annons

Månadsarkiv: augusti 2015


Tv 4 tar upp missfall, ett bra inslag!

Idag tog TV4 upp ämnet om missfall. Vill tipsa om det, ett jättebra inslag, ifall ni missat det. Lägger även in mitt inlägg kring missfall så ni kan ta del av en personlig erfarenhet av missfall. Jag hoppas att fler vågar prata om det.

TV4 Nyhetsmorgons inslag

Något fruktansvärt som många går igenom är missfall. Ofta sker detta när man inte ens berättat att man är gravid, vilket betyder att man har sorg, trots att vänner inte vet om det och kan stötta. Att prata om missfall är inte särskilt vanligt, trots att många drabbas av det. Denna sorg vill jag ska få ett ansikte och jag vill att vi ska bli bättre på att berätta och därför kunna stötta varandra. Jag har full respekt för de som anser att detta är privat och då ska det få vara det, men för de andra, hur ska man hantera det faktum att man i flera veckor burit på en underbar hemlighet som sedan försvann och kvar finns bara en tomhet?

gravidmage

Jag vill berätta om min upplevelse av missfall och ni får gärna dela med er av era erfarenheter i kommentarsfältet nedan, så hjälper vi blivande mammor och pappor som går igenom detta och känner sig ensamma.

Jag fick 2003 operera bort min ena äggstock så jag visste att chanserna att få barn var reducerade. 2008 flyttade vi till Pakistan och vi levde ett spännande liv i ett annat land. På grund av oroligheter fick alla ”utländska familjer” lämna landet och jag fick flytta hem till mina föräldrar ett par månader innan vi skulle få tillbaks vår lägenhet. När min man kom hem på semester så blev jag gravid. Jag minns hur det kändes märkligt att via Skype få berätta för min man, som var kvar i Pakistan, att han skulle bli pappa. Vi gladde oss otroligt åt detta, särskilt då jag trodde att jag inte kunde få barn. Så var det dags för ultraljud och glädjen av att se två små kroppar gjorde mig chockad, samtidigt som läkarens tystnad gjorde mig konfunderad. Efter någon minut (som kändes som en evighet) berättade läkaren att hjärtat inte slog hos någon av dem. Jag stirrade tomt framför mig när läkaren berättade att vi skulle ”ge det en vecka” så jag kunde få missfall naturligt, annars skulle han ge mig någon tablett som satte igång det. Min pappa som följde med mig bara höll om mig när tårarna kom utanför mottagningen. Hur kunde detta drabba oss? Om jag nu hade två små barn i magen, varför fick inte deras hjärta slå?

I samma stund så slutade kommunikationen med Pakistan att fungera, jag skulle berätta detta på Skype, men det gick inte att komma fram. Det enda som kom fram var ett sms från min man där det står ”hur mår min lilla familj?” som inte gick att svara på. Till slut lyckade vi nå varandra och jag fick tre minuter på mig att berätta för min man som befann sig i bergen i Kashmir att han inte skulle bli pappa och att jag skulle få ett missfall den närmsta veckan. Därefter försvann kommunikationsmöjligheterna de kommande tre veckorna.

Själva missfallet var hemskt, att sitta på min systers toalett och få missfall för att därefter bli tröstad av mina föräldrar samtidigt som jag längtade efter min man, detta var ju vårt ”projekt”.

Ur denna historia så kommer erfarenheter som jag bär med mig resten av mitt liv. Att många säger att missfall är vanligt och att de tidiga missfallen är naturligt och kroppens sätt att stöta bort det som inte mår bra, de kommentarerna hjälper inte. Min sorg är stor och jag ville inte att den skulle vara naturlig. För mig var det fruktansvärt! Varje år vid det datum då de två lämnade min kropp så sörjer jag. Jag saknar de två jag hade i min kropp, jag undrar hur det hade blivit. Men jag har haft den stora glädjen att få bli förälder och resten av året så fokuserar jag på dem och gläds med att få dela livet med dem.

Jag hoppas att andra kan hitta stöd i min berättelse. Din sorg är berättigad och stor. Det får den vara, den har all rätt att vara det. Du behöver inte känna att det marginaliseras för att det var ”naturligt”. Att vänta barn är den största förhoppningen du går igenom, och när den grusas, så är sorgen enorm och det får den vara! Men prata gärna med era vänner, de vill stötta er och fler än du tror har dessutom samma erfarenheter som ni.

Det finns de som har oändligt stort antal missfall med sig i bagaget, jag lider med er. Jag har upplevt den en gång och det har påverkat hela mitt liv. Av hela mitt hjärta hoppas jag att ni blir föräldrar en dag, även om missfallet aldrig kommer glömmas!

(freedigitalphotos.com)


Föräldrar – ett tåligt folk!

Jag har under ett par dagar informerat alla föräldrar som besökt SVT:s Sommarlov om Samhällsnyttan. Det är otroligt bra repsons man får och många tycker om idén med att faktiskt hitta till offentliga tjänster och samtidigt kunna säga vad man tycker om dem, dels för att få hjälp själva när man till exempel ska välja skola, men även att kunna hjälpa varandra.

Något som slog mig när jag satt och tittade på sändningen var hur fantastisk godhjärtade föräldrar är till sina barn. I fredags besökte Eric Saade Sommarlov och vissa familjer hade suttit på plats sedan klockan sex på morgonen. Jag skulle vilja hylla alla er föräldrar som i alla väder (ca 70 personer hittade till sommarlov när det ställdes in på grund av åskoväder) ställer upp för era barn. Lyckan i flickornas ögon när Eric Saade sjöng eller när programledaren Alex vinkar till flickorna skapar en lycka hos barnen som man annars ser på julafton.
eric saade
(Eric Saade i SVT Sommarlov)

Idag var det dags för autografer från programledarna. Tåligt ställde sig föräldrarna efter en hel filminspelning snällt i en fantastiskt lång kö för att barnen skulle få programledarnas autografer. Även fast vi ibland gör lite väl mycket för våra barn så vill jag ändå hedra alla föräldrar som kämpar för att låta sina barn få uppleva saker, ni är grymma!!!
programledare sommarlov


När musiken berör…

I fredags såg vi ett uppträdande av Military Tattoo. Lite för att jag vill att barnen ska få uppleva olika sorters musik och att barnen ska anpassa sig i olika sammanhang. Den polska flygvapenmusikkåren valde att framför Anthem från musikalen Chess. Jag märkte direkt att Elin reagerade. Från att ha ha varit lite halvt disträ så blev koncentrationen total. Hon stod blickstilla och lyssnade. Hon försvann liksom in i sin egen värld. Genom halva låten så kom hon fram till mig och sa: ”mamma, denna lugna låten, vad är det för nån?”. Jag försökte förklara att den var en två svenska män som skrivit en musikal och att detta var en låt som tillhörde den musikalen. Elin svarar ”detta var den vackraste sång jag hört!! Har du den hemma så jag kan lyssna på den igen?”. Efter det så var det Anthem hela eftermiddagen.
military tattoo
Själv har jag blivit berörd av musik och jag är såå glad över att mina barn får uppleva den känslan. Att tycka att något är bra och dansa till är en sak, men när musiken berör hela hjärtat, när det tar all ens fokus, det är underbart!

Så trots att publiken mest bestod av pensionärer så blev det ett lyckat besök!


Missfall – har vi rätt att sörja? 5

Något fruktansvärt som många går igenom är missfall. Ofta sker detta när man inte ens berättat att man är gravid, vilket betyder att man har sorg, trots att vänner inte vet om det och kan stötta. Att prata om missfall är inte särskilt vanligt, trots att många drabbas av det. Denna sorg vill jag ska få ett ansikte och jag vill att vi ska bli bättre på att berätta och därför kunna stötta varandra. Jag har full respekt för de som anser att detta är privat och då ska det få vara det, men för de andra, hur ska man hantera det faktum att man i flera veckor burit på en underbar hemlighet som sedan försvann och kvar finns bara en tomhet?

gravidmage

Jag vill berätta om min upplevelse av missfall och ni får gärna dela med er av era erfarenheter i kommentarsfältet nedan, så hjälper vi blivande mammor och pappor som går igenom detta och känner sig ensamma.

Jag fick 2003 operera bort min ena äggstock så jag visste att chanserna att få barn var reducerade. 2008 flyttade vi till Pakistan och vi levde ett spännande liv i ett annat land. På grund av oroligheter fick alla ”utländska familjer” lämna landet och jag fick flytta hem till mina föräldrar ett par månader innan vi skulle få tillbaks vår lägenhet. När min man kom hem på semester så blev jag gravid. Jag minns hur det kändes märkligt att via Skype få berätta för min man, som var kvar i Pakistan, att han skulle bli pappa. Vi gladde oss otroligt åt detta, särskilt då jag trodde att jag inte kunde få barn. Så var det dags för ultraljud och glädjen av att se två små kroppar gjorde mig chockad, samtidigt som läkarens tystnad gjorde mig konfunderad. Efter någon minut (som kändes som en evighet) berättade läkaren att hjärtat inte slog hos någon av dem. Jag stirrade tomt framför mig när läkaren berättade att vi skulle ”ge det en vecka” så jag kunde få missfall naturligt, annars skulle han ge mig någon tablett som satte igång det. Min pappa som följde med mig bara höll om mig när tårarna kom utanför mottagningen. Hur kunde detta drabba oss? Om jag nu hade två små barn i magen, varför fick inte deras hjärta slå?

I samma stund så slutade kommunikationen med Pakistan att fungera, jag skulle berätta detta på Skype, men det gick inte att komma fram. Det enda som kom fram var ett sms från min man där det står ”hur mår min lilla familj?” som inte gick att svara på. Till slut lyckade vi nå varandra och jag fick tre minuter på mig att berätta för min man som befann sig i bergen i Kashmir att han inte skulle bli pappa och att jag skulle få ett missfall den närmsta veckan. Därefter försvann kommunikationsmöjligheterna de kommande tre veckorna.

Själva missfallet var hemskt, att sitta på min systers toalett och få missfall för att därefter bli tröstad av mina föräldrar samtidigt som jag längtade efter min man, detta var ju vårt ”projekt”.

Ur denna historia så kommer erfarenheter som jag bär med mig resten av mitt liv. Att många säger att missfall är vanligt och att de tidiga missfallen är naturligt och kroppens sätt att stöta bort det som inte mår bra, de kommentarerna hjälper inte. Min sorg är stor och jag ville inte att den skulle vara naturlig. För mig var det fruktansvärt! Varje år vid det datum då de två lämnade min kropp så sörjer jag. Jag saknar de två jag hade i min kropp, jag undrar hur det hade blivit. Men jag har haft den stora glädjen att få bli förälder och resten av året så fokuserar jag på dem och gläds med att få dela livet med dem.

Jag hoppas att andra kan hitta stöd i min berättelse. Din sorg är berättigad och stor. Det får den vara, den har all rätt att vara det. Du behöver inte känna att det marginaliseras för att det var ”naturligt”. Att vänta barn är den största förhoppningen du går igenom, och när den grusas, så är sorgen enorm och det får den vara! Men prata gärna med era vänner, de vill stötta er och fler än du tror har dessutom samma erfarenheter som ni.

Det finns de som har oändligt stort antal missfall med sig i bagaget, jag lider med er. Jag har upplevt den en gång och det har påverkat hela mitt liv. Av hela mitt hjärta hoppas jag att ni blir föräldrar en dag, även om missfallet aldrig kommer glömmas!

(freedigitalphotos.com)


Sommarpaus – ibland ett måste 1

I sommar har jag tagit en paus, en paus från skrivande och sociala medier. Jag kände att min inspiration var slut, att jag var trött efter vårens intensiva schema. Vi mammor är duktiga på massor, men det vi inte är duktiga på är att ta hand om oss själva. Och när jag pratar om att ta hand om oss själva så är det inte spa-helger som behövs, utan att få ett lugn i den vardag du befinner dig i. Efter en intensiv dag på jobbet så är det fullt ös hemma och ingenstans kan man få den där underbara tystnaden som gör att man får ladda batterierna och när du lägger huvudet på kudden så beror det på att du är helt slut snarare än trött.

Under våren har jag haft ett högt tempo och i juni märkte jag att det inte fanns någon energi kvar. Ni vet när man stirrar lite stint framför sig men inte kommer framåt. När schemat i kalendern inte går ihop, trots att man bokat in det själv. Mitt höga tempo hade med jobbet att göra, att arbeta med många olika saker kräver stor disciplin och det tar kraft, samtidigt som det är otroligt roligt. Innan det går för långt var det dags att bromsa och det gjorde jag i somras. Jag har vänner som gått in i den hemska väggen och jag insåg att det inte var dit jag skulle.

Nu har jag fått ett par härliga veckor som handlade om att träffa vänner och familj och att inte vara uppdaterad på instagram, Facebook eller twitter. Och sakteliga laddades batterierna om. Skitvädret till trots, så har jag fått tid att bara vara, att lyssna på tystnaden, att få tid för mig själv.
fötter i poolen
I vårt hushåll tar vi lika stort ansvar för barn och hem, men i sommar har Jerry tagit större ansvar för detta, utan att klaga. Han såg mina behov och ville få mig att återhämta mig utan att egentligen säga det. Det är kärlek när den är som bäst. Jag hoppas att många mammor har det så, en partner som ser mig, mina behov och vill vara en part i att jag ska må bra.

Så nu är semestern slut, Jerry har återigen åkt en månad utomlands med jobb, och jag och kidsen ska ta en månad då vi startar hösten på bästa sätt så vi kan njuta av hela familjen i september.