Alla blir inte mamma på en gång!
Idag fyller Hugo fyra år. Givetvis känns det som igår när man skulle föda, men samtidigt har det ju hänt massor. Att bli mamma upplevs av många som en fantastisk upplevelse och en känsla som är så underbar att den inte går att beskriva. Jag har ju inte samma erfarenhet. Min känsla efter förlossningen var som den känsla man får när man fått ett jobb som man inte ville ha. Trötthet, två små barn, mattider, alltid bära runt på barn och saker, ha krämpor i kroppen man aldrig tidigare haft och känna sig som en alien när man talade med andra mammor som beskrev hur deras liv fått en ny härlig dimension. För det fanns ingen i min närhet som berättade att de kände som jag. Många beskrev hur drygt det var med sömnbrist, men till det kunde jag inte riktigt relatera då vi lärde dem att sova hela nätterna tidigt och det får man absolut inte säga till andra föräldrar.
Att säga att jag kunde längta efter mitt jobb var också tabubelagt. Jag saknade att få göra mig i ordning och gå till jobbet och leverera. Nu satt man hemma med en garderob som var för liten och mammabyxor som var för stora. Då jag haft vänner som haft förlossningsdepressioner så insåg jag att jag inte hade det heller. Jag tyckte inte om att vara småbarnsförälder, helt enkelt. Jag är övertygad om att det var ett skäl (tillsammans med att jag och min man delade på ansvaret även när barnen var riktigt små) till att jag kunde frångå mitt hjärta många gånger och faktiskt arbeta med logik och strukturer (ramar och kramar), precis så som jag gör på mitt arbete.
För att börja trivas i mammarollen så krävdes det att bebisarna blev individer. Barn med åsikter, barn med attityder, barn som talar, barn som argumenterar. Då insåg jag att jag blivit mamma. Att förälskat stå med videokameran för att filma när Hugo säger chisby istället för frisbee, eller traturering istället för tatuering och tycka att det är det charmigaste någon nu levande människa någonsin gjort!
Min man måste emellanåt resa utomlands under längre perioder. Inför kommande resan talar vi nu för första gången om att det är mer synd om honom som missar barnen under denna tid än att det är synd om mig som måste ta ensamt ansvar för båda barnen här hemma. Det är inte ett jobb längre, det är föräldrarskap i dess bästa form. Många säger att små barn är små bekymmer, jag håller med. Dock måste jag säga att jag hellre har stora bekymmer då jag kan prata med mina barn än att ha arbetet med bebisar.
Så fyller då min lilla prins fyra år! Jag är kär, min pojke är mitt allt! Jag älskar honom lika mycket när han hittar på bus som när han på morgonen ger mig kramen och pussen och säger att han älskar mig! Och nu inser jag att det inte gör något att jag kände som jag gjorde när han var liten. Det är helt okej att känna så. För det går över. Nu vet jag det, även om jag hade önskat att någon hade berättat att det var okej att känna så.