annons

Skrapsår och nedräkning….. Idag kommer han!

Igår kväll när barnen hade lagt sig så gav jag dem tio pussar och frågade om de visste vad som skulle hända ikväll. Jag berättade att de även då skulle få tio pussar, men av PAPPA. Pappa kommer ju hem ikväll. Efter 11 veckor är det dags att få tid för varandra. Båda barnens ögon sken upp på samma sätt som på julafton och båda undrade om man kunde göra något särskilt för att tiden ska gå extra fort tills ikväll. Jag gick och la mig och funderade kort på om det verkligen är värt det. Är det värt att barnen ska få vara utan sin pappa så länge? Jag avslutade med att gå in på nyheterna på telefonen och fick snabbt svaret på att vi gjort rätt val. Vår värld är så orolig och det viktigaste är att arbeta för att andra ska få leva i fred. En liten tår rann ner för kinden, jag vet inte om det var för att jag kände hopplöshet inför världens alla krig eller om jag kände mig tacksam över att jag fick gifta mig med en man som har ett så stort hjärta. Att lämna dessa glittriga barnögon under så lång tid, för att bidra till fred.

När jag vaknade i morse så var det en sådan där dag när allt bara tar tid! Elin hade skrapat båda knäna när vi gick hem från skolan igår, och hur man tar på leggings på dessa småblodiga knän framkallade både skrik och tårar. Det är så jobbigt med dessa morgnar när allt bara krånglar, klockan springer och man ska hinna med sig själv samtidigt som man parerar sonens morgonbestyr. När båda barnen väl gått ner så var det dags att släcka på övervåningen. När jag kom in på Elins rum så stannade jag till. På hennes skrivbord fanns två saker, en bok och en bild.

Boken är framtagen av försvarsmakten för barn vars föräldrar tjänstgör utomlands. Där finns en nedräkningsfunktion som Elin tydligen använt för att själv komma fram till när pappa ska komma hem första gången. Hon började för 77 dagar sedan, tänk hur lång tid 77 dagar är för en sexåring! Varje dag har hon dragit ett streck för att komma ett steg närmare att han kommer hem. Det datumet, idag alltså, har hon gjort ett hjärta runt. I morse, någonstans mellan tårarna över skrapsåren, har hon strukit det sista datumet. Tänk så mycket tankar som får plats i en liten 6-årings hjärna.
14453988_10154637517188474_1043266133_o kopia
När jag så lyfte blicken så såg jag fotot. Framför boken har hon ställt den julklapp hon önskade sig förra året. En bild på Malala. Det är Elins stora idol då ”hon, trots att hon nästan dödats, vågar prata om att alla flickor ska få gå i skolan”. Helt plötsligt försvann allt morgontrassel, jag bara begrundade över det fina i min dotter. Tänk att våra samtal med barnen om Jerrys val av arbete för fred framkallat dessa tankar hos Elin. Stoltheten var helt överväldigande, samtidigt som jag vet att hon ikväll äntligen får gosa med pappa!! Nu är det dags att fokusera på varandra, samla energi, fortsätta våra samtal med barnen och bara vara. ÄNTLIGEN! Välkommen hem, pappa!


Varför denna åldersfokusering??   Recently updated !

En sak som jag funderat mycket på är denna enorma åldersfokusering som barn har. Jag inser att de inte kommit på det själva utan det är vi vuxna som lärt dem det. ”Jag är faktiskt 6 och ett halvt år”, ”du är bara fem år”, ”jag är minsann större än dig”, ”du får inte vara med för att du är faktiskt bara fyra”, ”jag är faktiskt störst så det kan jag göra”. Känner du igen kommentarerna? Jag gör detta alltför väl. Och visst, jag kan förstå att det är kul att bli ett år äldre, jag kan förstå att det är kul att gå från förskola till skola, men detta eviga tjatande om ålder tycker jag inte för något gott med sig. Ibland kan ålder vara det enda gemensamma två barn har, de är helt olika i sätt och utveckling, men likväl ska de vara tillsammans ”för att de är lika gamla”.

Jag tycker att detta är ett hinder för många barn. Barn som hade haft roligare att umgås över åldrarna. Redan i förskolan har man avdelningar med enbart en ålder, man har femårs-grupper och småbarnsgrupper. Detta tycker jag hindrar barn från att se möjligheten att umgås över åldrarna. Vi föräldrar projicerar ju gärna detta på våra barn. ”Kan du inte hjälpa de små barnen, du som är så stor?”, är en vanlig kommentar hos dessa föräldrar. Åldern som ett sätt att jämföra barn är vardagsmat, men ger ju inget.
time to change
(freedigitalphotos.com)
Tänk om vi kunde sluta tjata på våra barn ”hur stora de är” när de får en viss ålder och därmed låta barnen förstå att ålder är det viktigaste. Låt oss istället fokusar på att barn ska ha roligt tillsammans med andra barn, oavsett ålder. Om ditt barn tjatar om hur viktigt det är att han/hon är så stor, så har du som förälder troligtvis själv tjatat om detta för ditt barn. Sluta upp med det och om åldersindelningen är för stor i förskolan, föreslå att barnen ska umgås över åldrarna. Det är ett bra sätt att förbereda sig för verkligheten utanför skolan, då ålder inte är det viktiga, utan att man får ett utbyte av varandra.


Vad ska vi göra i helgen? Ingenting…

Barn idag har ett ständigt krav på att det ska hända saker. Den ena roliga aktiviteten ska följa efter den andra. Kompisar på övernattning, barnkalas, barnaktiviteter, speltid på läsplattan, pyssel, tv, nya leksaker och så vidare. Listan kan göras väldigt lång. Redan under dagen i förskolan börjar diskussionen om vad man ska hitta på under kvällen och under senare delen av veckan kommer frågan, ”vad ska vi göra i helgen?”.

Visst, såklart vi ska ha roligt. Men vi måste också uppfostra våra barn och en viktig ingrediens i det arbetet är att lära dem ha tråkigt. Ibland undrar jag om vi avstår från att uppfostra inom detta för att döva vårt dåliga samvete? De flesta av oss arbetar långa timmar och barnen är på förskola eller skola och fritids hela dagar. Tycker vi att de är värda att få ha lite roligt på kvällen som kompensation för den långa dagen? Det leder dock till att tråkigheten inte får en plats i barnens liv. Tråkighet som uppfostrar dem i att själva komma på vad man vill göra, tråkigheten i att själv lägga smutsig tvätt i tvättkorgen, tråkigheten i att inte alltid får en aktivitet serverad av mig som förälder utan måste komma på den själv.

Det betyder också att det ibland är bra att inte göra något. När frågan kommer om helgen så svarar jag ”vi ska inte göra något särskilt” och ta det från dag till dag. Vi bygger inte upp barnens förväntningar och de kan själva förbereda sig för vad de ska göra. Jag tror det är viktigt för barns uppfostran.

I helgen ska vi, förutom att jag måste jobba, göra ingenting. Jag vill dessutom att barnen ska städa sina rum, vilket de tycker är tråkigt. Men i mitt liv finns det vissa saker som är tråkiga och som måste göras. Och barn som inte lärt sig att man även måste göra tråkiga saker, är helt odrägliga senare i livet enligt mitt förmenande. Man känner igen typen på arbetsplatsen, det är de som hittar tusen skäl till att inte göra de tråkiga sakerna, tycker livet är orättvist om man inte får följa med på ”de roliga sakerna” och de vill gärna göra mycket saker som helst inte ska inkludera någon tråkig del. Hur era barn ska bli när de blir stora, bestämmer ni nu.
14356019_10154611546533474_173321504_n kopia
Såhär ska INTE lekköket se ut på söndag!


Det vred sig i hela magen…

Här springer vardagen på i sin vanliga takt. Dock sker ibland de där sakerna som ställer allt på sin spets. Igår satt jag på möte och skulle visa en sak på min telefon. När jag öppnar den så ser jag det som jag inte ville se. En newsflash om att det skett oroligheter i det område där min man just nu arbetar som FN-observatör. Jag läser om texten, kunde jag ha läst fel? Tyvärr inte, det hade hänt. Jag insåg att stridsflyget som skjutis ned med allra största sannolikhet inte landat på min make, men jag inser att när två länder strider, är risken stor för represalier. Dessa represalier kan då ske där min man är. Hela magen vred ihop sig. Personen som jag hade mötet med undrade vad som hänt, jag kunde inte ens svara. Jag bad att få avsluta mötet. jag kunde bara fokusera på en sak, att höra hans röst.

Jag provade med första numret, kom inte fram. Testade andra numret, kom inte fram, testade tredje numret….han svarade. Han mådde bra och vi skulle höras senare. Direkt efter samtalet ringde jag hans mamma och pappa och mina föräldrar, jag la ut meddelande att allt var okej på Facebook till vänner och efter det satte jag mig i bilen. Tårarna började rinna ner för kinden. Varför grät jag? Allt var ju okej. Jag insåg att känslorna sitter utanpå kroppen. Jag har själv upplevt en talibanattack när vi bodde i Pakistan. Vi klarade oss men insåg att vara anhörig hemma är troligtvis värre än att vara på plats där man har kontroll över situationen. Att inte kunna påverka och vara långt borta är en förfärlig kombination.

Jag skulle nu slutföra min maratondag av möten, totalt ofokuserad och känslomässigt matt. Det gick, även om det inte gick så bra.

I allt som man sköter här hemma som anhörig till någon som arbetar för fred i världen, så finns det inte utrymme för känslomässiga anstormningar som situationer som denna skapar. Jag vet också att det handlar om att gå igenom det, plocka ihop alla delar, gråta, ta ett djupt andetag och gå vidare. Det gick bra denna gång. Jag får också ett perspektiv. Tänk att vara familj i dessa länder där oron vilar över en varje dag. Vi har det sååå bra i Sverige.
14302748_10154611355378474_1171451307_n kopia
Idag var en ny dag, solen skiner även idag. Dags för barnens aktivitet och själv ska jag jobba ikapp och njuta över att han kommer hem om en dryg vecka. Och för denna gång är oron okänd för barnen, de är glada över att pappa kommer hem och kan berätta mer om den häftiga kameleont han hittade härom dagen. And so life goes on….


Vad är oansvarigt egentligen?

Idag hade jag en intressant diskussion, som jag haft förut, och som jag dessutom förstått att andra tyckt utan att prata med mig om det. Diskussionen gick ut på att den jag talade med ansåg att vi riskerade ”för mycket” av vårt förhållande för att min man var utomlands. ”Men tänk om ni glider isär”, ”tänk om han träffar någon annan”, ”tänk om du träffar någon annan”. Dessutom kryddas alltid analysen med att det är liiiiite orättvist/oansvarigt mot barnen att deras pappa är borta ett helt år. Jag inser att jag varit dålig på att förklara vad vår familj gör och varför.

Jag och min man älskar varandra, vi har respekt för varandra och tar inte varandra för givet. Vi investerar tid i varandra som par, utan barn, för att vårt förhållande ska hålla hela livet. Vi inser att ett äktenskap kräver hårt arbete och vi arbetar så gott vi kan för att uppnå det, men vi är inte perfekta på något sätt. Vi grälar ibland, men vi ser till att somna sams. Vi anser också att det är viktigt att blicka ut över vad som finns utanför huset och närmsta omgivningen. Vi ser en värld som inte ser bra ut. Vi ser en värld där det behövs människor som ställer upp för varandra, och framför allt ser vi en möjlighet att genom internationell tjänstgöring för fred ge våra barn det perspektivet. Perspektivet att livets största problem inte är att barnet inte fick just den tröjan eller inte fick ladda ner ett visst spel på Ipaden. Våra barn har via min mans uppdrag fått lära sig att vissa barn får inte gå i skolan på grund av krig, att vissa barn inte får gå i skolan för att de råkar vara flickor, och att många barn svälter.

Så för er som tycker att vi riskerar för mycket av vårt förhållande, bekymra er inte. Låt oss vårda vårt förhållande såsom vi tror är bäst. Lika mycket som vi bestämt oss för att hålla ihop, har vi bestämt oss för att det finns saker i världen som är viktiga för oss och som kräver uppoffringar från oss båda. Om det skulle vara oansvarigt att lämna familjen ett år för att arbeta för fred i ett annat land, så anser jag att vi tar ett stort ansvar i att ge våra barn ett perspektiv som handlar om att man måste göra uppoffringar för att andra ska få det bättre. På barnspråk brukar jag säga ”vi lånar ut pappa till länder där barn inte har det lika bra som i Sverige, för att han ska kunna hjälpa dem att få det bättre”. Motsatsen till det agerandet anser jag vara egoism, en farlig sjukdom i vårt samhälle, som tyvärr verkar sprida sig.

Avslutningsvis vill jag delge en film som organisationen Invidzonen skapat. Den speglar exakt den uppoffring som min man gör och de känslor han ofta förmedlar till mig. Jag känner såväl igen känslorna, särskilt som jag också varit med utomlands, vilket är en styrka när man är kvar hemma. Jag hoppas att du då ska förstå bättre…..