annons

Månadsarkiv: januari 2015


Amma, varför ska det vara så svårt att hitta ett normalläge?

Att amma är ett ämne som alltid gör mig upprörd. Jag vet inte vad det beror på. Troligtvis är det en kombination av allas åsikter om hur jag skulle välja att ge mitt barn mat med uttalanden från barnmorskor som stjälpte mer än det hjälpte!

Innan jag blev gravid var en kvinnas bröst något sensuellt och vackert som man visade för sin partner. När jag blev gravid och sedan fick Elin så ändras detta utifrån många perspektiv. Dessa perspektiv anser jag inte att man diskuterar innan man får barn, så för mig kom detta som en obehaglig överraskning.

Jag såg framför mig att efter födseln skulle mina bröst skulle se likadana ut, fast de innehöll mjölk. I föräldrautbildningen så pratade man om vikten av att amma och hur fint det var att komma nära barnet och ge barnet näring. Aldrig i vår utbildning talade man om att brösten helt plötsligt blev ömma (största skräcken var om man på natten skulle råka stöta brösten emot något) och fick ett stort och mindre vackert utseende, och läckte. Aldrig nämnde man heller för oss om synen på amning, jag hade uppskattat att få veta vilka olika alternativ man har och vilka som är de vetenskapliga för- och nackdelarna med valet. När Elin föddes visste jag inte ens om att det fanns något som hette mjölkersättning. Jag minns att hon på patienthotellet sög på mitt bröst non stop i sex timmar, lagom så båda brösten började blöda dag ett, påhejandes av en barnmorska som beskrev att ”så är det att bli mamma”.

Väl hemma insåg jag även att det gjorde fruktansvärt ont att amma. När hon högg tag i bröstet minns jag att jag brukade stampa i golvet och tårarna rann ner för mina kinder. Detta i sig var väldigt frustrerande och jobbigt. Att jag sedan ovetandes satt i drag och fick mjölkstockning gjorde det än värre och resulterade i hög feber. På amningskliniken fortsatte den leende barnmorskan att tala om vikten om att amma och knyta an till barnet. Elin var aldrig mätt, skrek och var otroligt missnöjd. Att i denna situation få höra från nära och kära som minsann minns hur fantastiskt det var att amma när de hade små barn, och kommentarer kring att det faktiskt är jobbigt för alla i början men att man inte ska ge upp, fick mig att vilja kräkas. Lägg till detta att många i ens omgivning verkade tro att brösten, det sensuella som man en gång i tiden enbart ville visa sin partner, nu var allmän egendom och även om man gick undan för att amma, så gick folk helt ogenerat in i det rum där jag ville vara själva.

För mig blev räddningen mjölkersättning, via en väninna som berättade att det fanns något som hette så. Jag kommer aldrig glömma när Elin drack och och sov belåtet i flera timmar.

Nu är inte detta en manifestation för att inte amma (även om mjölkersättningen gav oss fördelen av att båda två få knyta an till barnet tidigt), det handlar om att jag inte tycker att barnmorskor ger oss de bästa förutsättningarna för att själva fatta ett beslut om hur vi vill göra. Jag förstår strategin i att inte informera om ersättningen (vilket vi upplevde) för att på så sätt få folk att inte ge upp amningen. Men i detta upplysta samhälle, anser jag att det är mitt beslut att fatta! Att folk i ens närhet dessutom lägger outtalade signaler om att en god mamma är den som minsann ammar sitt barn bör raderas från kartan! Jag önskar att jag hade kunnat amma mina barn, nu blev det inte så och jag hejar på de som lyckas amma sina barn. Det måste vara perfekt att slippa ha med sig termos och flaskor och ersättning. Dock vill jag säga till Er som inte får amningen att funka, ni är inga dåliga mammor! Fatta de beslut som ni tror är bäst, och män, stötta era respektive i detta, särskilt när gliringarna kommer från omgivningen. Och slutligen, Hilda, tack för att du berättade om mjölkersättningen, du räddade mitt psyke den där kaotiska vårnatten då jag var nära att ge upp!!!

För att testa så ”googlade” jag ordet amning. De översta resultatet på sökningen ser Du nedan, stämmer väl med hur jag trodde att det skulle vara, men definitivt inte hur det blev!
Skärmavbild 2015-01-29 kl. 16.43.57


Är Sverige alltid bäst?

Jo, man blir ju ofta patriot och tänker att Sverige är bäst i alla lägen, särskilt när man står i passkontrollen med sitt svenska pass i handen och tänker på vilket bra land vi bor i. Är vi då alltid så bra? Helgen spenderade vi med vänner som bor i Hongkong, en annorlunda stad med lika många invånare som det finns i hela Sverige. En av de mest intressanta upplevelserna var att få följa med och lämna deras 3-åringar i förskolan. Jag tycker det är häftigt att se svenska 3-åringar ta sig fram i en internationell skola på stapplig engelska, men det går ju!

Det som slog mig mest var faktiskt skoluniformen. Jag frågade min väninna vad hon tyckte om den. Hon var väldigt positiv och hade inget dåligt att säga om den. I Sverige känns det som en fråga som inte känns aktuell. Varför? Det var dags för mig att lyfta mina svenska ögon och titta på att ibland funkar saker minst lika bra i andra länder, om inte bättre.

Tänk var ljuvligt det vore att aldrig ha diskussion om vad man ska ha på sig på morgonen, att barn aldrig hoppar på varandra om vad man har på sig och eller ibland vad man inte har på sig. Min väninna la även till vikten av att det är enklare att identifiera ett litet barn som kommit fel om man ser dem på utanför skolområdet mitt på dagen iförd skoluniform. Jag anser såklart att man ska uppfostra sina barn att aldrig mobba någon för vad de har eller inte har på sig. Men skoluniform attraherade mig. Den fyller många funktioner och ger en samhörighet som jag tror vore bra. Dessutom var dessa kläder anpassade för barnens aktiviteter i skolan, avseende material och passform. Varför har vi inte det i Sverige?


Jag är en konstig mamma…

Idag på stranden låg jag bredvid en familj med en liten bebis och började fundera på hur det var när vi fick barn. Många känner nog att när bebisen läggs på din mage under förlossningen så kommer en lycka som aldrig går att beskriva. På något sätt är det också så man inom sjukvården förhåller sig till det hela. In med flagga och macka och alkoholfritt bubbel och efter någon dag åker man hem. När man därefter i föräldragruppen träffar olika föräldrar så är det mest denna bild man fått, lycka, lycka och åter lycka. För mig var det inte så.

Längre fram kan jag berätta om de olika detaljerna kring förlossning och hur det var att bli mamma, men idag så väljer jag att fokusera på Er som precis som jag inte kände den där lyckan. Jag hade ju ett fantastiskt liv innan vi fick barn och jag trodde ju såklart att livet skulle bli ännu bättre med barn.

Istället kände jag mig instängd. Jag var låst och kunde inte komma någonstans. Överallt och hela dygnet så fanns barnet där och krävde min närvaro. Mina bröst hade också blivit någon annans egendom (för att inte tala om smärtan vid mjölkstockningen) och jag hette inte Karin längre, jag var någons mamma.

På öppna förskolor kändes det (om det bara var mammor med) nästa tabu att prata om något annat än barn. Några pappor kom dock som räddande änglar och jag minns med glädje vid ett tillfälle när vi satt under hela fikan på babycaféet och pratade renovering.

Lyckan över att bli förälder och genuint känna den enorma kärleken för mina barn kom när de kunde kommunicera, när de blev individer. Jag började genuint älska mina barn när de var ca 2 år. Jag vet, så får man inte säga, men så var det faktiskt! Innan dess var det ”ett jobb” som inte var kul. Att vi fick två barn med precis ett års mellanrum bidrog säkert till mina känslor, men jag kände verkligen så redan under tiden då vi hade vårt första barn.

Måhända finns ni därute som tycker att jag är en egoist, men i så fall har ni inte upplevt dessa känslor och jag skriver inte till Er. Jag skriver till dem som krystar fram hur lyckliga de är på föräldragruppen, trots att de känner som jag gjorde. Jag vill skriva till Er och säga att det är okej att säga att Du har ett ”skitjobb” och Du behöver inte vara orolig, kärleken till barnen kommer. När jag och Jerry diskuterade det faktumet att han ska vara bortrest i långa perioder framöver, så var det första gången vi talade i termer som att det inte var synd om mig som skulle vara hemma utan synd om honom som måste vara borta från Elin och Hugo.

Så alla ni som känner som jag, kämpa på, strunta i alla dessa ”lyckliga föräldrar” som ni ser runt omkring er. Jag brukade peppa mig med att säga att om de tycker att lyckan är så enorm när man sitter, med mage och mjölkstinna bröst i mjukisbrallor hemma i huset, hur kul hade de innan de fick barn!


Mina tudelade känslor för Thailand

För att skapa lite spänning i tillvaron (jo, det tar ungefär en vecka, sen är poolhäng vardag för barn) valde vi att lämna vårt paradis i vår bungalow på stranden med knappt några turister för ett drygt dygns tillvaro i partystaden Pattaya. Målet var en delfinshow och att stort akvarium. Båda var en succé och Elin var stolt som en tupp då hon blev hämtad på delfinshowen för att få sitta på en delfin och vinka till publiken.

Akvariet i Pattaya var värt ett besök. För Er som känner till den blå planeten i Köpenhamn så var detta mer än dubbelt så bra med coola gångar där diverse fantastiska fiskar svävade förbi i en spännande miljö baserad på sjunkna flygplan och skepp.

Därefter var det dags för shopping. Thailändska inhemska märken på skor och väskor är av bra kvalitet och till ett extremt lågt pris. Barnen skötte sig alldeles utmärkt. Det är inte enkelt att först besöka två attraktioner gjorda för barn och därefter handla kläder och skor och inte bli för trött.

Solnedgången blev (efter barnens önskemål) på Burger King på Pattaya beach och det var då mina tudelade känslor för Thailand startade på allvar. Sedan vi kom till Thailand har thailändarna varit fantastiska mot oss. De är enormt generösa, älskar barnen och gör allt för att få röra dem (vilket jag fick förklarat att det beror på att ljus hy och blå ögon betyder tur för thailändare, vet dock inte om det stämmer). Samtidigt fick jag på Pattaya beach med gatorna runt omkring se dessa unga flickor som utanför barerna smådansar framför oftast väldigt överviktiga västerländska män. Männen, som är i 60-års åldern eller äldre, kan inte slita blickarna från dessa flickor, som i bästa fall är över 15 år. Jag tänker själv på vad som var mina dagsbestyr som 15-åring och ryser över tanken på vad dessa flickor måste stå ut med. De är ju bara barn själva. Och man känner verkligen att detta är okej för myndigheter även om de fördömer det formellt sett utåt. Det handlar om pengar. Men det gör så ont i mig. Förra gången jag besökte Thailand fick jag läsa en bok som en svensk man som bodde i Thailand gav mig. Det handlade om hur mammor i norra Thailand inte vill arbeta men ha status, att de kan skicka sina unga döttrar för att tjäna pengar på att sälja sina kroppar i städer som Pattaya och pengarna som intjänas använder mammorna för att köpa smycken, mopeder och finare hus till sig själv och sina söner. Om detta stämmer så får det mig att vilja kräkas. Visst, olika kulturer och allt sådant, men moderskänslorna, går inte de över nationsgränser? Jag inser också att vissa gör detta för att kunna få mat för dagen. Men att då som västerländsk man utnyttja detta finner jag vedervärdigt!

Nä, thailändare har ett fantastiskt land, fyllt av god mat, fantastisk natur och underbart väder. Men de får betala ett högt pris i form av korruption och prostitution! Värt att tänka på ibland när man gnäller över diverse i Sverige, att aldrig behöva fatta ett beslut som skadar ens barn, oavsett hur mycket kultur den än skylls på att vara!

Nu väntar taxin på att ta oss tillbaks till vårt paradis. Där man inte ser de unga flickorna. Men jag kommer aldrig att glömma dem och jag hoppas på en förändring!


Att ta fighten på semestern….

Vi kämpar med ett barn som fått en väldig attityd. För tillfället handlar det om att vi ska försöka få bukt med den, samtidigt som dagen består mest av sol, bad, glass och god mat. Det är inte helt enkelt, men vi tycker det är värt att ta fighten. Ibland lyssnar jag på barnpsykologer och när de svarar på läsares frågor i tv-soffor så väljer de ofta att svara på det som jag väljer att kalla dåligt beteende som en fas barnet är inne i och ett sätt för barnen utveckla sin förmåga att ha en egen vilja.

Barn ska ha en egen vilja, men i min värld ska inte en 5-åring ha en dålig attityd. Jag inser att skälet till att den kommit är en kombination av att hon utvecklats så hon inser att hon kan ha en attityd och att vi varit lite för snälla under en längre tid (inte orkat ta vissa diskussioner). När ens annars så goa unge helt plötsligt har en attityd så inser jag dels att jag undrar vart tiden med den lilla glada bebisen tagit vägen och dels att vi måste ta fram ramarna på allvar igen.

Under denna resan får fröken attityd utstå vissa tuffa diskussioner med sina föräldrar. Min förhoppning är att resultatet blir en tjej som vet vad hon vill men samtidigt inser att det är hennes föräldrar som bestämmer. Och jag hoppas att vi som föräldrar ser igenom alla onödiga attityder som inte ska höra till hennes personlighet och se de situationer när hennes egen vilja kan leda till att om hon får göra som hon vill så gör konsekvenserna att hon kan växa. I praktiken menar jag att en dålig attityd kring att hon fick ”fel glass” ska bara arbetas bort, medan när hon säger att hon inte vill simma utan ”puffar” i poolen är ett val som hon själv kan välja när hon känner sig trött på att försöka lära sig simma.

DSC01093