annons

Att leva med man i FN mission går bra…..så länge barnen är friska…

Nu har min man varit på utlandsmission i ett halvår, det är bara halva tiden kvar! Livet rullar på i ett fasligt tempo och jag inser att tiden när han är iväg går snabbare nu än när vi inte hade barn. Alla vardagliga ting gör att måndagen fylls på med fredagen och man undrar lite vad som hände däremellan.

Det finns dock en sak jag fasat för. Och det är sjukdomar. Jag låg själv i halsfluss i höstas och nu har dottern varit sjuk i en vecka. Det är då livet med utlandstjänstgöringen sätts på prov. Mitt tålamod tryter, orken efter att sjuklingen väckt en tre nätter i rad tryter och alla möten som måste ställas in skapar en oundviklig och förfärlig stress över jobbet. Även om anhöriga och vänner kan ställa upp som barnvakt, så går det inte alltid att lösa. En dotter med 40 graders feber vill vara hemma hos sin mamma och pappa. Jag förstår det för jag var likadan själv. Det innebär samtidigt att mitt ”utanför familje-livet” stannar av.

Nu ska jag hinna med att ta ikapp alla möten samtidigt som min man snart kommer hem på en ledighet. Två stressmoment att hantera. Jag har ju skrivit om det tidigare, att lika kul som det är att han kommer hem, lika stressigt är det att hinna med allt som ska göras de få dagar han är hemma.
15086309_10154811984803474_119833667_n kopia
Men som vanligt, det är viktigt att lyfta blicken och lära sig att bita ihop, inse att ”det bara är ett jobb”, tänka på det viktiga arbete som min man gör för freden i denna oroliga värld och fokusera på att min flicka ska bli frisk. Men när man står där med tvätten, ett barn som vägrar ta medicin, tre avbokade möten, så är det svårt att få det perspektivet….

Jag inser att jag ska stå ut i tre månader till, för därefter försvinner ju de flesta av dessa vidriga sjukdomar i Sverige och kommer tillbaks till hösten igen. Men då är han hemma, och vi kan dela på vabben igen….


Nope, ditt barn som har ADHD är inte den jag skriver om. Jag skriver om de andra 95 procenten!

Så fort det kommer ett debattinlägg om ouppfostrade barn som skapar uppmärksamhet, brukar svaren inte vänta på sig. Men istället för artiklar där föräldrar ursäktar sitt misslyckande, så ökar antalet föräldrar till barn med ADHD som skriver om hur de känner sig attackerade av inläggen om de ouppfostrade barnen. ”Du ska veta att jag arbetar med mitt barns sjukdom varje dag”, ”du vet inte hur det är att ha ett barn med ADHD” osv. Jag förstår faktiskt inte varför föräldrar till barn med ADHD känner sig så attackerade. Av Sveriges barn har cirka 5 procent ADHD, vilket betyder cirka ett barn i varje klass. När jag möter barn i skolorna så är det betydligt fler än fem procent som inte hälsar tillbaks om jag hälsar på dem, som kallar mig för kärring om jag informerar om att de kastat skräp på marken, som inte säger förlåt om de råkar knuffa till en, eller ber om ursäkt för att jag fick en boll på benet när jag hämtar barnen på skolan. Det är en stor grupp ungar som helt enkelt inte är uppfostrade.

Om dessa barn hade varit väluppfostrade hade läraren inte behövt avsätta stor tid bara för att få tyst i klassrummet, vandalisering av våra offentliga rum hade inte uppgått till så höga siffror som de gör nu. Barnen hade med andra ord kunnat respektera andra vuxna, acceptera ett nej och ta väl hand om saker som inte är deras egna.
barn leker
Nu åter till dig som har barn med ADHD. Om ditt barn gått i en klass med väluppfostrade barn hade betydligt mer resurser kunnat läggas på just ditt barn. Så tack vare ouppfostrade barn får ditt barn det värre. Detta är något som är alltför vanligt idag och gör mig fundersam.

När jag nu dessutom för ett halvår får vara mamma åt en 17-årig italiensk utbytesstudent så blir jag riktigt nedstämd när hon själv frågar hur det kommer sig att svenska elever behandlar sina lärare så respektlöst. Jag inser att felet bara ligger på ett ställe. I hemmet. Du måste börja uppfostra dina barn innan de ens fyllt ett år.

Så istället för att i debatten lägga fokus på de fem procent som har en diagnos, så borde vi lägga fokus på de övriga 95 procenten och se till att de är uppfostrade och kan agera i en miljö med andra människor. Så hem och jobba med er. Konkreta, enkla förslag är att en treåring ska kunna sitta still vid matbordet, duka av sin tallrik, säga tack för maten och ställa tillbaks sin stol. Att kunna hälsa och ta i hand och säga sitt namn och förstå att ett nej inte omvandlas till ett ja om man tjatar tillräckligt länge. Det du får i andra änden av den processen är ett barn som känner sig trygg i de ramar som finns och hela familjen kan äta en middag i lugn och ro. Det du som förälder gör är dessutom att öka chanserna för att de barn som har ADHD får en bättre miljö i skolan. Det tycker jag de är värda!


Livet är skört, men världen är min!

15942321_10154992266323474_378119140_n kopia
Jag och fina Carina!

Cancer, denna sjukdom gör att jag får ont i magen bara jag tänker på den. Den känns så ond, så orättvis och så fruktansvärd! Varför drabbar den goda människor? Människor som bara vill andra väl, jag känner flera. Bara förra året drabbades min familj då min mans kusin gick bort endast 28 dagar efter cancerbeskedet, min mans moster gick bort efter några månader. När jag tänker på dessa goa älskade människor kan jag bara ställa frågan varför?

För något år sedan fick jag den stora äran att träffa Carina. Det stora var faktiskt att träffa henne, inte den tv-inspelning jag skulle vara med i efter att hon sminkat mig. Jag kommer ihåg att tiden bara flög iväg, hon berättade sitt livs historia och jag min och efteråt kändes det som att vi känt varandra länge. Jag kommer ihåg att hon såg att jag var lite nervös och avslutade med ”kom igen Karin, kör järnet nu!” och vi fick ett stort skratt tillsammans. Snacka om att avdramatisera med finess! Det som också slog mig var att jag aldrig tidigare känt mig så fin på utsidan som när Carina fixat hår och smink!

Så fick jag reda på att hon nu drabbats av en cancer som ger henne max ett år kvar att leva. Återigen ställs frågan på sin spets, varför ska de goda drabbas?? När jag då ser på TV4 Cancergalan så gör återigen Carina det stora, hon bad Magnus Uggla spela ”Världen är din”. Carina vet att hennes dagar är räknade, men hon ville likväl sända ut budskapet i Magnus låt, som ber oss att göra det bästa av de dagar vi har på denna jord. Carina vill även berätta att Du kan göra vad du vill, inget kan hindra dig, VÄRLDEN ÄR DIN! Tack Carina, jag lovar dig att jag ska ta världen med storm, jag ska leva livet till fullo och njuta. Jag ska även berätta om dig för mina barn och berätta att du är min inspiration. Att du lärt mig hur jag ska lära min barn att faktiskt ta till vara på varje dag! Jag ska tänka på dig när jag faller in i vardagstrallen och gnäller över skitsaker, och skärpa mig! Jag ska skärpa mig, Carina, för att du lärt mig det!

Tänker ofta på hur åren gått, jag blev gammal ett till tre
Det är först nu som jag har förstått, ångrat att jag inte tog tillvara det
Medans du tycks som har allting kvar. Inte fattat vilken grej

Du är lyckligt lottat du som har, allting framför dig.
Ta plats min vän, världen är din
Nu finns det inga men, sätt den i spinn.
Snurra den du
Höj våga vind, det är det i nu
Världen är din

Du kan animera filmer som, sätta kvar en liten tusch
Eller också göra helt tvärtom, börja på en etablerad dramakurs
Kan den nya show på youtube va, morgondagens komedi
Eller ska du lämna allt och dra, du som är ung och fri
Ta plats min vän, världen är din
Nu finns det inga men, sätt den i spinn
Snurra den du
Höj våga vind, det är det i nu
Det är bara nu
Världen är din

Innan du vet ordet av, har dagarna försvunnit bort
Du frågar då precis som jag
Hur kunde livet va så kort
Ta plats min vän, världen är din
Nu finns det inga men, sätt den i spinn
Snurra den du
Höj våga vind, det är det i nu
Det är bara nu
Världen är din
Det är det i nu, det är bara nu
Världen… är… din


Tonårsmamma också? Jo, jag tackar!

Jag har legat lågt ett tag på bloggen. Det beror inte på lathet, jag har helt enkelt inte orkat. Det har varit en hetsig tid fram tills nu. Jerry kom hem, vi skulle hinna med en resa tillsammans och därefter var det julhelgen med släkten, och annandagen var det dags för Jerry att packa och åka tillbaks till missionen. Fyra timmar efter att han åkt flyttade en utbytesstudent hem till oss. En 17-årig italienska behövde nytt boende. Som vanligt kan man ju läsa dessa mail där någon behöver hjälp och hoppas att någon annan löser det, men jag tänkte att vi faktiskt kan hjälpa till. Jag kände att det vore roligt att låta henne bli en del av vår familj och återigen ge den internationella dimensionen till barnen, samtidigt som jag kanske kunde lära mig lite italienska (då min svägerska kommer från Italien). Sagt och gjort, hon är nu på plats, men det var många känslor förra veckan.

Vi hann liksom inte riktgt hantera att Jerry åkt igen förrän det skulle komma in en ny person i huset. Jag vet att det är viktigt att vi får vara lite ledsna när han åker, men nu fanns det liksom inte tid för det. Lite extra har det nog tagit på krafterna, men det har redan gett mer tillbaks än vad det tagit. I vanlig ordning är ju barn duktiga på att hantera förändringar, så det tog väl en dag, så kallade barnen henne för storasyster och satt i hennes knä och gosade.

Därefter kom nästa dimension in i det hela. När vi var och handlade och hon gick med sina kompisar en stund, så fick jag ett sms som började med ”hej mamma,….”. Jag fick stanna upp, jag har småbarn som inte skickar sms till mig, så detta var mitt livs första ”hej mamma”-sms. Det kändes stort och konstigt och samtidigt kul.

Att ta ansvar för en 17-åring är inte helt självklart, men jag väljer att se alla de fördelar som finns med detta. Jag har under dessa få dagar haft diskussioner som jag aldrig haft tidigare, jag har dessutom haft många skratt och lärt mig hur man äter i Italien en vardag. Jag har redan fått inse att en 17-åring kan verka vuxen, men trots allt är de ett barn ännu. Det är viktigt att inte vaggas in i en falsk förevändning om att de kan helt behandlas som vuxna. Att ta ansvar i flera led är fortfarande svårt. Så vi har en spännande vår att möta.

Efter ett nyårsfirande tillsammans börjar nu ett 2017. Vad kommer att hända då? Mycket spännande saker är på gång. Bland annat kommer Samhällsnyttan gå in ett ny skepnad. Vad det innebär kommer jag att återkomma till, men det kommer bli häftigt! Att komma i form-projektet fortsätter år två, byggnation av hus på tomten kommer starta och jag och Jerry fortsätter att leva vårt liv tillsammans men ändå isär fram till sommaren… för denna gången. Ja, livet är underbart, nyårslöftet får bli det vanliga, att verkligen stanna upp och njuta av varandra emellanåt! Och nu har jag en stor dotter att njuta av också under våren, jag är verkligen lyckligt lottad!

GOTT NYTT ÅR!


När klumpen i halsen ger klumpen i magen….

När man är själv med två barn så går det bra…..så länge de är friska. Jag inser att så länge min man är utomlands så kan jag hantera det mesta i vardagen, med aktiviteter och hemmets alla bestyr. Den svaga länken är bara en faktor, sjukdomar. Den senaste veckan har Hugo hostat en del på morgonen och har han klagat på halsont. Läkaren sa att det var helt vanlig förkylningshosta. Okej, phuuu, då räddade vi veckans alla jobbmöten…

I morse så började Elin hosta och klaga på halsont. Hon ser exakt likadan ut i halsen som Hugo och låter precis som hälften av barnen på förskolan och skolan. Jag får en klump i magen… Hon får inte bli sjuk nu. Jag har en fulltecknad kalender på jobb nästa vecka på allt som MÅSTE vara klart inför årsskiftet. Jag kan inte heller ”vabba ut” och låta jobbet lösa problemet. Jag vet att allt läggs på hög och måste hanteras så snart jag är tillbaks. Detta tillsammans med att vi ska åka på semester om en vecka då min man är ledig (en ledighet som FN bestämt, inte jag) gör att jag är rädd för att ha två sjuka barn med på semester.
antibiotika
Visst är det märkligt i Sverige, så fort hösten gör sitt inträde så blir vi överfallna av alla möjliga vidriga virus och bakterier. Varför? Är kylan bara dåligt för oss? Är vi mer ohygieniska på vintern? På förskolan borde de ju vara ute lika mycket på sommaren som vintern? Jag förstår det inte och det gör mig lika bekymrad varje år.

Så nu sitter jag här, nyvaccinerad för influensan, och håller tummarna att det ska rädda min januari, februari och mars. Sen äntligen startar livet igen, sjukdomarna försvinner och livet kommer åter. Synd att det inte kan vara så även under denna mörka tid….