annons

Såklart att man påverkar sina barns val…

13823587_10154455652403474_1105200609_n
(Laura Siegemund, vinnaren i Ericsson open i Båstad, tillsammans med Elin och kompis)
I helgen var jag och Elin och tittade på tennis i Båstad. Det är ingen hemlighet att jag älskar tennis och har såklart projicerat över detta på Elin. Elin är sex år och förstår inte själv att hon hellre hade velat spela fotboll, då hon aldrig har testat att spela fotboll. Hon vill heller inte gått på funky kidz, för att hon vet inte om att det finns eller vad det är för något. Jag har visat henne att jag älskar att spela tennis och det gör nu även hon. Det som är så intressant är när man talar med vissa föräldrar, att de vill ge sken av att de verkligen inte påverkat sina små barn att välja vissa aktiviteter, utan det har barnen helt själva kommit på att de vill. Visst, en sexåring som går på förskolan och pratar med sina kompisar kan bli påverkade där, men jag är övertygad att det till allra största del är vi föräldrar som påverkar våra barn och de val de gör. Varför tittar jag mig i spegeln emellanåt och inser att många av de val jag gjort påminner om de som mina föräldrar gjort?

Därför inser jag att min tennisförälskelse påverkat mina barn, och det gör mig inget. Det viktigaste är hur jag som förälder hanterar Elin om hon en dag kommer hem och säger att hon inte vill spela längre. Beror det på att kompisen inte längre spelar? Beror det på att någon sagt något taskigt på träningen? Eller tycker hon inte att det är kul längre? När de ärliga svaren på dessa frågor kommit fram, väljer man hur man ska hantera det. Jag tror det kommer vara en svår balansgång. Själv har jag varit en hoppjerka mellan olika sporter vilket gjort att jag aldrig blev bra i något. Jag hade nog önskat att mina föräldrar hade pushat mig lite hårdare i att satsa på en grej. Samtidigt har jag vänner som pushats så hårt av sina föräldrar i en viss sport att de numera hatar den. Hur hittar man den rätta balansen? Lösningen finns nog i ihärdig kommunikation.

Att jag och Elin fick en eftermiddag i Båstad själva gjorde susen för oss båda. ”Mamma, ska vi verkligen titta på riktig tennis? wow, coolt!”. Elin sträckte ut sin hand ur bilen på väg därifrån och ropade ”jag äääälskar tennis”. Det gör jag också, och vi får väl njuta så länge hon och jag tycker desamma. Men om du ska hitta någon skyldig till hennes kärleksförklaring för sporten, så är det inte hennes spontana, osedvanligt tidigt utvecklade insiktsfulla lilla hjärna, den skyldiga sitter bakom dessa tangenter….

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Måtte jag få se slutet på filmen…

Så har han varit borta en vecka, nu är det bara 51 veckor tills han kommer hem…;-)

Denna vecka har varit som en berg- och dalbana. Från att ha varit totalt slutkörd så började livet lugna ner sig. Det var dags att börja jobba igen och med rutiner kommer lugnet, det återgår liksom till det normala, även om han saknas. Det kändes skönt och jag började känna inspiration igen.

Föräldrarna kom på spontant besök och vips var häcken klippt och ogräset borttaget, måsten som annars hade legat på mina axlar.Det kändes skönt att få den hjälpen, samtidigt som man jobbar. Tänk de som måste sköta allt sådant själva….

Massakerna i Nice kom som en chock. Att sådan ondska finns, känns helt obegripligt. Bilderna har nog för evigt etsat sig in i minnet. Tänk, vad många anhörigas liv som aldrig mer kommer bli densamma, för att någon ansåg sig rätt att avsluta livet för oskyldiga. Den ondskan kommer jag aldrig förstå, och känslorna blandas av vrede och sorg. Jag försökte att inte visa nyhetsbilderna för barnen, det är svårt att förklara sådan ondska, samtidigt som det är viktigt att prata med barnen.

När sedan militärkuppen i Turkiet spreds som en löpeld i alla medier blev det svårare att hålla det från barnen. Elin satt framför tv:n och bytte kanal så vi kom på nyheterna som visade bilder av turkiska soldater med tunga vapen som mejade ner civila människor, och i nästa bildspel såg man soldaterna ligga på marken, efter att de hade gett upp. Hon sa inget först, jag bytte kanal så fort jag kunde. Det tog en stund, när vi sedan åt frukost så stannade hon upp med skeden i skålen med flingor och tittade på mig och sa: ”mamma, kommer pappa hamna i fängelse i resten av sitt liv?”. Jag svarade: ”nej, absolut inte, varför tror du det?”. Hon svarade: ”jo, de som såg ut som pappa på tv skulle få sitta i fängelse och det vill inte jag”. Det är då man inser, det är just det här som kan bli problem under tiden han är borta. Hur förklarar man skillnaden mellan en turkisk soldat på tv som med hjälp av vapen försöker ta över makten i sitt eget land med en FN-observatör, ivägskickad från sitt eget land för att utan vapen med blå mössa säkerställa att fredsöverenskommelsen mellan två länder efterlevs? Deras uniformer är alldeles för lika. Då fick man försöka förklara skillnaden, jag hoppas att hon förstod.
toalett
(toan är nu hel igen)
Så var det söndag, lite trött efter en trevlig helg med vänner och såg fram emot en film i soffan. DÅ går givetvis toaletten sönder. Så under en timmes tid låg fokus på att få dottern att inse att hon måste sova trots att hon inte är trött, hitta en temporär lösning för toaletten och skruva dit den med mannen på backup via telefon.. Två timmar efter utsatt tid satte jag mig i soffan… och insåg att jag saknade min man/militär/toalettfixare….

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Så har han åkt…. 3

Dagen kom så till slut. Dagen som planerats i över ett halvår. Dagen då han skulle resa. Det är samma tuffa känsla varje gång. Jag har ju varit med flera gånger att säga farväl när han har åkt iväg under ett halvår till ett år. Samma känslor infann sig nu, men dessutom med dimensionen av att ha barn. När man då sitter där på sängkanten på morgonen och inser att snart kommer taxin började underläppen darra. Känslorna väller upp i mig och jag har svårt att hantera det. Inte för att jag är orolig för att något ska hända honom, inte heller för att saknaden blir olidlig. Ledsamheten är en signal av total trötthet. Han packar ihop sina sista saker, gosar med barnen och barnen inser att det är annorlunda från alla de gånger han rest iväg och bara varit borta en månad. Något är annorlunda. Deras mamma är annorlunda. Känslorna sitter på utsidan av kroppen och tårarna väller fram under den långa kramen. Han inser att jag är ledsen och håller kvar lite extra länge så jag kunde samla mig i lugn och ro innan barnen skulle se mig igen. Jag ser i hans ögon hur jobbigt det är för honom att lämna. Han vet att saknaden kommer bli tuff, och han vet vad jag ska hantera här hemma.

I vårt hem delar vi på alla aspekter i föräldraskapet, och det underlättar så mycket nu när han är iväg. Han vet hur det är att vara hemma med barn som har streptokocker varv nummer tre. Han vet hur snabbt tvätthögen växer och vad som krävs för att den ska försvinna. Han vet hur det är att handla med två trötta barn. Han vet hur trött man blir av att ta tag i ett projekt hemma och samtidigt ha två barn vid sidan. Han vet hur drygt det är när kvällsprocessen havererar. I hans ögon kunde jag se att han insåg att detta är vad som väntar mig hemma. I hans ögon kunde jag också se sorgen över att missa alla roliga kommentarer från barnen, morgongoset, kvällsgoset, och små roliga utflykter som vi brukar göra. Och någonstans bland alla dessa känslor för barnen så inser vi att vi också kommer att sakna varandra.
avresa
Han går ut genom dörren. Barnen springer efter och vinkar vid taxin. Jag står kvar vid dörren och vinkar. Bilen åker iväg och där står vi tre kvar. Då var vi här. Han är borta och vi är kvar. Mina tårar kommer och när barnen tittar på mig ser jag att de också gråter. Vi går in och kryper upp i soffan och gråter tillsammans. För mig kom nu tröttheten över mig. Tröttheten över det späckade schema som uppstod i och med att jag fick planera semestern så tidigt på sommaren för att han skulle åka och därmed inte hinna allt jag skulle med jobbet. Tröttheten över att försöka njuta av tiden tillsammans samtidigt som alla mail från jobbet inför sommaren strömmade in. Stressa hem från mötena som inte gick att skjuta på så vi kunde fortsätta vår gemensamma ledighet, varvat med alla praktiska spörsmål som att sälja bil, måla fönster (som behövde göras inför hösten) och klämma in middagar med vänner som han ville träffa innan han skulle åka. Tröttheten över att haft semester som inte blev semester.

När vi hade gråtit en stund i soffan så insåg vi att det är dags att ta tag i livet och göra nåt kul. Vi började med att slå på Justin Timberlakes ”Can´t stop the feeling” på högsta volymen och dansade loss. Därefter åkte vi till Malmö och fikade. Någonstans går livet vidare, och vi med det. Nu har vi ett år framför oss med en kompott av tråkiga och roliga saker. Resten av dagen bestod av att klippa gräset, hantera tekniska prylar hemma och börja landa in i det nya livet.

Nu är det måndag. Barnen är på förskolan och jag har börjat arbeta. Vi har sovit och gråtit mycket i helgen och andas nu framtidsluft. Jerry har kommit fram till sin del i världen där han ska göra nytta. Våra resor, som delvis är tillsammans och delvis är på varsitt håll, har nu börjat. Det finns många familjer som har det såhär. Måhända kan man tycka att vi får skylla oss själva eller till och med kalla oss oansvariga. Men jag är övertygad om att vi finns i världen för att bidra. Vi kan bidra på många sätt för att skapa en bra värld. Jerry har valt en väg som handlar om att bidra till att bibehålla fred. Detta är ett vägval som inte premieras i Sverige, det talas inte om det och många tittar till och med lite snett på vårt val av liv. De som gör det har tagit freden för givet, anser jag. Detta val av liv borde premieras. Det finns många familjer i vårt land som avstår en förälder till förmån för att bidra till fred. De jobbar på i det tysta och kämpar med att hålla samman familjen och allt praktiskt hemma. De svär i det tysta över ryggont vid snöskottning på grund av att ens respektive gör nytta någon annanstans i världen efter beslut fattat av Sveriges riksdag och regering. Detta borde uppmärksammas mer, jag tycker att vi är hjältar. Vi som är hemma och gör att livet fortsätter här är hjältar, de som åker iväg med livet som insats är hjältar. Men vi talar i det tysta. Men det vi har gemensamt är att vi tror på att det skapar en bättre värld för våra barn, så om vi får ”offra” ett år så är det väl värt det!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Det närmar sig… 1

Så börjar det närma sig, att Jerry ska åka iväg. Det är ju inte första gången han ska åka iväg i fredens tjänst, så känslorna känns igen. Det är minutiöst planerande för att dels hinna träffa nära och kära innan han far och samtidigt ska ”allt” fixas hemma. Det handlar bland annat om att han ska lära mig värmepumpen, jag måste ha koll på bilarna, eventuella underskrifter gällande barnens skolgång måste förekommas och redan vara underskrivna, fönstren ska vara i ordning, krånglet med elementen måste vara under kontroll, och alla hans förberedelser måste vara klara.

Och mitt i allt detta ska vi hinna få tid för barnen och tid för varandra. Jag känner såväl igen känslan. Känslan av att springa i 200 kilometer i timmen för att på lördag när han rest helt stanna upp. Allt har de senaste månaderna handlat om just den 9 juli. Inget efter det har liksom planerats in. I denna situation uppstår den tudelade känslan av att man inte vill att han ska åka, samtidigt som det ska bli skönt att han äntligen åker iväg. På lördag är nämligen första dagen på fyra veckor som vi inte har något planerat. Märklig känsla, men som sagt, jag känner igen den.

IMG_2854
(foto: familjen rockar loss på en rastplats mellan Stockholm och Malmö under vår minutiöst planerade vardag)

Nästa vecka, då vardagen är igång igen uppstår nästkommande känsla, den då man börjar bygga upp ”det nya livet” med rutinerna för oss tre som är kvar hemma. Kanske något projekt man vill göra hemma, planerande av veckans alla aktiviteter. Barnens första frågor kommer då att komma om pappa kommer hem till helgen och då får vi prata om tidsaspekten, den är svår att förstå för så små barn.

I samma fas ska vi börja bygga upp vår kommunikationsstruktur. Det handlar om att hitta en modell för att kommunicera så att man inte ”stör den andra”. Låter märkligt kanske, men det är ganska vanligt. Jag kanske får en stund över i vardagens bestyr och tänker att det vore roligt att prata. Då kan inte Jerry prata. När jag senare har lagt barnen och äntligen lagt mig i soffan för att njuta av den enda serien jag följer, DÅ kan Jerry prata. Någon gång kan man ju leva med detta, men under ett år kan detta vara en grund för mycket irritation. Det gäller då att hitta en struktur för detta, vilket också kommer att ”sätta sig” de närmsta veckorna.

Sen kommer saknaden. När alla andras vardag trillar på som vanligt, är min så annorlunda. Fredagsmyset kommer kännas konstigt och även om man blir hembjuden till andra så fattas alltid något, Jerry. När du kommer hem från vänner med två sovande barn i bilen är man helt slut efter att man burit upp dem till sängen för att därefter lägga sig själv i sängen. Då känns det ensamt. Men samtidigt är saknaden något positivt, att få sakna någon är fantastiskt. Det gör att man tänker efter vad man verkligen uppskattar med sin respektive och man längtar efter att få ses. Många som träffar sin partner varje dag går miste om detta, att få sakna. Känslan när man ska ses igen, svetten i handflatorna trots att man varit tillsammans i massor med år. Pirret i magen. Känslan av att stå extra länge framför spegeln för att han ska tycka att jag är fin när vi inte setts på länge. Låta barnen förbereda sig inför att de ska ses igen och göra planer för speciella aktiviteter som bara de vill göra med pappa.

Och samtidigt i vardagen får jag höra berättas de spännande upplevelser som Jerry får vara med om i fredens tjänst. Världen just nu är så osäker, så att på nära håll få höra och vara en del av insatser för fred känns otroligt viktigt. Under ett år kommer vi varje dag att få en naturlig påminnelse om vad som verkligen är viktigt i livet, vilket ger ett schysst avslappnat perspektiv på ilandsproblemen som finns här hemma. Jag hoppas jag får hälsa på, så jag också får se en ny del av världen, en värld jag aldrig hade åkt till annars.

Nähä, dags att lägga sig, imorgon fortsätter det minutiösa schemat. Samtidigt kommer jag lite smått att lyfta blicken och fundera på vad de tre musketörerna ska göra efter lördag. Och även om inte Jerry är här, så vet jag att det kommer att bli bra.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Semesterplanering

Det börjar närma sig semester. Då står vi inför planerandet. Ska man hinna med nöjesparkerna? Ska man ta Astrid Lindgrens värld igen? Ska man resa iväg utomlands? Det finns några saker som jag önskar att en semesterplanering ska innehålla. Det viktigaste är slötid. Att låta familjen ligga under täcket i soffan slappa och inte ha några planer. Att spela spel ihop och bara vara. Det kostar dessutom inget, men ger kvalitetstid till hela familjen. Att släppa telefonen är grundförutsättningen.

Glöm inte heller att ladda batterierna som par. För er som har möjlighet, gå ut och ät middag själva och få tid för varandra. Inför höstens alla sjukdomar och mörker behövs batterier som är laddade inte bara med sol utan även med kärlek och glädje.

Sommaren och semestern kan vara en bra tid för att gemensamt lära barnet att sova i sitt eget rum och sin egen säng. Det är ljust ute så man är inte lika trött som om man ger sig på detta i december. Det är en investering vars avkastning kommer långt framöver då ni som föräldrar får egentid i er säng. Barnen får dessutom lära sig att sova i sin egen säng, något som gör dem stolta och glada.
jerry hugo
Så det gör inget om det inte är fullt med aktiviteter, barn är fantastiskt duktiga på att hitta på saker själva. Igår förvandlades våra barns såpbubblor till en magisk trollformel som förvandlade alla till monster. Den leken pågick i två timmar. Totalt ologisk för mig, men barnen älskade den och leken höll dem sysselsatta helt för sig själva.

Så välj ut vad som är viktiga projekt som ni tillsammans kan göra i sommar, få egentid som par bara ”häng” med era barn i sommar.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn