen är att det inte krävs något, tennisklubben har racket och det som behövs är gymnastikskor och träningskläder. Väl på plats första gången så får jag kalla kårar. Jag inser att jag tagit ett stort steg in i en värld som inte berör bara Elin och tennisen. Den berör andra barns förmåga att delta i gruppaktiviteter och föräldrars förmåga att ge barn bästa förutsättningarna att genomföra en träningsaktivitet. Gulp! Och nu pratar vi femåringar, så denna hemska upplevelse kommer väl att fortsätta ju äldre de blir.

Det första som gjorde mig förvånad var att vissa föräldrar inte förberett barnen på en aktivitet styrd av en annan vuxen. Springa och slåss med racket i luften, att klättra över tennisnätet samtidigt som tränaren försöker göra sin röst hörd, skedde utan att föräldrarna ens höjde på ögonbrynen. Varför har de inte talat med sina barn om att när man är på en aktivitet så lyssnar man på läraren, gör som han/hon säger och står tyst och stilla när han/hon talar, mycket märkligt!

Lika svårt som det var för barnen att inte slå varandra med tennisracket var det att få föräldrar och syskon att vara tysta. Att stå på läktaren och skrika till syskonet som var med att den inte fick springa fram och tillbaks gjorde att barnen stirrade lika mycket på läktaren som de lyssnade på läraren.

Jag undrar varför föräldrar gör så? Jag undrar hur föräldrarna tänkte inför att barnen började aktiviteten? Är det en timmes avlastning? Behöver man inte förbereda barn för nya upplevelser?

Vi föräldrar måste ge våra barn bra verktyg att använda i livet. En träningsaktivitet är ett bra sätt att ”prova på” världen utanför det trygga hemmet eller förskolan. Men då måste vi få barnen att förstå att de måste följa de regler som finns när vi verkar i ett sammanhang med andra människor och andra vuxna auktoriteter. Då ger vi barnen möjligheter att ta sig an världen och lyckas med det de vill åstadkomma!


Okej, ditt barn är tidigt…..SO WHAT!!

Något som jag stört mig på sedan jag blev förälder är den jämförelsehets som finns hos oss föräldrar. Insinuationer som ska berättiga din egen ”framgång”, ”jo, min lilla pojke har ju alltid varit tidig i allt”. På öppna förskolor och caféer så hör man mammor, det är oftast mammor, som beskriver de fantastiska framgångar sitt barn haft. Så sitter man där med sin son som inte kan springa eller gå och som är över ett år och får en klapp på axeln ”det kommer när han har intresset för det, han blir tidig med något annat, bry dig inte om det” innan den stolta mamman vänder på sig och ropar på sin pojke att springa till mamma, han kan ju det, han är ju så tidig……

När barnen blir något äldre så fortsätter denna hets. Barnen ska tydligen delas in i åldersgrupper, ”de stora och de små” (vet inte om det kommer från förskolan eller om det är påtvingat av oss föräldrar). Det spelar ingen roll om det skiljer ett par månader på en fyra-åring så ska barnen placeras i fack. Ska man tillhöra de stora eller de små? Det är i denna fackindelning som vissa föräldrar då tar sig friheten att ibland föra in sina barn i ”den stora gruppen” för att deras barn ”är så tidiga” med vissa saker. Just detta beteende stör mig då jag bara anser att det är en åsikt som den egna föräldern har.

Om vi sedan går vidare i ålder så kommer alla saker som barnen ska göra ”först”. Lära sig skriva, lära sig cykla och lära sig simma. Denna hets tar sig inga gränser. Mammor stoltserar med att barnen redan på förskolan kan skriva eller cykla. Jag har själv ramlat in i denna hets, men när jag stannar upp och reflekterar över den så gör den mig förbannad.

Det finns säkert olika utvecklingsfaser och barn kan vara tidiga eller sena med något. Men om ett barn kan cykla tidigt beror det på att ni som föräldrar övat med dem. Jag tror inte att ett barn vaknar upp på sin fyra-års dag och känner ”idag ska jag cykla utan stödhjul”. Det krävs träning och träning. Däremot står gärna föräldrarna och berättar för sina vänner ”jaa, han var så tidig med att cykla, helt plötsligt satt det bara där”.
cyklande barn
Freedigitalphotos.net

Alla ni mammor (för det är ju främst ni mammor som pysslar med detta), SLUTA HETSA VARANDRA OM BARNENS UTVECKLING!!! Varför kan inte barn få vara barn? Låt barnmorskor avgöra om ditt barn följer sin utveckling. Jag förstår att det är enkelt att trilla i utvecklingsdiskussionen kring ens barn, men varför göra det när det finns så mycket annat intressant att prata om?

Ditt barn är fantastiskt, på vissa saker kommer han/hon vara tidig och sen, men det mest fantastiska är att du har ett barn. Ditt barn är inte så annorlunda än andras barn, jag vet att du inte håller med, men så är det. Ditt unika barn med det unika skrattet är precis lika unikt som andras unika barn. Geniet/underbarnet finns inte hos de flesta av oss, face the fact. Och vill vi det? Låt ditt äldre barn leka med de yngre om han/hon vill. Lägg tid på att vara med ditt barn istället för att plåga fram utveckling. Har du tänkt på varför barnen så gärna vill öva saker med dig? Beror det på aktiviteten eller det faktum att du som förälder helt plötsligt visar ett totalt engagemang i det han/hon gör?