annons

När sociala medier exploderar   Recently updated !

Jag tror vi är många som har haft svårt att släppa bilden på den lilla pojken Omran 5 år, som skadades i en bombattack i Syrien. Jag kom på mig själv att jag grät när jag såg bilderna på tv. Jag grät för att det är ett skadat barn. Barn är oskyldiga och har inte bett om krig. Jag grät för att jag har en 5-åring hemma, tänk om samma hade hänt honom? Och med gråten i halsen la jag ut en bild på Hugo och Omran och jämförde deras situation. Jag vill att vi i Sverige ska veta hur bra vi har det som gör att vi får leva i fred, och även påminna oss om att inte ta freden för given. Inlägget såg ut såhär:

h bild krig

Min önskan var att folk skulle reagera, men jag trodde inte att Facebook skulle explodera! I dagsläget har 470 000 personer nåtts av inlägget, 120 000 personer har klickat på inlägget, 5 700 har tryckt på ”gilla”-knappen, 1770 har delat inlägget, och 206 har kommenterat inlägget. I kommentarerna kan man hitta hjärtliga sympatier för pojken, diskussioner kring Omrans existens eller ej, hur Sverige berörs av invandring, synen på ISIS och att strida i religionens namn.

Först var jag lite chockad över alla reaktioner, och funderade på att stänga av flödet, men insåg snabbt att det är just detta som är demokrati. Jag kan lägga upp vad jag vill och folk kan reagera på olika sätt inför det. Visst har jag synpunkter på vad vissa skriver och de som nättrollar borde se sig själva i spegeln och lägga av, men vi har inget att vinna på att sätta upp pekfingrar, verka lite bättre än alla andra och styra diskussioner, vi ska vara tacksamma för att folk tycker till. Det är det fria ordet som jag är stolt över i vårt land. Det betyder att jag får tycka som jag vill och samtidigt skärpa mina argument.

Och gällande Omran, barn som krigets offer finns överallt och jag tror att vi bara har att tjäna på att sprida budskapet om hur krig förstör barn

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Sex veckor utan pappa….

Idag firar min man sex veckor i missionen. Tiden har mest flugit förbi, och det kan kännas som att det inte hänt så mycket. Men när man tänker efter har det hänt massor, främst i barnens liv. Om vi summerar har Elin:
– fått sin första läxa
– tappat sin första tand
– fått ytterligare två lösa tänder
– slutat på förskolan
– börjat på fritids
– börjat första dagen i skolan
– träffat sin första kompis i skolan
– sovit över hos kompis
– läst sin första mening själv i en bok
– fått ett trauma så stort att hon smällde igen dörren så en böcker trillade ner från bokhyllan utanför
e i skolan
Hugo har:
– blivit äldst på förskolan
– beskrivit sitt ansvar med att vara killen i huset och hjälpa mig med pumpen till poolen
– fått en lös tand
– lärt sig vika sina egna kläder
– börjat använda en tandkräm för större barn
– sagt en hel mening på engelska (I love you, mummy)
– blivit av med sin första vårta under tån
– slutat bita av alla naglarna

Kanske kan det te sig som inte så viktiga saker, men för oss är det enormt stort. Att lämna på skolan är en helt annan grej än att lämna på förskolan. Tryggheten i den omfamnande förskolepersonalen finns inte på samma sätt, vilket är helt naturligt, men förändringen är stor för främst mig som förälder. Det handlar om att bita ihop och uppmuntra Elin så hon tycker det är kul, vilket hon tycker. I morse när jag lämnade henne hade inga av hennes kompisar kommit, jag frågade om jag skulle stanna tills de kom, hon svarade att jag skulle åka och känslan av att se henne gå runt och titta på de andra som lekte gjorde ont i hjärtat. Det är ju inget konstigt, jag vet att hon reder det och jag måste se glad och stolt ut när hon vandrar iväg, även om jag bara vill smyga efter och krama henne tills kompisarna kom. Hennes summering av hur dagen varit var enbart positiv. Samtidigt har de nya rutinerna med att lämna barnen på olika ställen börjat sätta sig, men oj vad det tar på krafterna att som ensam förälder göra alla dessa ändringar.

Och i missionen rullar livet på i full fart för min man. Han behöver göra tester som är ganska kluriga vilket tar enormt mycket av hans tid. Detta gör i sin tur att det väldigt sällan passar med att prata med barnen. Det är tufft, tufft för honom och tufft för barnen att inte hinna gå igenom vardagen. Men det är bara en månad kvar tills han får komma hem. Och lika mycket som jag längtar efter att han kommer hem, har jag redan börjat känna lite stress för att stuva om i jobbkalendern för att ”hinna” träffa honom och familjen när han är hemma. Det får inte bli stress, samma hemska stress som det blev innan han åkte. Vi får se om vi lyckas….

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

SKÄMS FÖRÄLDRAR!

I morse läste jag en ledare i Expressen angående skolan. Där konstateras att var femte barn i skolan väljer att använda öronproppar för att kunna koncentrera sig. VAR FEMTE BARN!!!! Tänk själva om man ska formulera något viktigt på jobbet, tänk om man inte kunde hitta lugn och ro någonstans, frustrationen hade varit ett faktum. Hur har det kunnat bli såhär? Jag blir så upprörd att jag saknar ord. Min dotter ska börja skolan i höst, är det till detta sammanhang jag ska skicka henne? Ska hon komma hem, trött över det faktum att hon inte kan ta del av undervisningen på grund av att andra barn är så stökiga? Vad händer? Har lärarna gett upp? Varför strejkar inte lärare, för att få lugn i klassrummet? Varför händer inget? Hur länge ska detta få pågå? När ska vi föräldrar inse att vi är en stor del av problemet?

defaultLekplats

Jag fullständigt kokar inombords. Nu får vi faktiskt ta oss i kragen och börja uppfostra våra barn hemma. Vi kan inte lägga allt i knäna på lärarna, vi måste kunna lära våra barn att vara tysta om en annan vuxen (läs läraren) säger åt dem att vara tysta. Vi måste kunna samverka med lärarna för att tillsammans jobba med de barn som har svårt för detta. Sluta se det perfekta barnet i ditt barn. Om ditt barn inte kan vara tyst i klassen har du misslyckats som förälder! De som har bokstavskombinationer är en grupp och den har skolan koll på, jag talar om de som helt enkelt är dåligt uppfostrade, och jag tror det är en majoritet av barnen som stör. Barnen är vår framtid. Det är de som ska utbildas för att skapa spännande innovationer som säkrar vår välfärd, det är de som ska styra vårt land när vi blir gamla. Hur kan vi missbruka vårt uppdrag som föräldrar så pass att var femte barn inte ens kan försöka lära sig i skolan utan att ta på sig öronskydd! Skäms föräldrar, SKÄMS!!!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Att vara borta…

Min man är borta mycket i fredens tjänst och jag skulle nu själv känna på hur det känns att vara ”borta” från barnen. Jag fick möjlighet att turista i ett land där min man arbetar för fred. Detta har gett mig förmånen att få ännu mer känslor inför det uppdrag som fredsarbetare utför. Jag kommer i kommande inlägg beskriva detta, men i detta inlägg vill jag beskriva det som Elvis sjöng ”walk a mile in my shoes”, det vill säga att jag själv skulle få uppleva att vara ifrån barnen, precis som min man har det.

Måhända tycker man att man hemma drar det tunga lasset, men så är verkligen inte fallet. Fredsbevarande arbetar under hård press, dels utifrån att leverera på arbetet under mycket svåra förhållanden, men även att försöka hålla kontakt med familjen hemma och vara delaktig i det som sker barnen. Jag vet själv hur krångligt det kan vara att ha fått hem två trötta barn från förskolan som sedan ska prata med pappa över telefon som krånglar med uppkopplingen. Just när pappa ringer så badar de dessutom, eller pysslar, äter eller kollar på tv. Att jag då skulle avbryta detta för att pappa vill prata i femte uppringningsförsöket brukar skapa gnäll, även om de vill prata med pappa. Vardagen tar ut sitt.

Denna veckan fick jag uppleva hur min man har det. Under denna vecka som jag nu varit borta har Elin tappat sin första tand. En stor grej och vi gick båda miste om fixandet med tandfen etc. Barnen tog lite olika simborgarmärken. Allt detta är självklart och roligt som de gjort med sina mor- och farföräldrar. Och jag vill inte att det skulle vara ogjort på något sätt, men jag inser att det kan vara tufft att uppleva det ”på håll”. Att inte kunna krama om henne när tanden kom ut, att inte titta på henne då hon stolt tryckte ut tungan genom det hål som blev efter tanden, eller när hon fick ta emot de olika simmärkena. Små, enkla saker, men världsstora för barnen och oss föräldrar. Och så är man inte där….
hjärta
Elin är stolt över det pappa gör, ”han har ett stort hjärta”
Foto: Jenny Pressing

Jag kommer att vara där när Elin börjar skolan, jag kommer vara där när Hugo tappar sin första tand, men inte min man. Ska han få skylla sig själv? NEJ och jag förstår nu varför. Jag har själv sett barn som längs vägarna i det område där min man arbetar vinkar med stora leenden (både med och utan tänder) så fort FN-bilen kör förbi. De gläds över det faktum att någon, från ett land långbortifrån väljer att lämna sin trygga tillvaro och arbeta för att de ska få en trygg tillvaro. Det var bara tio år sedan det pågick ett krig på platsen. Även om dessa barn inte var födda då, är deras föräldrar exakt medvetna om hur det är med bomber som slår sönder familjer och hem. Det FN gör är en liten bidragande faktor, om än komplex, för att bibehålla freden. Jag förstår nu att leendet från det lilla barnet vid sidan om vägen är förklaringen till varför min man gör det han gör. Det finns inga pengar i världen som kan betala det faktum att man går miste om alla stunderna med sitt eget barn om man inte gör det för att man har ett kall. Ett kall om att bidra till fred. Ett kall om att skapa en bättre värld för fler. I länken nedan kan ni ta del av en film som hedrar de FN-Observatörer som fick betala det högsta priset i sitt arbete för fred för exakt tio år sedan. Det är en gripande film som ni bör titta på. Vad som särskilt fastnade i mitt sinne var taget ur ett av del tal som hölls, ”men and women, trained for war, but serving in the name of peace”. Exakt så är det. Detta måste fler i Sverige förstå! Själv ska jag nu åka hem, ta tag i vardagen, tacksam för allt jag fått lära mig. Tacksam för att jag bor i ett land som har fred och tacksam för att min man vill arbeta för fred.

Filmen från minnescermonin

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Såklart att man påverkar sina barns val…

13823587_10154455652403474_1105200609_n
(Laura Siegemund, vinnaren i Ericsson open i Båstad, tillsammans med Elin och kompis)
I helgen var jag och Elin och tittade på tennis i Båstad. Det är ingen hemlighet att jag älskar tennis och har såklart projicerat över detta på Elin. Elin är sex år och förstår inte själv att hon hellre hade velat spela fotboll, då hon aldrig har testat att spela fotboll. Hon vill heller inte gått på funky kidz, för att hon vet inte om att det finns eller vad det är för något. Jag har visat henne att jag älskar att spela tennis och det gör nu även hon. Det som är så intressant är när man talar med vissa föräldrar, att de vill ge sken av att de verkligen inte påverkat sina små barn att välja vissa aktiviteter, utan det har barnen helt själva kommit på att de vill. Visst, en sexåring som går på förskolan och pratar med sina kompisar kan bli påverkade där, men jag är övertygad att det till allra största del är vi föräldrar som påverkar våra barn och de val de gör. Varför tittar jag mig i spegeln emellanåt och inser att många av de val jag gjort påminner om de som mina föräldrar gjort?

Därför inser jag att min tennisförälskelse påverkat mina barn, och det gör mig inget. Det viktigaste är hur jag som förälder hanterar Elin om hon en dag kommer hem och säger att hon inte vill spela längre. Beror det på att kompisen inte längre spelar? Beror det på att någon sagt något taskigt på träningen? Eller tycker hon inte att det är kul längre? När de ärliga svaren på dessa frågor kommit fram, väljer man hur man ska hantera det. Jag tror det kommer vara en svår balansgång. Själv har jag varit en hoppjerka mellan olika sporter vilket gjort att jag aldrig blev bra i något. Jag hade nog önskat att mina föräldrar hade pushat mig lite hårdare i att satsa på en grej. Samtidigt har jag vänner som pushats så hårt av sina föräldrar i en viss sport att de numera hatar den. Hur hittar man den rätta balansen? Lösningen finns nog i ihärdig kommunikation.

Att jag och Elin fick en eftermiddag i Båstad själva gjorde susen för oss båda. ”Mamma, ska vi verkligen titta på riktig tennis? wow, coolt!”. Elin sträckte ut sin hand ur bilen på väg därifrån och ropade ”jag äääälskar tennis”. Det gör jag också, och vi får väl njuta så länge hon och jag tycker desamma. Men om du ska hitta någon skyldig till hennes kärleksförklaring för sporten, så är det inte hennes spontana, osedvanligt tidigt utvecklade insiktsfulla lilla hjärna, den skyldiga sitter bakom dessa tangenter….

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn