annons

När luften gick ur…

22251220_10155858580863474_710160886_o kopia
Till sist kom han hem. Barnen och jag tog emot på flygplatsen. De stod och hoppade jämfota förmodligen 20 minuter innan hans flyg landade. Jag berättade för barnen att de varit hjältar. De har lånat ut sin pappa till landet osams i ett helt år för att att andra barn ska få leva i fred. De såg omåttligt stolta ut, samtidigt som de vägrade ta blicken från ankomstdörrarna. Så kunde jag konstatera att hans flyg landat och personer började sakta promenera mot bagagebandet. Så såg jag honom på avstånd. Jag satte mig på huk och sa ”hörni, nu ser jag pappa”. De sprang!!! Utan att ha sett honom sprang de mot ankomstdörrarna. När de fick syn på honom kastade de sig om halsen på honom så han nästan trillade baklänges. Själv stod jag med filmkameran för att föreviga detta ögonblick samtidigt som jag kämpade med tårarna. Vi är ju vana vid att han åker och kommer hem, men nu är denna omgång slut och jag är så otroligt stolt över barnen och maken som klarat att vara ifrån varandra. Jag vet att jag och maken valt detta liv, men det har inte våra barn gjort. Men vi har valt att inte fokusera på det faktum att pappa är borta, vi har valt att fokusera på att de ska känna en stolthet över att pappa gjort något viktigt i världen.

Nu stod de där med ena armen om pappa och den andra viftade med en svensk flagga. Vi åkte hem och skojade i bilen om hur många dagar som pappa skulle vara hemma nu innan han skulle iväg. Sen skrattade vi över att det inte var samma situation. Nu är hans år slut, så tillsvidare är han hemma.

Deras pappa har varit i ett av de farligaste länderna i världen. Han har varit i Syrien. Han har bott nära Damaskus. Det som slår mig är hur rapporteringen kring landet skiljer sig mot den rapportering man ser på nyheterna. Visst är det kaos i vissa delar, men i andra delar är det ett helt vanligt liv som pågår och det är så pass lugnt att min man obeväpnad kan granska fredsöverenskommelser mellan länder i mellanöstern. Däremot är det inte många mil från ett regelrätt krig. Vid en av ledigheterna valde min man att besöka dotterns skola och berätta om sitt jobb, iförd uniform. Han fick tid att berätta om detta fantastiskt vackra land Syrien, och en flicka, vars familj flytt från Syrien, fick något varmt och stolt i blicken. Hennes hemland handlade inte bara om krig och elände, det handlade om godhjärtade människor, fantastisk mat, natur och kultur.

När han väl är hemma inträffar det som alltid inträffar. Den enormt starka tröttheten trillar över mig. All energi försvinner. Jag behöver inte hålla uppe ”hushållet Nilsson” på mina egna axlar, vi är två. Jag är stolt över att jag klarat av ett år själv med barnen. Efter denna erfarenhet hyser jag enorm respekt för alla ensamstående (inte varannan vecka livet) mammor och pappor som år efter år drar hela lasset själv. Visst, jag missade något föräldramöte, glömde gympabyxorna till barnen någon gång, och fick ta in hjälp när jag fick halsfluss två gånger efter varandra. Men jag fixade det!

Samtidigt tycker jag att barnen växt med detta uppdrag. Vi har inte haft tid eller ork för att fjanta runt kring småsaker, och barnen har på största allvar tagit ansvaret för vissa saker. De klär sig själva numera och går själva till köket och äter frukost. Hugo lovade pappa att hjälpa mig med poolen, så det fanns inte en sekund i somras då jag gått ut för att fixa något med poolen som Hugo har stått bredvid ”mamma, vad ska du göra? Du vet att jag hjälper dig. Jag har lovat pappa att jag ska hålla koll på poolen, jag kan den, förstår du”. Han är sex år, med världens störst hjärta!

I den energibrist som uppstod när han kom hem så försvann mitt bloggande. Jag orkade helt enkelt inte. Jag behövde i lugn och ro landa in i det ”nygamla” liv som nu skulle uppstå. Jag och min man har en nykter syn på de utmaningar som krävs för att ”bli sambo igen” som det ju faktiskt är när man bott isär ett helt år. Det kan handla om allt från pålägg i kylen, märkliga tvättvanor, val av tv-program, som nu behöver jobba ihop sig. Jag vet att vi fixar det, och det gör vi av det skälet att vi inte underskattar utmaningarna med att vara ifrån varandra.

Nu har jag varit i Stockholm i två dagar med mitt ”andra jobb”. Lyxigt att inte behöva bekymra sig om hämtning och lämning. Jag njuter, samtidigt som jag missade den lösa framtanden på Elin som trillade ut igår. Å andra sidan har min man missat flera tänder, kul att han fick njuta av det.

Nu är det höst, vi är tillbaks i vardagen, och jag har hittat till bloggen igen. Detsamma gäller mitt hjärtebarn Samhällsnyttan som under våren genomgått ett stort förändringsarbete. Under senhösten här kommer en nylansering av Samhällsnyttan och jag hoppas att ni vill bidra så jag kan driva debatt som gör skolor och äldreboenden bättre för oss som använder dessa tjänster.


Att leva med man i FN mission går bra…..så länge barnen är friska…

Nu har min man varit på utlandsmission i ett halvår, det är bara halva tiden kvar! Livet rullar på i ett fasligt tempo och jag inser att tiden när han är iväg går snabbare nu än när vi inte hade barn. Alla vardagliga ting gör att måndagen fylls på med fredagen och man undrar lite vad som hände däremellan.

Det finns dock en sak jag fasat för. Och det är sjukdomar. Jag låg själv i halsfluss i höstas och nu har dottern varit sjuk i en vecka. Det är då livet med utlandstjänstgöringen sätts på prov. Mitt tålamod tryter, orken efter att sjuklingen väckt en tre nätter i rad tryter och alla möten som måste ställas in skapar en oundviklig och förfärlig stress över jobbet. Även om anhöriga och vänner kan ställa upp som barnvakt, så går det inte alltid att lösa. En dotter med 40 graders feber vill vara hemma hos sin mamma och pappa. Jag förstår det för jag var likadan själv. Det innebär samtidigt att mitt ”utanför familje-livet” stannar av.

Nu ska jag hinna med att ta ikapp alla möten samtidigt som min man snart kommer hem på en ledighet. Två stressmoment att hantera. Jag har ju skrivit om det tidigare, att lika kul som det är att han kommer hem, lika stressigt är det att hinna med allt som ska göras de få dagar han är hemma.
15086309_10154811984803474_119833667_n kopia
Men som vanligt, det är viktigt att lyfta blicken och lära sig att bita ihop, inse att ”det bara är ett jobb”, tänka på det viktiga arbete som min man gör för freden i denna oroliga värld och fokusera på att min flicka ska bli frisk. Men när man står där med tvätten, ett barn som vägrar ta medicin, tre avbokade möten, så är det svårt att få det perspektivet….

Jag inser att jag ska stå ut i tre månader till, för därefter försvinner ju de flesta av dessa vidriga sjukdomar i Sverige och kommer tillbaks till hösten igen. Men då är han hemma, och vi kan dela på vabben igen….


Nope, ditt barn som har ADHD är inte den jag skriver om. Jag skriver om de andra 95 procenten!

Så fort det kommer ett debattinlägg om ouppfostrade barn som skapar uppmärksamhet, brukar svaren inte vänta på sig. Men istället för artiklar där föräldrar ursäktar sitt misslyckande, så ökar antalet föräldrar till barn med ADHD som skriver om hur de känner sig attackerade av inläggen om de ouppfostrade barnen. ”Du ska veta att jag arbetar med mitt barns sjukdom varje dag”, ”du vet inte hur det är att ha ett barn med ADHD” osv. Jag förstår faktiskt inte varför föräldrar till barn med ADHD känner sig så attackerade. Av Sveriges barn har cirka 5 procent ADHD, vilket betyder cirka ett barn i varje klass. När jag möter barn i skolorna så är det betydligt fler än fem procent som inte hälsar tillbaks om jag hälsar på dem, som kallar mig för kärring om jag informerar om att de kastat skräp på marken, som inte säger förlåt om de råkar knuffa till en, eller ber om ursäkt för att jag fick en boll på benet när jag hämtar barnen på skolan. Det är en stor grupp ungar som helt enkelt inte är uppfostrade.

Om dessa barn hade varit väluppfostrade hade läraren inte behövt avsätta stor tid bara för att få tyst i klassrummet, vandalisering av våra offentliga rum hade inte uppgått till så höga siffror som de gör nu. Barnen hade med andra ord kunnat respektera andra vuxna, acceptera ett nej och ta väl hand om saker som inte är deras egna.
barn leker
Nu åter till dig som har barn med ADHD. Om ditt barn gått i en klass med väluppfostrade barn hade betydligt mer resurser kunnat läggas på just ditt barn. Så tack vare ouppfostrade barn får ditt barn det värre. Detta är något som är alltför vanligt idag och gör mig fundersam.

När jag nu dessutom för ett halvår får vara mamma åt en 17-årig italiensk utbytesstudent så blir jag riktigt nedstämd när hon själv frågar hur det kommer sig att svenska elever behandlar sina lärare så respektlöst. Jag inser att felet bara ligger på ett ställe. I hemmet. Du måste börja uppfostra dina barn innan de ens fyllt ett år.

Så istället för att i debatten lägga fokus på de fem procent som har en diagnos, så borde vi lägga fokus på de övriga 95 procenten och se till att de är uppfostrade och kan agera i en miljö med andra människor. Så hem och jobba med er. Konkreta, enkla förslag är att en treåring ska kunna sitta still vid matbordet, duka av sin tallrik, säga tack för maten och ställa tillbaks sin stol. Att kunna hälsa och ta i hand och säga sitt namn och förstå att ett nej inte omvandlas till ett ja om man tjatar tillräckligt länge. Det du får i andra änden av den processen är ett barn som känner sig trygg i de ramar som finns och hela familjen kan äta en middag i lugn och ro. Det du som förälder gör är dessutom att öka chanserna för att de barn som har ADHD får en bättre miljö i skolan. Det tycker jag de är värda!


Livet är skört, men världen är min!

15942321_10154992266323474_378119140_n kopia
Jag och fina Carina!

Cancer, denna sjukdom gör att jag får ont i magen bara jag tänker på den. Den känns så ond, så orättvis och så fruktansvärd! Varför drabbar den goda människor? Människor som bara vill andra väl, jag känner flera. Bara förra året drabbades min familj då min mans kusin gick bort endast 28 dagar efter cancerbeskedet, min mans moster gick bort efter några månader. När jag tänker på dessa goa älskade människor kan jag bara ställa frågan varför?

För något år sedan fick jag den stora äran att träffa Carina. Det stora var faktiskt att träffa henne, inte den tv-inspelning jag skulle vara med i efter att hon sminkat mig. Jag kommer ihåg att tiden bara flög iväg, hon berättade sitt livs historia och jag min och efteråt kändes det som att vi känt varandra länge. Jag kommer ihåg att hon såg att jag var lite nervös och avslutade med ”kom igen Karin, kör järnet nu!” och vi fick ett stort skratt tillsammans. Snacka om att avdramatisera med finess! Det som också slog mig var att jag aldrig tidigare känt mig så fin på utsidan som när Carina fixat hår och smink!

Så fick jag reda på att hon nu drabbats av en cancer som ger henne max ett år kvar att leva. Återigen ställs frågan på sin spets, varför ska de goda drabbas?? När jag då ser på TV4 Cancergalan så gör återigen Carina det stora, hon bad Magnus Uggla spela ”Världen är din”. Carina vet att hennes dagar är räknade, men hon ville likväl sända ut budskapet i Magnus låt, som ber oss att göra det bästa av de dagar vi har på denna jord. Carina vill även berätta att Du kan göra vad du vill, inget kan hindra dig, VÄRLDEN ÄR DIN! Tack Carina, jag lovar dig att jag ska ta världen med storm, jag ska leva livet till fullo och njuta. Jag ska även berätta om dig för mina barn och berätta att du är min inspiration. Att du lärt mig hur jag ska lära min barn att faktiskt ta till vara på varje dag! Jag ska tänka på dig när jag faller in i vardagstrallen och gnäller över skitsaker, och skärpa mig! Jag ska skärpa mig, Carina, för att du lärt mig det!

Tänker ofta på hur åren gått, jag blev gammal ett till tre
Det är först nu som jag har förstått, ångrat att jag inte tog tillvara det
Medans du tycks som har allting kvar. Inte fattat vilken grej

Du är lyckligt lottat du som har, allting framför dig.
Ta plats min vän, världen är din
Nu finns det inga men, sätt den i spinn.
Snurra den du
Höj våga vind, det är det i nu
Världen är din

Du kan animera filmer som, sätta kvar en liten tusch
Eller också göra helt tvärtom, börja på en etablerad dramakurs
Kan den nya show på youtube va, morgondagens komedi
Eller ska du lämna allt och dra, du som är ung och fri
Ta plats min vän, världen är din
Nu finns det inga men, sätt den i spinn
Snurra den du
Höj våga vind, det är det i nu
Det är bara nu
Världen är din

Innan du vet ordet av, har dagarna försvunnit bort
Du frågar då precis som jag
Hur kunde livet va så kort
Ta plats min vän, världen är din
Nu finns det inga men, sätt den i spinn
Snurra den du
Höj våga vind, det är det i nu
Det är bara nu
Världen är din
Det är det i nu, det är bara nu
Världen… är… din


Tonårsmamma också? Jo, jag tackar!

Jag har legat lågt ett tag på bloggen. Det beror inte på lathet, jag har helt enkelt inte orkat. Det har varit en hetsig tid fram tills nu. Jerry kom hem, vi skulle hinna med en resa tillsammans och därefter var det julhelgen med släkten, och annandagen var det dags för Jerry att packa och åka tillbaks till missionen. Fyra timmar efter att han åkt flyttade en utbytesstudent hem till oss. En 17-årig italienska behövde nytt boende. Som vanligt kan man ju läsa dessa mail där någon behöver hjälp och hoppas att någon annan löser det, men jag tänkte att vi faktiskt kan hjälpa till. Jag kände att det vore roligt att låta henne bli en del av vår familj och återigen ge den internationella dimensionen till barnen, samtidigt som jag kanske kunde lära mig lite italienska (då min svägerska kommer från Italien). Sagt och gjort, hon är nu på plats, men det var många känslor förra veckan.

Vi hann liksom inte riktgt hantera att Jerry åkt igen förrän det skulle komma in en ny person i huset. Jag vet att det är viktigt att vi får vara lite ledsna när han åker, men nu fanns det liksom inte tid för det. Lite extra har det nog tagit på krafterna, men det har redan gett mer tillbaks än vad det tagit. I vanlig ordning är ju barn duktiga på att hantera förändringar, så det tog väl en dag, så kallade barnen henne för storasyster och satt i hennes knä och gosade.

Därefter kom nästa dimension in i det hela. När vi var och handlade och hon gick med sina kompisar en stund, så fick jag ett sms som började med ”hej mamma,….”. Jag fick stanna upp, jag har småbarn som inte skickar sms till mig, så detta var mitt livs första ”hej mamma”-sms. Det kändes stort och konstigt och samtidigt kul.

Att ta ansvar för en 17-åring är inte helt självklart, men jag väljer att se alla de fördelar som finns med detta. Jag har under dessa få dagar haft diskussioner som jag aldrig haft tidigare, jag har dessutom haft många skratt och lärt mig hur man äter i Italien en vardag. Jag har redan fått inse att en 17-åring kan verka vuxen, men trots allt är de ett barn ännu. Det är viktigt att inte vaggas in i en falsk förevändning om att de kan helt behandlas som vuxna. Att ta ansvar i flera led är fortfarande svårt. Så vi har en spännande vår att möta.

Efter ett nyårsfirande tillsammans börjar nu ett 2017. Vad kommer att hända då? Mycket spännande saker är på gång. Bland annat kommer Samhällsnyttan gå in ett ny skepnad. Vad det innebär kommer jag att återkomma till, men det kommer bli häftigt! Att komma i form-projektet fortsätter år två, byggnation av hus på tomten kommer starta och jag och Jerry fortsätter att leva vårt liv tillsammans men ändå isär fram till sommaren… för denna gången. Ja, livet är underbart, nyårslöftet får bli det vanliga, att verkligen stanna upp och njuta av varandra emellanåt! Och nu har jag en stor dotter att njuta av också under våren, jag är verkligen lyckligt lottad!

GOTT NYTT ÅR!