annons

Semesterplanering

Det börjar närma sig semester. Då står vi inför planerandet. Ska man hinna med nöjesparkerna? Ska man ta Astrid Lindgrens värld igen? Ska man resa iväg utomlands? Det finns några saker som jag önskar att en semesterplanering ska innehålla. Det viktigaste är slötid. Att låta familjen ligga under täcket i soffan slappa och inte ha några planer. Att spela spel ihop och bara vara. Det kostar dessutom inget, men ger kvalitetstid till hela familjen. Att släppa telefonen är grundförutsättningen.

Glöm inte heller att ladda batterierna som par. För er som har möjlighet, gå ut och ät middag själva och få tid för varandra. Inför höstens alla sjukdomar och mörker behövs batterier som är laddade inte bara med sol utan även med kärlek och glädje.

Sommaren och semestern kan vara en bra tid för att gemensamt lära barnet att sova i sitt eget rum och sin egen säng. Det är ljust ute så man är inte lika trött som om man ger sig på detta i december. Det är en investering vars avkastning kommer långt framöver då ni som föräldrar får egentid i er säng. Barnen får dessutom lära sig att sova i sin egen säng, något som gör dem stolta och glada.
jerry hugo
Så det gör inget om det inte är fullt med aktiviteter, barn är fantastiskt duktiga på att hitta på saker själva. Igår förvandlades våra barns såpbubblor till en magisk trollformel som förvandlade alla till monster. Den leken pågick i två timmar. Totalt ologisk för mig, men barnen älskade den och leken höll dem sysselsatta helt för sig själva.

Så välj ut vad som är viktiga projekt som ni tillsammans kan göra i sommar, få egentid som par bara ”häng” med era barn i sommar.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

I jämställdhetens namn, hur långt har vi kommit i praktiken?

Det är så härligt nu, finklädda barn på väg till och från skolavslutningar. Blommor i håret, glittriga klänningar, finskjortor, uppgivenheten från föräldern när de tittar på gräsfläcken på barnens vita byxor som uppstod i all hast på väg mot skolan. De flesta ser fram emot sommaren och allt som hör därtill. Visst minns jag själv när skolavslutningen närmade sig. Ett låååångt sommarlov med bad och kompisar hägrade.
E första skolavslutning
(Elins första ”skolavslutning” på förskolan)
Dock kunde jag göra en högst ovetenskaplig analys av skolavslutningarna. Många väljer att gå ut och äta eller fika efter avslutningen. Trevligt och det är när jag tittar in på dessa caféer som jag gör reflektionen. Tillsammans med barnen sitter bedömt 80 procent mammor och 20 procent pappor. Vart har alla pappor tagit vägen? Är de iväg på det viktiga mötet så att de inte kunde boka om? Om bara en förälder kunde ta ledigt, varför kunde bara 20 procent av männen ta ledigt? Varför kunde 80 procent av kvinnorna avsätta tid för skolavslutningen? För mig är detta ett typexempel på att många föräldrar talar om vikten av jämställdhet i hemmet, men är totalt oförmögna att efterleva det i praktiken.

Samtidigt vill jag inte enbart ge skulden till männen, jag tror att det finns lika många mammor som anser att det är just de som ska gå på skolavslutningen. På något sätt så är vi mammor lika gammeldags i vårt tänk gällande vem som ska närvara på saker som berör våra barn.

Hur ska vi då få våra barn att bli verkligt jämställda? Jo, det kan vi BARA lära dem genom att själva föregå med gott exempel. Så för er pappor som anser att jobbet var viktigare, skärp er! Inget jobb i världen är viktigare än att barnet kan få visa för dig vad de övat in under hela våren. Och för er mammor som anser er ha större rätt att närvara under denna underbara aktivitet, skärp er! Ni är egoistiska och sluta gnäll om ni inte tycker era män gör tillräckligt hemma, ni bjuder ju inte upp till dans! SKÄRPNING!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Att umgås med eller utan barn.

Att vara en i gänget är något vi vill lära våra barn. Det är väl alla föräldrars önskan att barnen ska få goda vänner som kan stå vid deras sida under alla år. Med dessa kompisar ska de hitta på roliga saker. Kring 4-års åldern märkte vi att det började med våra barn, önskan om att följa med kompisar hem och leka. Detta tycker jag är toppen. Om barnen ska ha underhållning på helgen så är det lekplatser eller lekland som gäller för att få utlopp för sina aktivitetsönskningar.

Jag har dock tyckt att det är viktigt att lära mina barn vad en god vän är genom att låta barnen delta när vi umgås med vänner (och då pratar jag inte om barnfria fester eller liknande, jag pratar om de tillfällen vi hade innan vi skaffade barn och umgicks med våra vänner på café, åkte båt, gick på stan etc). Dessa vänner behöver inte ha barn och en lördag kan handla om att sitta med när man tar en kaffe på ett café och pratar med polaren, utan att fokuset är på barnet eller att aktivera det.
hugo och jimmy på havet
I fredags handlade det om att åka båt på havet med polare. Väldigt sällan ser man kompisar i vår vuxna ålder som bara hänger och umgås där barn i 3- till 5-årsåldern är med, utan att barnen för den sakens skull står i centrum. Varför? Har man inte lärt sin 4-åring att sitta still en timme på ett café? Har man inte lärt barnen att det ibland inte handlar om dem? Utgår man från att det inte funkar så man inte ens provar? Har man inte lärt barnen att ibland får man underhålla sig själv sittandes på en och samma plats?

Jag hoppas att genom att låta mina barn observera vår vuxenvänskap kan detta ge barnen vägledning i hur de ska vårda sina vänner i framtiden. Samtidigt som våra barn får enormt mycket av våra polare i form av perspektiv och kunskap.

För våra barn har det betytt att det finns dagar då våra barn själva inte låter leklandet eller lekplatsen eller sina egna kompisar står överst på önskelistan att göra. Det kan stå att umgås med våra vuxenpolare, oavsett om de har barn eller inte, och oavsett om de har leksaker eller inte. Jag tycker det är häftigt!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Jag är mamma, so what?!

Det finns ett oändligt antal barnpsykologer som i analys efter analys påvisar vikten av att som förälder alltid vara nära sitt småbarn. Mammans roll framhävs särskilt. Under ungefär ett och ett halvt år har vi i Sverige förmånen att vara hemma med våra barn. Under denna tid vågar vi knappt lämna barnen till någon annan ”då mamman och pappan är det viktigaste för att barnen ska känna trygghet”. Det får mig osökt att tänka på hur barn mår runt om i världen. Är amerikanska barn extremt otrygga då de växer upp med föräldrar som ibland måste återgå till arbete efter sex veckor? I länder där större sociala sammanhang tar hand om barnen, känner de sig mer otrygga där? Svaret är nej, barn känner sig ungefär lika trygga världen över, men i Sverige ökar den psykiska ohälsan, både hos barn och vuxna. Är det dags att vakna upp och rannsaka vårt beteende?

Jag tillhör den grupp av mammor som faktiskt vill tona ner vikten av mig själv. Jag vill inte undvika ansvar, jag vet att jag tar ett stort ansvar för mina barn. Men jag anser att mina barn måste få en större omgivning där de känner sig trygga redan från småbarnsåren, utöver sina föräldrar. Ett barn som aldrig sovit borta kommer inte vid 4 års ålder att helt plötsligt komma på att det vore roligt att inte sova nära mamma och pappa.

Vi lämnade våra barn i fem dagar till mina föräldrar när de var 1 år och 3 månader, respektive 4 månader gamla. Detta för att vi skulle åka iväg på ett bröllop som skulle äga rum i flera dagar utomlands. För många framstod vi som egoistiska. HUR kunde, framför allt jag som mamma, lämna bort mina små barn så länge? Resultatet var glada stimulerade barn, två utvilade föräldrar och trötta, men nöjda mormor och morfar.
tennis
(Foto på mig, taget av Elin under en av mina tennisträningar

Jag är dessutom så egoistisk att jag två gånger i veckan fokuserar på mig och spelar tennis i en timme. Då maken ofta är bortrest får barnen lära sig att själva sitta stilla och titta på. Det har de gjort sedan de var 2 respektive 3 år gamla. Det har gått alldeles utmärkt, och ibland om de missköter sig säger mina tennispolare till barnen. Jag blir enormt tacksam för detta, jag tror ju nämligen att barn måste kunna få tillsägelse från någon annan än mig. Dessutom mår jag som mamma otroligt bra efter en timmes hård träning och goa skratt. Nog inser jag att resultatet av denna timme är positivitet som sprids till barnen.

Min man ska resa utomlands ett år för att arbeta för fred via FN. Då kommer frågorna, ”hur kan du som pappa resa iväg så länge utan barnen”? Och till mig kommer frågan, ”hur kan du släppa iväg honom?” Jo, vi tycker att det är viktigt att ge barnen perspektiv på olika värden i livet. Att pappa ska åka ut i världen för att säkerställa att andra barn får leva i fred, är den diskussion som står i centrum hemma, snarare än att han ska åka bort. Tryggheten kommer på distans via digitala tekniken, tillsammans med vänner och familj som blir mer närvarande.

Måhända är vi i mångas ögon egoistiska, men ibland kommer barnen spontant och säger att de älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar. I nästa mening säger de att de vill åka till mormor, morfar, farmor eller farfar, eller några av våra vänner, ”de har ju så roligt där”. Väl där har barnen inte alltid tid att prata när jag ringer, något som inte tär på min självkänsla, jag känner snarare stolthet över att jag gjort mina barn så trygga att de vågar åka iväg på äventyr.

Så snälla föräldrar, sluta sätt er själva som föräldrar i centrum, sätt lycka i centrum istället. Otrygga barn är vanligt i Sverige och än vanligare är olyckliga föräldrar. Jag tror att detta kan förebyggas genom att vi som vuxna skapar en lycka i livet även utanför barnuppfostrandet, och då måste vi våga lämna bort dem. De största vinnarna på lyckliga föräldrar är nämligen barnen. Men då måste ni våga släppa taget tidigt, vilket verkar vara svårt för många curlande mammor och pappor i Sverige idag.

PS. Denna artikel skrev jag som ledare i lokaltidningen Spegeln, vill du läsa den där hittar du den på länken här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Varför pratar vi inte om vad som händer efter en graviditet?

Så står man där, lite skamsen och kan inte hålla tätt. Det är pinsamt och det spelar ingen roll hur mycket man än försöker, det går inte. Och sen har vi det där ordet som man bara säger om man skojar, hemorojder. Du känner dig aldrig ren och du skäms inför din partner. Sen har du pigmentränderna, strecken på magen påminner om att du varit gravid och de markerar hur din mage ökat om omfång. Också håret, varför tappar man så mycket hår? Slutligen måste vi prata om de hormonella förändringarna, finnar kommer tillbaks, du är konstant trött och du måste börja experimentera med preventivmedel och du konstaterar att du inte längre reagerar på samma sätt som du gjorde före graviditeten.

Varför kan vi inte tala om dessa saker? Jag tror att en majoritet av oss har en eller flera av åkommorna beskrivna ovan. Likväl så ska vi inte diskutera det, det är något skämmigt och något som ska hållas tyst om. Under tystnad eller genom att skylla på något annat genomgår kvinnor operationer för att reparera den skada som skett. Och ibland upplevs det som att sjukvården på något sätt anser att vi kvinnor ska ta det som naturligt, ”då vi ju faktiskt har fått barn”.

Jag tror inte att tydliga varningar hade fått mig att inte vilja ha barn. Men jag tycker om att vara informerad. Jag hade uppskattat om någon kunde berättat för mig att detta är väldigt vanliga fenomen. Måhända hade man dessutom tagit barnmorskans tjat om att äta allsidig kost på allvar. Nog för att man försökte äta bra, men om någon kunde informerat att trycket på analöppningen blir så stor när man är gravid att man kan få hemorrojder så hade man gått det extra steget.
elin och jag
Det är dags för oss kvinnor att vara öppna med dessa besvär, det är först då som sjukvården kommer sluta hyscha med det. Och för dig som vill vara en god partner, kvinnan klagar inte för att det är roligt, hon klagar för att hon har kraftiga besvär, men hon orkar oftast inte ta tag i det när barnen är små för det är så mycket annat att hantera. Pinsamma besvär tar man inte tag i så lätt, så vi går hemma och skäms för omgivningen. Så du som partner, uppmuntra din kvinna att söka för de besvär hon fått efter graviditeten, hon behöver det för att må bra i livet.

Och barnmorskor och läkare, bli bättre på att veta hur kvinnliga hormoner påverkas av graviditet och informera om vilka exakta besvär som oftast uppträder. Det viktigaste är att inte marginalisera problemen bara för att de kan sättas samman med en graviditet. De måste åtgärdas omgående, och bland en uppsjö av olika så kallade jämställdhetsproblem så är detta en fråga som klart ligger inom området!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn