annons

Jag är mamma, so what?!

Det finns ett oändligt antal barnpsykologer som i analys efter analys påvisar vikten av att som förälder alltid vara nära sitt småbarn. Mammans roll framhävs särskilt. Under ungefär ett och ett halvt år har vi i Sverige förmånen att vara hemma med våra barn. Under denna tid vågar vi knappt lämna barnen till någon annan ”då mamman och pappan är det viktigaste för att barnen ska känna trygghet”. Det får mig osökt att tänka på hur barn mår runt om i världen. Är amerikanska barn extremt otrygga då de växer upp med föräldrar som ibland måste återgå till arbete efter sex veckor? I länder där större sociala sammanhang tar hand om barnen, känner de sig mer otrygga där? Svaret är nej, barn känner sig ungefär lika trygga världen över, men i Sverige ökar den psykiska ohälsan, både hos barn och vuxna. Är det dags att vakna upp och rannsaka vårt beteende?

Jag tillhör den grupp av mammor som faktiskt vill tona ner vikten av mig själv. Jag vill inte undvika ansvar, jag vet att jag tar ett stort ansvar för mina barn. Men jag anser att mina barn måste få en större omgivning där de känner sig trygga redan från småbarnsåren, utöver sina föräldrar. Ett barn som aldrig sovit borta kommer inte vid 4 års ålder att helt plötsligt komma på att det vore roligt att inte sova nära mamma och pappa.

Vi lämnade våra barn i fem dagar till mina föräldrar när de var 1 år och 3 månader, respektive 4 månader gamla. Detta för att vi skulle åka iväg på ett bröllop som skulle äga rum i flera dagar utomlands. För många framstod vi som egoistiska. HUR kunde, framför allt jag som mamma, lämna bort mina små barn så länge? Resultatet var glada stimulerade barn, två utvilade föräldrar och trötta, men nöjda mormor och morfar.
tennis
(Foto på mig, taget av Elin under en av mina tennisträningar

Jag är dessutom så egoistisk att jag två gånger i veckan fokuserar på mig och spelar tennis i en timme. Då maken ofta är bortrest får barnen lära sig att själva sitta stilla och titta på. Det har de gjort sedan de var 2 respektive 3 år gamla. Det har gått alldeles utmärkt, och ibland om de missköter sig säger mina tennispolare till barnen. Jag blir enormt tacksam för detta, jag tror ju nämligen att barn måste kunna få tillsägelse från någon annan än mig. Dessutom mår jag som mamma otroligt bra efter en timmes hård träning och goa skratt. Nog inser jag att resultatet av denna timme är positivitet som sprids till barnen.

Min man ska resa utomlands ett år för att arbeta för fred via FN. Då kommer frågorna, ”hur kan du som pappa resa iväg så länge utan barnen”? Och till mig kommer frågan, ”hur kan du släppa iväg honom?” Jo, vi tycker att det är viktigt att ge barnen perspektiv på olika värden i livet. Att pappa ska åka ut i världen för att säkerställa att andra barn får leva i fred, är den diskussion som står i centrum hemma, snarare än att han ska åka bort. Tryggheten kommer på distans via digitala tekniken, tillsammans med vänner och familj som blir mer närvarande.

Måhända är vi i mångas ögon egoistiska, men ibland kommer barnen spontant och säger att de älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar. I nästa mening säger de att de vill åka till mormor, morfar, farmor eller farfar, eller några av våra vänner, ”de har ju så roligt där”. Väl där har barnen inte alltid tid att prata när jag ringer, något som inte tär på min självkänsla, jag känner snarare stolthet över att jag gjort mina barn så trygga att de vågar åka iväg på äventyr.

Så snälla föräldrar, sluta sätt er själva som föräldrar i centrum, sätt lycka i centrum istället. Otrygga barn är vanligt i Sverige och än vanligare är olyckliga föräldrar. Jag tror att detta kan förebyggas genom att vi som vuxna skapar en lycka i livet även utanför barnuppfostrandet, och då måste vi våga lämna bort dem. De största vinnarna på lyckliga föräldrar är nämligen barnen. Men då måste ni våga släppa taget tidigt, vilket verkar vara svårt för många curlande mammor och pappor i Sverige idag.

PS. Denna artikel skrev jag som ledare i lokaltidningen Spegeln, vill du läsa den där hittar du den på länken här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Varför pratar vi inte om vad som händer efter en graviditet?

Så står man där, lite skamsen och kan inte hålla tätt. Det är pinsamt och det spelar ingen roll hur mycket man än försöker, det går inte. Och sen har vi det där ordet som man bara säger om man skojar, hemorojder. Du känner dig aldrig ren och du skäms inför din partner. Sen har du pigmentränderna, strecken på magen påminner om att du varit gravid och de markerar hur din mage ökat om omfång. Också håret, varför tappar man så mycket hår? Slutligen måste vi prata om de hormonella förändringarna, finnar kommer tillbaks, du är konstant trött och du måste börja experimentera med preventivmedel och du konstaterar att du inte längre reagerar på samma sätt som du gjorde före graviditeten.

Varför kan vi inte tala om dessa saker? Jag tror att en majoritet av oss har en eller flera av åkommorna beskrivna ovan. Likväl så ska vi inte diskutera det, det är något skämmigt och något som ska hållas tyst om. Under tystnad eller genom att skylla på något annat genomgår kvinnor operationer för att reparera den skada som skett. Och ibland upplevs det som att sjukvården på något sätt anser att vi kvinnor ska ta det som naturligt, ”då vi ju faktiskt har fått barn”.

Jag tror inte att tydliga varningar hade fått mig att inte vilja ha barn. Men jag tycker om att vara informerad. Jag hade uppskattat om någon kunde berättat för mig att detta är väldigt vanliga fenomen. Måhända hade man dessutom tagit barnmorskans tjat om att äta allsidig kost på allvar. Nog för att man försökte äta bra, men om någon kunde informerat att trycket på analöppningen blir så stor när man är gravid att man kan få hemorrojder så hade man gått det extra steget.
elin och jag
Det är dags för oss kvinnor att vara öppna med dessa besvär, det är först då som sjukvården kommer sluta hyscha med det. Och för dig som vill vara en god partner, kvinnan klagar inte för att det är roligt, hon klagar för att hon har kraftiga besvär, men hon orkar oftast inte ta tag i det när barnen är små för det är så mycket annat att hantera. Pinsamma besvär tar man inte tag i så lätt, så vi går hemma och skäms för omgivningen. Så du som partner, uppmuntra din kvinna att söka för de besvär hon fått efter graviditeten, hon behöver det för att må bra i livet.

Och barnmorskor och läkare, bli bättre på att veta hur kvinnliga hormoner påverkas av graviditet och informera om vilka exakta besvär som oftast uppträder. Det viktigaste är att inte marginalisera problemen bara för att de kan sättas samman med en graviditet. De måste åtgärdas omgående, och bland en uppsjö av olika så kallade jämställdhetsproblem så är detta en fråga som klart ligger inom området!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Ska han vara borta ett helt år?!?!? 9

Då är det klart, beslutat och planerat, året då min man ska resa utomlands. Han ska arbeta för FN och kommer att vara borta från juli iår till juli nästa år. Fyra resor hem, men i praktiken är han borta nio veckor i stöten. Med detta kommer en massa känslor. Hur ska jag klara av barnen själv under året då Elin ska börja skolan, eller Hugo ska klara sista året på förskolan? Hur ska jag hantera allt praktiskt som kan strula med huset? Kommer jag orka eventuella sjukdomar i under vintern?

Men för mig finns det en annan dimension i detta. Jag är så otroligt stolt över att min man arbetar för att skapa en bättre värld. Han arbetar för att andra familjer ska få leva i fred. Han bidrar, med livet som insats, för att andra än han själv och hans familj ska få det bättre.
1
(min man under en av sina uppdrag för FN)

Detta är för mig vad livet handlar om. Det handlar om att ge och ta. Det handlar om att jag tar ett tungt lass hemma, för att han ska bidra till en bättre värld för någon annan. Det handlar om att jag och min man kan prata med våra barn om hur andra barn i världen har det och använda hans insats som ett gott exempel. Underlag för dessa diskussioner delar jag gärna med mig av.

I Sverige finns många yrkesofficerare som ägnar hela sitt liv åt detta, att göra det bättre för andra genom olika fredsinsatser. Att då få ta del av media som beskriver att yrkesofficerare blir attackerade och ifrågasatta i mataffären om de har uniformen på sig får mig att må illa! Eller kommentarer om att min man är egoistisk för att han inte stannar hemma med sina barn och mig, när han egentligen är allt annat än egoistisk. Det gör mig vansinnig!

Jag önskar att ännu fler kunde släppa sina telefoner, lyfta sig ur TV-soffan, skippa en barnaktivitet av de fem som barnen får gå på, och faktiskt prata om viktiga saker och värden som skapar skillnad.

Om vi ska få en bättre värld, måste vi idag visa för våra barn vad det betyder att göra något för att någon annan ska få det bättre utan att själv vinna på det. Det gör min man och jag är så stolt att ord inte räcker till! Han är underbar, med livet som insats avstår han sina barn och sin fru i ett år, han och alla andra yrkesofficerare som arbetar för fred borde få ett pris! Så om du möter en officer eller soldat i affären, ge honom eller henne en kram för att de offrar sina liv för att vi ska få ha det bra. Och om jag ser sliten ut i november när ungarna är inne på sin tredje halsfluss, påminn mig om detta inlägg så slutar jag gnälla…;-)

Dela gärna detta bland era vänner och ta er två minuter och titta på länken nedan, det är en av de bästa filmer jag sett på länge i ämnet!
Se videon här: Sveriges roll i världen

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Hur förbereder du ditt barn för sportaktiviteter? 1

Hur förbereder du ditt barn i femårsåldern för sportaktiviteter? Ibland kan jag bli lite förvånad över att föräldrar inte verkar ha förberett barnen för aktiviteten utan barnen bara kastas in i aktiviteten och allt som oftast uppstår kaos. Vi satte oss ner och hade ett samtal med Elin innan hon skulle börja spela tennis. Vi förklarade vilka regler som gällde och att hon ska följa dem om vi ska låta henne spela. Hon gick med på dem. Samtalet var inte långt och kan verka självklart, men det är viktigt att prata igenom det ordentligt så hon är väl förberedd. Allt eftersom lektionerna rullar på brukar jag återkoppla vissa kontrollfrågor så att jag hjälper henne att minnas.

”På tennisen finns det en tränare. När du träffar honom/henne så börjar du med att hälsa och berätta vad du heter. Innan lektionen så springer du inte runt på planen, du står och väntar tills läraren säger åt dig vad du ska göra, oavsett vad andra barn gör. Om du behöver gå på toaletten under lektionen så går du fram till läraren och frågar om du kan gå på toaletten. När du gör det så vet han nämligen varför du går iväg och det är viktigt att han har det för han ansvarar för dig under denna timme. Du lyssnar på vad han säger och gör som han säger, det är nämligen så du lär dig det roliga i att spela tennis. Om han/hon säger åt dig att hämta bollar så gör du det. När lektionen är slut säger du ”tack för idag” och sen får du gå ut.”
tennisracket boll och skor
Kan verka självklart men det är otroligt många barn som inte kan dessa enkla regler. Och oaktat samtalet så älskar Elin att spela tennis efter två terminer. Visst, ibland har hon inte gjort som vi kommit överens om, men då tar vi ett snack om det när vi kommer hem. Jag bävar inför att hon ska börja skolan. Om det kan vara sådan oordning på en timmes tennislektion där läraren gör allt för att göra det roligt för barnen, hur ska det då bli under flera timmar i skolan?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn

Jag är den egoistiska mamman

Känner du igen den där skeptiska blicken du får från andra när du berättar att du och din man haft en helg för er själva? Eller att barnen iförda pyjamas får följa med och titta på när mamma spelar tennis en timme? Eller när du får kommentaren ”ja, jag skulle aldrig vilja lämna bort mitt barn när de är så små, då är det föräldrarnas famn som är viktigast för att barnen ska känna sig trygga”.

Jag tillhör den grupp av mammor som vill tona ner vikten av mig själv. Jag vill inte på något sätt undvika ansvar men jag tycker inte att det är JAG som ska vara den enda som kan skapa trygghet för mina barn. Jag tror dessutom att mitt välbefinnande hänger ihop med hur mina barn upplever mig som mamma, utan att för den delen tycka att jag är egoistisk.

På något sätt finns det en stor grupp som proklamerar vikten av mamma och pappa i konstant direktkontakt med sina barn. Jag tror inte på det. Jag undrar hur barn i många andra länder klarar sig när man börjar arbeta tidigt efter en kort föräldraledighet eller där man lever i större sociala sammanhang där omgivningen tar ett större ansvar för barnet. Har dessa länder barn som i större omfattning känner sig otrygga? Nej, det är snarare tvärtom. Det är i Sverige som barn känner sig otrygga. Hur får vi då ihop den ekvationen? Jag tror att en del av förklaringen finns att hitta i det curlande konceptet där barnen aldrig behöver klippa navelsträngen, samtidigt som jag ibland undrar om det finns mammor som av egoistiska skäl känner sig oersättliga i rollen som mamma och därför sätter upp sin relation med barnet på en pedistal?

Jag tror att mina barn mår bra om deras mamma och pappa kramas och skrattar ofta. Jag tror att mina barn mår bra om jag inte är helt slutkörd och därmed inte skäller på barnen för småsaker. Jag tror att mina barn mår bra av att få egentid med mormor, morfar, farmor och farfar. Jag tror att vi mår bra av att sakna varandra, så länge barnet vet att jag bara är ett samtal bort.

Just nu är Hugo hos mormor och morfar. När jag ringde upp svarade han ”mamma, varför måste du ringa just nu? vi håller på och leker här och jag har inte riktigt tid med dig”. En sådan kommentar kan ju tära på självförtroendet, vill min egen 5-åring inte prata med mig? Eller så kan man se det som att jag lyckats med att få mitt barn att känna sig så trygg att den trivs så bra hos mormor och morfar att de inte har tid med mig. För mig kändes det härligt. Jag har gett Hugo tryggheten i ett större sammanhang, vilket kommer gynna honom i framtiden.

När de då är hemma, gör vi saker. Jag och Elin tog egentid igår och åt glass vid havet. Vi kunde prata om sakerna som rör sig i huvudet på en 6-årig tjej. Detta och samtidigt glädjas åt att hon ska ut och resa med farmor nästa vecka. Hon sa igår ”mamma, jag orkar inte vänta så länge som det är tills vi ska åka”. Tänk om hon bara hade gråtit och velat vara hos mamma och gått miste om detta spännande äventyr.
elin vid havet
Elin vid havet
Så snälla, sluta sätt er själva som föräldrar i centrum vilket skapar ett barn som aldrig vill släppa er. Skapa en lycka i livet utanför barnuppfostrandet. De största vinnarna på det är nämligen barnen, men då måste ni också våga släppa taget om barnen, svårt för många mammor och pappor i Sverige idag.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedIn