annons

När hjärtat är större än vad man själv tror!   Recently updated !

Det är mycket nu. Elin har börjat skolan, Hugo går sista året på förskolan och kan inte längre luta sig på storasyrran, nya morgonrutiner med ett barn som ska ha frukost och ett barn som inte ska ha, packa gympakassar och komma ihåg informationslappar. Dessutom har jag extremt mycket på jobb, vilket kom till sin spets när fritids ringer en kvart innan jag ska hålla i en konferens. När allt detta är på gång och jag måste hantera allt själv, så finns det inte energi kvar för något mer ska gå fel. Vad händer då? Ljusen på bilen slutar funka. Att ljusen går sönder är egentligen en liten skitsak, men på en amerikansk monsterjeep så ska det gärna vara liiiiiiite mer komplicerat. Jag har gjort det förr men tajmingen med en fullpackad helg och inga bilfirmor öppna i byn kunde inte varit sämre. Tillsammans med allt annat när Jerry är borta, så blir detta en grej för mycket. Liksom droppen som får bägaren….. känsla.

Jag försöker lyckas, min pappa har lärt mig en del om bilar, man ska kunna byta däck och lampor och veta vad alla lampor på instrumentpanelen betyder. Jag suckar, längtar efter Jerry som löst det på fem minuter, tittar in mot vardagsrummet där barnen har fredagsmys. JAG VILL KLARA MIG! Jag vill inte framstå som gnällkärring nummer ett när Jerry är borta. Jag måste bita ihop, klara det och gå vidare.

Jag inser att jag måste ge upp, jag drömmer mig över till USA där fruar i samma situation som jag, kan få hjälp med just saker som detta. Jag stegar in i huset, är lite sur men inser att jag måste släppa det och försöka lösa det på något sätt under de få timmar jag inte är iväg under helgen. DÅ KOMMER DET! Ett sms från en polare. Kort och koncist ”Ska jag komma över och fixa lamporna?”. Helt plötsligt blev livet lite ljusare. Jag frågar när det passar honom. Han svarar ”är där om fem minuter”. Jag påpekar att det faktiskt är fredagskväll och hans sambo ska få barn vilken dag som helst. Han svarar bara ”lugnt, jag kommer”.
20160826
Det tog inte lång stund förrän Martin fixat lamporna. Det hade hunnit bli mörkt ute och jag höll i ficklampan. Jag noterade att han hade tre armband på armen, jag frågade vad de stod för. Det första var ”fuck cancer”. Det andra var ett armband där man stöttar människor som arbetar i uniform och utsätts för våld i tjänsten. Det tredje var soldier to soldier, för att stötta anhöriga till de som dött i strid.

Jag stod där stum av flera skäl. Att ställa upp sådär, trots att han inte visste hur mycket jag verkligen behövde hjälpen just idag, och samtidigt överraskas över de fina statements han gjort med sina armband.

Imorgon är det dags att besöka regementets dag i revinge. Det ska bli kul för barnen att få träffa pappas kollegor och vänner och att allmänheten får se revinge, vars många soldater just nu riskerar sina liv i Mali. Det handlar om att stötta varandra och imorgon kommer jag träffa fler som jag. Fler mammor och pappor, vars bilar går sönder, vars barn blir sjuka, vars släktingar och vänner som ifrågasätter vårt sätt att leva. Ett liv som innebär att en medlem i familjen försakar familjen för att arbeta för att andra familjer ska få leva i fred och frihet.

20160829

Och medan Jerry jobbar för fred under FN-flagg är jag så otroligt tacksam för sådana som Martin och Sofie, ni tror att ni hjälpte mig med en liten skräpsak ikväll, men i mina ögon var ni ikväll hjältar, riktigt goa hjältar!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

När sociala medier exploderar   Recently updated !

Jag tror vi är många som har haft svårt att släppa bilden på den lilla pojken Omran 5 år, som skadades i en bombattack i Syrien. Jag kom på mig själv att jag grät när jag såg bilderna på tv. Jag grät för att det är ett skadat barn. Barn är oskyldiga och har inte bett om krig. Jag grät för att jag har en 5-åring hemma, tänk om samma hade hänt honom? Och med gråten i halsen la jag ut en bild på Hugo och Omran och jämförde deras situation. Jag vill att vi i Sverige ska veta hur bra vi har det som gör att vi får leva i fred, och även påminna oss om att inte ta freden för given. Inlägget såg ut såhär:

h bild krig

Min önskan var att folk skulle reagera, men jag trodde inte att Facebook skulle explodera! I dagsläget har 470 000 personer nåtts av inlägget, 120 000 personer har klickat på inlägget, 5 700 har tryckt på ”gilla”-knappen, 1770 har delat inlägget, och 206 har kommenterat inlägget. I kommentarerna kan man hitta hjärtliga sympatier för pojken, diskussioner kring Omrans existens eller ej, hur Sverige berörs av invandring, synen på ISIS och att strida i religionens namn.

Först var jag lite chockad över alla reaktioner, och funderade på att stänga av flödet, men insåg snabbt att det är just detta som är demokrati. Jag kan lägga upp vad jag vill och folk kan reagera på olika sätt inför det. Visst har jag synpunkter på vad vissa skriver och de som nättrollar borde se sig själva i spegeln och lägga av, men vi har inget att vinna på att sätta upp pekfingrar, verka lite bättre än alla andra och styra diskussioner, vi ska vara tacksamma för att folk tycker till. Det är det fria ordet som jag är stolt över i vårt land. Det betyder att jag får tycka som jag vill och samtidigt skärpa mina argument.

Och gällande Omran, barn som krigets offer finns överallt och jag tror att vi bara har att tjäna på att sprida budskapet om hur krig förstör barn

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Sex veckor utan pappa….

Idag firar min man sex veckor i missionen. Tiden har mest flugit förbi, och det kan kännas som att det inte hänt så mycket. Men när man tänker efter har det hänt massor, främst i barnens liv. Om vi summerar har Elin:
– fått sin första läxa
– tappat sin första tand
– fått ytterligare två lösa tänder
– slutat på förskolan
– börjat på fritids
– börjat första dagen i skolan
– träffat sin första kompis i skolan
– sovit över hos kompis
– läst sin första mening själv i en bok
– fått ett trauma så stort att hon smällde igen dörren så en böcker trillade ner från bokhyllan utanför
e i skolan
Hugo har:
– blivit äldst på förskolan
– beskrivit sitt ansvar med att vara killen i huset och hjälpa mig med pumpen till poolen
– fått en lös tand
– lärt sig vika sina egna kläder
– börjat använda en tandkräm för större barn
– sagt en hel mening på engelska (I love you, mummy)
– blivit av med sin första vårta under tån
– slutat bita av alla naglarna

Kanske kan det te sig som inte så viktiga saker, men för oss är det enormt stort. Att lämna på skolan är en helt annan grej än att lämna på förskolan. Tryggheten i den omfamnande förskolepersonalen finns inte på samma sätt, vilket är helt naturligt, men förändringen är stor för främst mig som förälder. Det handlar om att bita ihop och uppmuntra Elin så hon tycker det är kul, vilket hon tycker. I morse när jag lämnade henne hade inga av hennes kompisar kommit, jag frågade om jag skulle stanna tills de kom, hon svarade att jag skulle åka och känslan av att se henne gå runt och titta på de andra som lekte gjorde ont i hjärtat. Det är ju inget konstigt, jag vet att hon reder det och jag måste se glad och stolt ut när hon vandrar iväg, även om jag bara vill smyga efter och krama henne tills kompisarna kom. Hennes summering av hur dagen varit var enbart positiv. Samtidigt har de nya rutinerna med att lämna barnen på olika ställen börjat sätta sig, men oj vad det tar på krafterna att som ensam förälder göra alla dessa ändringar.

Och i missionen rullar livet på i full fart för min man. Han behöver göra tester som är ganska kluriga vilket tar enormt mycket av hans tid. Detta gör i sin tur att det väldigt sällan passar med att prata med barnen. Det är tufft, tufft för honom och tufft för barnen att inte hinna gå igenom vardagen. Men det är bara en månad kvar tills han får komma hem. Och lika mycket som jag längtar efter att han kommer hem, har jag redan börjat känna lite stress för att stuva om i jobbkalendern för att ”hinna” träffa honom och familjen när han är hemma. Det får inte bli stress, samma hemska stress som det blev innan han åkte. Vi får se om vi lyckas….

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

SKÄMS FÖRÄLDRAR!

I morse läste jag en ledare i Expressen angående skolan. Där konstateras att var femte barn i skolan väljer att använda öronproppar för att kunna koncentrera sig. VAR FEMTE BARN!!!! Tänk själva om man ska formulera något viktigt på jobbet, tänk om man inte kunde hitta lugn och ro någonstans, frustrationen hade varit ett faktum. Hur har det kunnat bli såhär? Jag blir så upprörd att jag saknar ord. Min dotter ska börja skolan i höst, är det till detta sammanhang jag ska skicka henne? Ska hon komma hem, trött över det faktum att hon inte kan ta del av undervisningen på grund av att andra barn är så stökiga? Vad händer? Har lärarna gett upp? Varför strejkar inte lärare, för att få lugn i klassrummet? Varför händer inget? Hur länge ska detta få pågå? När ska vi föräldrar inse att vi är en stor del av problemet?

defaultLekplats

Jag fullständigt kokar inombords. Nu får vi faktiskt ta oss i kragen och börja uppfostra våra barn hemma. Vi kan inte lägga allt i knäna på lärarna, vi måste kunna lära våra barn att vara tysta om en annan vuxen (läs läraren) säger åt dem att vara tysta. Vi måste kunna samverka med lärarna för att tillsammans jobba med de barn som har svårt för detta. Sluta se det perfekta barnet i ditt barn. Om ditt barn inte kan vara tyst i klassen har du misslyckats som förälder! De som har bokstavskombinationer är en grupp och den har skolan koll på, jag talar om de som helt enkelt är dåligt uppfostrade, och jag tror det är en majoritet av barnen som stör. Barnen är vår framtid. Det är de som ska utbildas för att skapa spännande innovationer som säkrar vår välfärd, det är de som ska styra vårt land när vi blir gamla. Hur kan vi missbruka vårt uppdrag som föräldrar så pass att var femte barn inte ens kan försöka lära sig i skolan utan att ta på sig öronskydd! Skäms föräldrar, SKÄMS!!!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Att vara borta…

Min man är borta mycket i fredens tjänst och jag skulle nu själv känna på hur det känns att vara ”borta” från barnen. Jag fick möjlighet att turista i ett land där min man arbetar för fred. Detta har gett mig förmånen att få ännu mer känslor inför det uppdrag som fredsarbetare utför. Jag kommer i kommande inlägg beskriva detta, men i detta inlägg vill jag beskriva det som Elvis sjöng ”walk a mile in my shoes”, det vill säga att jag själv skulle få uppleva att vara ifrån barnen, precis som min man har det.

Måhända tycker man att man hemma drar det tunga lasset, men så är verkligen inte fallet. Fredsbevarande arbetar under hård press, dels utifrån att leverera på arbetet under mycket svåra förhållanden, men även att försöka hålla kontakt med familjen hemma och vara delaktig i det som sker barnen. Jag vet själv hur krångligt det kan vara att ha fått hem två trötta barn från förskolan som sedan ska prata med pappa över telefon som krånglar med uppkopplingen. Just när pappa ringer så badar de dessutom, eller pysslar, äter eller kollar på tv. Att jag då skulle avbryta detta för att pappa vill prata i femte uppringningsförsöket brukar skapa gnäll, även om de vill prata med pappa. Vardagen tar ut sitt.

Denna veckan fick jag uppleva hur min man har det. Under denna vecka som jag nu varit borta har Elin tappat sin första tand. En stor grej och vi gick båda miste om fixandet med tandfen etc. Barnen tog lite olika simborgarmärken. Allt detta är självklart och roligt som de gjort med sina mor- och farföräldrar. Och jag vill inte att det skulle vara ogjort på något sätt, men jag inser att det kan vara tufft att uppleva det ”på håll”. Att inte kunna krama om henne när tanden kom ut, att inte titta på henne då hon stolt tryckte ut tungan genom det hål som blev efter tanden, eller när hon fick ta emot de olika simmärkena. Små, enkla saker, men världsstora för barnen och oss föräldrar. Och så är man inte där….
hjärta
Elin är stolt över det pappa gör, ”han har ett stort hjärta”
Foto: Jenny Pressing

Jag kommer att vara där när Elin börjar skolan, jag kommer vara där när Hugo tappar sin första tand, men inte min man. Ska han få skylla sig själv? NEJ och jag förstår nu varför. Jag har själv sett barn som längs vägarna i det område där min man arbetar vinkar med stora leenden (både med och utan tänder) så fort FN-bilen kör förbi. De gläds över det faktum att någon, från ett land långbortifrån väljer att lämna sin trygga tillvaro och arbeta för att de ska få en trygg tillvaro. Det var bara tio år sedan det pågick ett krig på platsen. Även om dessa barn inte var födda då, är deras föräldrar exakt medvetna om hur det är med bomber som slår sönder familjer och hem. Det FN gör är en liten bidragande faktor, om än komplex, för att bibehålla freden. Jag förstår nu att leendet från det lilla barnet vid sidan om vägen är förklaringen till varför min man gör det han gör. Det finns inga pengar i världen som kan betala det faktum att man går miste om alla stunderna med sitt eget barn om man inte gör det för att man har ett kall. Ett kall om att bidra till fred. Ett kall om att skapa en bättre värld för fler. I länken nedan kan ni ta del av en film som hedrar de FN-Observatörer som fick betala det högsta priset i sitt arbete för fred för exakt tio år sedan. Det är en gripande film som ni bör titta på. Vad som särskilt fastnade i mitt sinne var taget ur ett av del tal som hölls, ”men and women, trained for war, but serving in the name of peace”. Exakt så är det. Detta måste fler i Sverige förstå! Själv ska jag nu åka hem, ta tag i vardagen, tacksam för allt jag fått lära mig. Tacksam för att jag bor i ett land som har fred och tacksam för att min man vill arbeta för fred.

Filmen från minnescermonin

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn