annons

Månadsarkiv: april 2015


Alla blir inte mamma på en gång! 3

bild IMG_1188
Idag fyller Hugo fyra år. Givetvis känns det som igår när man skulle föda, men samtidigt har det ju hänt massor. Att bli mamma upplevs av många som en fantastisk upplevelse och en känsla som är så underbar att den inte går att beskriva. Jag har ju inte samma erfarenhet. Min känsla efter förlossningen var som den känsla man får när man fått ett jobb som man inte ville ha. Trötthet, två små barn, mattider, alltid bära runt på barn och saker, ha krämpor i kroppen man aldrig tidigare haft och känna sig som en alien när man talade med andra mammor som beskrev hur deras liv fått en ny härlig dimension. För det fanns ingen i min närhet som berättade att de kände som jag. Många beskrev hur drygt det var med sömnbrist, men till det kunde jag inte riktigt relatera då vi lärde dem att sova hela nätterna tidigt och det får man absolut inte säga till andra föräldrar.

Att säga att jag kunde längta efter mitt jobb var också tabubelagt. Jag saknade att få göra mig i ordning och gå till jobbet och leverera. Nu satt man hemma med en garderob som var för liten och mammabyxor som var för stora. Då jag haft vänner som haft förlossningsdepressioner så insåg jag att jag inte hade det heller. Jag tyckte inte om att vara småbarnsförälder, helt enkelt. Jag är övertygad om att det var ett skäl (tillsammans med att jag och min man delade på ansvaret även när barnen var riktigt små) till att jag kunde frångå mitt hjärta många gånger och faktiskt arbeta med logik och strukturer (ramar och kramar), precis så som jag gör på mitt arbete.

För att börja trivas i mammarollen så krävdes det att bebisarna blev individer. Barn med åsikter, barn med attityder, barn som talar, barn som argumenterar. Då insåg jag att jag blivit mamma. Att förälskat stå med videokameran för att filma när Hugo säger chisby istället för frisbee, eller traturering istället för tatuering och tycka att det är det charmigaste någon nu levande människa någonsin gjort!

Min man måste emellanåt resa utomlands under längre perioder. Inför kommande resan talar vi nu för första gången om att det är mer synd om honom som missar barnen under denna tid än att det är synd om mig som måste ta ensamt ansvar för båda barnen här hemma. Det är inte ett jobb längre, det är föräldrarskap i dess bästa form. Många säger att små barn är små bekymmer, jag håller med. Dock måste jag säga att jag hellre har stora bekymmer då jag kan prata med mina barn än att ha arbetet med bebisar.

Så fyller då min lilla prins fyra år! Jag är kär, min pojke är mitt allt! Jag älskar honom lika mycket när han hittar på bus som när han på morgonen ger mig kramen och pussen och säger att han älskar mig! Och nu inser jag att det inte gör något att jag kände som jag gjorde när han var liten. Det är helt okej att känna så. För det går över. Nu vet jag det, även om jag hade önskat att någon hade berättat att det var okej att känna så.


Angående föräldrar, livslång kärlek, uppfostran….. och reality tv!

Skärmavbild 2015-04-22 kl. 14.41.17
(Bild: Tv3.se)

Jag har den senaste tiden följt programmet Parneviks på TV3. Det är ett väldigt trevligt format, en stor framgångsrik familj i ett stor hus i ”land of opportunity”-USA. MEN det som slår mig när jag följt avsnitten är att detta programmet är så otroligt mycket mer än så. Det är inte gästerna som imponerar, det är inte huset som imponerar, det är inte aktiviteterna de gör som imponerar. Det är familjen Parnevik som imponerar!!!

Den kärlek som speglas i Jesper och Mia Parnevik är helt fantastisk! Varför? Nu känner jag inte dem, men jag tycker att deras kärlek speglas på ett naket och ärligt sätt! Den speglar hur viktigt humor är i en relation, den visar hur man tillsammans uppfostrar barn som börjar bli vuxna, den visar hur man lever med sin respektives svagheter, hur man själv behöver påminna sig om sina egna svagheter, hur man växer tillsammans, hur man kan nyttja varandras styrkor, och hur viktigt det är att visa att man älskar varandra!

Det behövs inte ett stort hus eller en framgångsrik golfkarriär för att uppnå det. Det är snarare så att jag är imponerad att man lyckats behålla det trots all framgång.

Tack Mia och Jesper för att ni osjälviskt delar med er till det som så många behöver, en livslång kärlek och partnerskap i med- och motgång, hoppas att er serie fortsätter!


Du är värd lika mycket som jag!

Det är med en mix av sorg, hopplöshet och illamående som jag följer rapporteringen av båtflyktingarna i södra Italien. Jag försöker sätta mig in i situationen men inser att det inte är möjligt. Då kommer tårarna. Tänk om min familj skulle behöva lämna vårt hus och fly för att överleva. Att någon utnyttjar min familjs desperation för att tjäna pengar och sen värderar mitt liv till noll så fort de fått de sista slantarna vi hade känns precis så som jag INTE vill att världen ska vara. Det är ganska enkelt att skapa en bild över att kaptenen är ett monster. Tyvärr tror jag att även han befinner sig i samma desperata situation som alla andra, de arbetar under hemska förhållanden i kriminella ligor som innehåller hot och övergrepp från de som verkligen tjänar pengarna, låååångt från fartygen.

Att varje människa är värd lika mycket är ett statement som känns ganska självklart, men när man ser vad som händer i Medelhavet inser man att så inte är fallet. Tänk så många män som förlorat sina fruar och barn i vattnet, tänk att sitta på en flyktingförläggning och förlorat precis allt av värde, hur ska man någonsin få livsgnista och känna hopp?

Och långt bort från dessa förtvivlade människor sitter de riktiga bovarna. Troligtvis på en fin adress på Manhattan eller en paradisö och njuter med sin familj. Njuter av pengarna som kommit in på kontot. Pengarna som flyktingarna i desperation gett för att få leva i frihet. Detta får mig att må illa!

Utöver att hjälpa till via organisationer som Rädda barnen så är det dags att praktisera alla människors lika värde här hemma!! I vårt land är alla värda lika mycket och enda sättet att visa det är att vara en god medmänniska. Predika detta för era barn, så de bär det med sig för alltid!


Jag har inte tid att komma i tid! 1

time to change
Tid, en viktig parameter i våra liv. Ofta så har vi brist på tid, vi upplever att tiden går för fort, men ibland går tiden för långsamt. För barn kan en timma vara en evighet, de har en underbar förmåga att alltid vara närvarande och leva i nuet. Tänk vad mycket mer de hinner med och får uppleva då de är så inne i stunden och insuper allt.

Tid är också ett verktyg i barnuppfostran. Jag tycker att det är viktigt att barn lär sig tid. Man måste kunna hålla en tid, precis som man håller ett löfte. Om jag ska träffa dig klockan 12 så är jag där klockan 12. I vanlig ordning så gör oftast barn som vi föräldrar gör och inte som vi säger och många av oss föräldrar är dåliga på att hålla tiden.

Att ibland råka bli försenad är en sak, bilen kan gå sönder, eller man kan ha missat att lägga in något i kalendern, men dessa tillfällen kan vi räkna på en hand på ett år. Dock har jag märkt en trend, de personer som ofta var sena innan de fick barn var sena även efter att de fått barn. Alltså är det inte den akuta bajsblöjan som är skälet till förseningen, även om det är den ursäkten som gör sig gällande. Jag undrar lite hur personerna tänker som alltid kommer försent? Är den person som de ska åka till inte tillräckligt viktig för att hålla tiden? Anser man att tid inte är viktigt? Anser man bara att den egna tiden är viktig? Skulle samma personer komma försent till alla sorts aktiviteter? Svaret är inte självklart, men konsekvensen av anledningen blir ändå att man inte anser att den man ska möta är tillräckligt viktig, för det är troligen så den personen känner som får sitta och vänta.

I Sydsvenskan beskrevs för en tid sedan en situation på en skola i Lund där barnen ofta kom försent till skolan, och skälet till detta var att föräldrarna inte lämnade sina barn i tid. Jag kan bara gissa vilka fula ord som den sena föräldern sagt i bilen innan den kör som en biltjuv för att vinna tid. Detta är vad barnen tar med sig i sina liv. Att inte komma i tid i vardagen är ett stressmoment som framkallar det sämsta i oss människor. Varför måste vi då vara sena?

Om skälet är att man anser att den egna tiden är viktigare än andras, så stämmer det ju väl överens med PISA-rapporterna som kom förra året och som visar på att 55 procent av alla 15-åriga skolbarn kommer försent till lektionen minst en gång varannan vecka. Denna siffra kan jämföras med resterande OECD-länder där siffran ligger på 22 procent! Om barn ska lära sig grundläggande verktyg inför skolgång och arbetsliv, så tycker jag att vi ska lägga extra mycket tid på att värdera upp tiden. Allas tid är lika viktig och vi föräldrar kan enbart lära ut detta genom att själva respektera tiden!