annons

Månadsarkiv: februari 2015


Men ärligt föräldrar, hur himla svårt är det att säga nej????

Idag hade jag ett ärende till affären. När jag kom in så går det en mamma med ett barn i 3-årsåldern framför mig. Jag la väl inte märke till henne direkt, men det tog inte lång tid förrän jag började dra öronen åt mig. Vid fruktdisken började det, 3-åringen säger ”mamma, jag vill ha en banan” (i denna affär bjuder man barn under en viss ålder på bananer). Mamman svarar ”nej, vi ska direkt hem och äta”. Barnet svarar då med en något mer gäll röst ”men mamma, jag viiiiiilll ju ha en banan”. Mamman svarar med ”jo, men vi ska direkt hem och äta och då kommer du inte äta hemma”. Då sker det som är ganska givet för en 3-åring, krokodiltårarna kommer och i gråten kommer den gälla rösten ”maaaammmaaaaaaaaa, jag vill ha en banan” och därefter går hon fram och tar en banan. Det är DÅ mamman gör något mycket märkligt, hon låter 3-åringen ta bananen och går vidare…..

Därefter var det dags för leksaksavdelningen, jag inser att jag nu går efter mamman för att se vad som händer härnäst med hennes utstuderade barn. Jodå, en studsboll som blinkar blir nästa grej. Här utspelar sig exakt samma dialog, och till slut tar mamman två bollar, då barnet har ett syskon hemma.

Jag inser att nästa utmaning kommer vid godiset. När barnet ställt till med samma scen vid godiset så har mamman stoppat godis i vagnen under premissen ”jo, men detta får du äta först på lördag”. Mamman inser att jag står bakom och vänder sig lite generat om och säger ”jaaa, min lilla 3-åring är så trotsig nu att man inte orkar ta alla strider”. Jag tittar på henne och ler, men inom mig tänker jag ”men det hade ju varit trevligt för barnets framtid om du tagit EN strid i affären!!!!!”

Det är helt galet vad vår generations föräldrar har svårt för att säga nej. Varför är vi så rädda för att ta en konflikt med våra barn? Ett barn mår inte dåligt av att få ett nej, de mår dåligt när de inte vet de sociala regler som finns när de blir större. Då handlar det inte om bananer och godis, då handlar det om stora bekymmer, såsom respekt för andra.

Att vi sedan skyller på alla trotsåldrar och faser barnen går igenom gör att jag blir extremt förbannad! Det är klart att barnen kan vara mer påfrestande i olika perioder, men istället för att skylla på ”fasen” måste man anpassa sitt liv och lägga fokus på att vägleda barnet med bestämd hand istället! Att aldrig säga nej hjälper inte barnet, jag tror bara det skapar förvirring. SKÄRP ER FÖRÄLDRAR!!!!!


Att se sina barn som ett jobb…

Att bli mamma var en roll som var svår för mig att axla. Helt plötsligt var du inte Karin längre, du var någons mamma. Denna någon var dessutom en liten bebis som inte kan förmedla vad den vill eller vad den känner. Amningsproblem, trötthet, konstiga kommentarer från omgivningen, chocken med att hantera förskolevärlden och allt detta hanterade jag med min amningshjärna. Den första tiden var tuff, självförtroendet var som bortblåst och jag kände mig osäker, ledsen och lite tafatt, vad hade hänt, detta var ju inte jag???

Så en dag kom den avgörande skillnaden. Jag kan inte minnas exakt när det hände eller vad jag gjorde, men jag insåg att jag måste börja hantera mitt föräldrarskap på det sätt som jag kände mig mest bekväm i och som jag vet att jag kunde hantera bäst, och det var mitt jobb. Då jag arbetat som konsult valde jag att barnen skulle behandlas som en kund och hanteringen av ”kunden” fick genomsyras av att jag helt enkelt valde att tona ner det hjärtat ville och öka inslagen av logik och försöka skapa kundnöjdhet.

Jag har otalt gånger talat med kunder om att de måste vara uthärdliga i sitt arbete och tänka långsiktigt. Att arbeta strategiskt och ta de steg som leder mot målet, även om det ibland känns ologiskt eller tufft. Målet för mig var att skapa barn som känner sig trygga i sig själva, generösa med omtanke och njuter av livet. Planen för att nå till detta strategiska mål var att skapa ramar och kramar. Om situationen handlade om att sova i sin egen säng eller sova hela natten eller inte röra saker i huset som är för de vuxna, så arbetade jag strategiskt. Att använda termer som jag använde på jobbet gjorde att jag kände mig mer säker i min nya roll.

I mångas ögon kanske det låter märkligt och kanske lite kallt att se sina barn som sitt jobb. Men för mig var det nyckeln som gjorde att jag kunde, med en terminologi som jag kände mig bekväm i, komma på metoden för hur jag agerar i mitt föräldrarskap. Jag anser att många föräldrar väljer att följa hjärtat alltför mycket och tyvärr tror jag att det kan skapa barn som känner sig otrygga då beslut kring liknande saker varierar från en dag till en annan. Och om man inte tar sig tid att se ”utanför boxen” och skapa den långsiktiga planen, verkar man även då i förvirring, vilket påverkar barnen. Därmed inte sagt att barn inte ska ha kärlek, denna ingrediens är oersättlig, men man kan arbeta strategiskt med kärlek!

Hoppas ni alla mammor som känner er lite vilsna, hittar er metod för att arbeta långsiktigt med föräldrarskapet!
Lycka till!


Första dagen på förskolan efter semestern och förslag på ny lag!

I fredags kom vi hem från Thailand, det var väldigt kallt. Vi fick helgen på oss att anpassa oss efter nya tidszoner och i morse var det dags för barnen att gå till förskolan, för första gången på sex veckor! De vaknade klockan fyra, dels på grund av jetlag och dels på grund av glädjen över att få träffa alla sina kompisar igen. Det var inte ens jobbigt för barnen att ta på sig ytterkläderna och vi var klara att gå tio minuter tidigare än vanligt.

Åhhh vad de längtat och det var många kramar i entrén. Tänk vilken känsla att efter semestern mötas av kramkalas, jag tycker det borde lagstadgas och införas på alla arbetsplatser!! Gärna i samband med måndagsmöten eller vid eftermiddagskaffet när man är lite trött efter lunchen. En god kram förlänger livet!